Lagom till att vi kommit ner till botten av sandhinken med lagrade fjolårsbetor så har raderna med småplantor börjat ge hopp om snar påfyllnad. Har betorna kommit så här pass långt i sin tillväxt så är chanserna stora att de kan ros iland för det är sällan som betor drabbas av sjukdomar och oftast är insektsangreppen få. Och ifall nu jordloppor och löss skulle få smak på dem så räcker det vanligtvis långt med bra bevattning.
Det finns alltså all anledning att redan börja fröjdas över betorna och den här säsongen pryds odlingslandet med miniatyr-alléer av både röda och gula ”stammar” och vi ser fram emot att senare få skörda båda rödbetor, gulbetor, vitbetor och röd-vit-randiga polkabetor.
Rödbetsfröet är egentligen en frukt som består av två till sex frön och ofta kommer flera småplantor upp på samma plats och alléerna påminner bitvis mer om täta skogsridåer. Ofta rekommenderas gallring för att få jämna, stora betor. En del odlare som tillåter större storleksvariation låter naturen ha sin gång och någon av betorna i ett kluster kommer då dominera och växa sig större på bekostnad av övriga. Under säsongen kan man då kontinuerligt gallra bort den största betan i ett kluster i samband med att de behövs i maten. Genom att också passa på att ta vara på blasten och använda den som spenat i matlagningen och stjälken till örtsalter så minskar matsvinnet ytterligare.
Vi provar båda metoderna; alltifrån att låta något tätare skogridåer stå kvar till att gallra fram vackra raka alléer som solstrålarna kan skina genom bladverket på. I ambitionen att inte ha några tomma odlingsplättar och därmed spara på resurserna så omplanteras snabbt flera av de utgallrade småplantorna i alla möjliga miniatyrformationer. Risken är uppenbar att detta innebär en alltför brutal omskolning för dem och framtiden får utvisa om de kanske snarare blir ett skrovmål till daggmaskarna än till oss.