Intet nytt under solen… och ändå står vi här som frågetecken. Liksom våra förfäder, som för 10 000 år sedan satt och klurade på bästa förutsättningar och teknik för att så säd, så försöker Julia hitta optimala omständigheter för dessa, för mänskligheten så ovärderliga, små sädeskorn (talande är hur drängar inom jordbruket i förmodern tid i Sverige fick mer än 70 % av sitt kaloriintag från spannmål).
Efter alla tusen år av omfattande beprövad erfarenhet så kan man ju tycka att en optimerad spridande kaströrelse med handen borde sitta reflexmässigt i ryggmärgen, nästan genetiskt nedärvt från jordbruksgeneration till nästa. Likaså borde känslan för rätt så-djup och så-avstånd vara självklar. Men någon sådan nedärvd gen vill ingalunda ge sig till känna hos oss.
Ändå underligare är det att dessa uppgifter visar sig vara tämligen svår-googlade. Från att tidigare genom muntlig tradition ha förts vidare och varit allmänbildning hos den stora massan i vårt land till långt in på 1900-talet så kan det idag nästan kännas som en magisk hemlig kunskap som man bara förvärvar från ett fåtal invigda – spannmålsbönderna – en delmängd av Sveriges jordbrukare som tillsammans idag bara utgör omkring 1,5% av Sveriges befolkning.
Som i så många tidigare söksammanhang, börjar vi leta i jordbruksverkets kunskapskällor. Här finns mycket information om lämpliga växtföljder, jordmån, ogräsreglering för olika sädesslag och olika sorter, och man inser snabbt hur pass många faktorer som påverkar ett skördeutfall och hur komplicerat deras inbördes förhållanden är. Men vi befinner oss fortfarande på ruta ett med den grundläggande frågan om så-djup och det är först när vi snubblar över deras artikel i VäxtEko från 1997 som vi finner sammanfattande uppgifter. Det är ju tankeväckande att vi på 150 år gått ifrån i stort sett självhushållande bönder med alla kunskaper om hur man försörjer sig av jorden med bara ekosystemen till hjälp, till idag då vi knappt ens kan googla oss tillbaka till så viktig information. Om den här kunskapen även hos er har gått ur genuppsättningen, förpassats till oanvända låsta delar av minnet och ni känner att det kan vara bra att kunna plocka fram det igen så får ni en minnesväckare här:Rågen bör sås grunt, 2-3 cm. Så-djupet för korn bör vara 3-5 cm, medan ett så-djup för vårvete på 3-5 cm ofta ger bäst resultatet förutsatt att utsädet placeras på såbäddens botten och att såbädden består av huvudsakligen finfördelat material.
Uppgifterna ovan bekräftades sedermera av en vän där den muntliga tradition hållits levande, en erfaren, invigd, spannmålsbonde.
Vad gäller havre och höstvete söker vi vidare. Kanske får vi kontakta vår vän igen som förhoppningsvis kan hjälpa oss där?
Vår beundran för våra förfäders mödor och överlevnadsförmåga stiger där vi idag sitter med ett överflöd av tusentals korn som vi har råd och möjlighet att kasta ut lite på chans, en lyx som vi kan unna oss att experimentera med.