Mörka illavarslande moln tornar upp sig på himlen och hotar att förmörka paradiset på Ranbo – som ett omen om stundande farsoter och ond bråd död… raderna kunde vara inledningen till en historisk skildring om pestens skoningslösa framfart… men den här gången var det tur nog det lindrigare men nog så dramatiska potatisbladmöglets ankomst.
Från att ena kvällen ha sett den typiskt bruna slokande blasten på en enda potatisplanta bland hundratalet mörkgröna ståtliga plantor… till att ett dygn senare förskräckas över något som närmast kan upplevas som en potatiskyrkogård gav en kuslig föraning om algsvampars och deras luftburna sporangiers obarmhärtiga övertag vid ”rätta förhållanden”. Fukten och värmen på dagen i kombination med den svala, daggrika och blåsiga natten var uppenbarligen till de små sporangiernas fördel och spridningen gick med ”vindens fart”. En vän till oss, en luttrad potatisodlare, vittnade också om hur vi odlare själva ofta figurerar som lieman när vi fått sporer på stövlar och kläder och promenerar vidare i odlingarna så kan man lite senare ”se” spåret av sin egen promenad i form av angripna och till synes livlösa plantor där man gått. För att hejda spridningen ytterligare rekommenderas att man nu slår av blasten och tar bort den från landet. Om blasten får ligga kvar kan marken bli kontaminerad i upp till fyra år.
En tröst i dessa stunder – när den ena, med blast fullastade skottkärran efter den andra körs bort – är dock att knölarna inte hunnit drabbas… förutom att de ganska snart efter det att blasten slagits av avstannar i tillväxt – men så här på sensommaren skulle det ändå skett.
Den bästa lagringsplatsen för knölarna är att vara kvar under jorden tills frosten kommer och de lämnas nu kvar, begravda under jordtäcket på potatiskyrkogården, men vid fräsch vigör!