Publicerat

Livets källa

I samband med förra sommarens hetta förflyttades tyngdpunkten på Ranbo och dammen hamnade i centrum. Plötsligt blev dammen med dess humusrika, kalla vatten en livsviktig källa och en ovärderlig oas för många djur, växter och oss människor.
Härnere samsas vi om vattnet tillsammans med lustiga insekter som vi aldrig tidigare sett, med snokar, grodor och många andra varelser. Det är väldigt tydligt hur dammen bidrar till den rika faunan och floran i gränszonen runtomkring.

Vi som bor här är väldigt tacksamma för alla de ekosystemtjänster som livet härnere bidrar till och som vi får ta del av, och vi uppskattar dessutom högt den pånyttfödelse som ett dopp i det 14-gradiga vattnet ofta innebär!

Häromdagen följde, för första gången, även fåren och Pompe med oss, mycket nyfiket, ner till dammen när vi skulle ta ett dopp. När vi klev ner ifrån bryggan så stannade de upp mitt i betandet och tittade förundrat på när vi hoppade i. Men det tyckte de tydligen såg alltför konstigt ut, för direkt efter, när de hämtat sig ifrån första chocken, så galopperade de allihop direkt upp till gården igen där allt var som vanligt. Nåja, de behöver nog bara vänja sig lite, snart ligger de också på rygg här i dammen och plaskar med benen. Vi återkommer med bild på det!

Publicerat

Ni kommer ju bli så ensamma

Farhågorna om ett lantliv kopplat till isolering och ensamhet var en inte helt ovanlig kommentar när vi berättade om beslutet att flytta från radhuset i centrala Uppsala till lantlivet på Ranbogården.

Men med facit i hand kan vi konstatera att Julia i princip har rätt när hon i generella termer summerar att vi ”under en vecka på Ranbo” får fler besök av vänner än vad vi hade under ett år i stan.”

Livet i staden innebar oftast ett tight schema både för oss och våra vänner så tid och framförallt passande datum för besök var svåra att hitta. Det faktum att vi här på gården, oftast, har ett friare liv och så gott som alltid är hemma öppnar upp för besök med både långt och kort varsel. Besök av gamla jobbkollegor, friluftsfrämjare- och scoutvänner, studiekamrater med flera, som kommer långväga ifrån och som vi lärt känna långt tillbaka i tiden blandas med nya vänner och grannar som kommer förbi för att köpa ägg, grönsaker, hjälpa till i odlingarna, sälja fisk eller bara ”titta till oss” i största allmänhet. Inte att förglömma är de små, men så givande pratstunderna med alla de i närområdet som tar sina dagliga promenader förbi gården. Ibland bara förknippat med ett hej men inte sällan med en pratstund med tips och råd kring, för dagen, viktiga spörsmål eller bara funderingar kring tingens varande.

Givetvis toppar besöksfrekvensen under sommarveckorna, men förvånansvärt ofta är lantlivet och Ranbo en mötesplats även under vintersäsong. Det får vi ju bl.a. så tacksamt hjälp av gänget med pistmaskinen. Så för att summera … ensamhet och isolering på landet blev långtifrån ett problem. Tro nu inte att vi ber om det (vilket vi tror framgår av bilden), men begreppet ensamhet kan faktiskt ibland, när göra-listorna är extra långa, till och med få en positiv längtans klang.

Publicerat

Fredagsfärdig i dubbel bemärkelse

Sedan vi flyttat till gården har fredagskänslan inför helgledigheten mer eller mindre försvunnit. Numera spelar det oftast ingen större roll om kalendern visar att det är fredag- eller måndagseftermiddag. Man skulle ju kunna tro att vi därmed, såsom Pippi Långstrump som vill gå i skolan för att kunna få sommarlov, saknar vardagsrutinen med jobb 8-5 för att få tillbaka den tidigare så speciella frihetskänslan kopplad till just fredagseftermiddagarna. Inget kan dock vara mer fel… vi föredrar fortfarande upplevelsen av småbrukarens frihet som på något vis finns med i alla sysslor under alla dagar och tider.

Tankarna kring detta kom dock när vi den här fredagseftermiddagen avslutade ett omfattande planteringsprojektet av ängsblommor som pågått under några veckors tid. I samma veva som sista plantan satts ner i jorden och alla tidigare tomma fält i cirkeln nu fyllts med småplantor infann sig den gamla upplevelsen av tillfredställelse av att knyta ihop säcken och se fram emot ”fredagsmyset”.

Nu blev det förstås inte riktigt så, för på vägen hem, hittar Julia, som så ofta, några andra roliga utomhusprojekt som lockar fram ”ska bara”… vilket förvisso till sist fick oss att uppleva känslan av fredagsfärdig men mer med betoning på ”färdig”, då vi stupar i säng direkt efter middagen, men tillfreds vid tanken på den blomsterprakt som nästa år kommer glädja alla… måndag som fredag. Vi och veckan är slut – cirkeln är sluten.

Publicerat

Stapelföda… i juli

Under drygt tre veckors tid har vi plockat och ätit jordgubbar till frukostgröten, efterrätt till lunchen och allt som ofta som huvudrätt till kvällsmaten – och jordgubbar kan hos oss därför i dessa tider i princip kvalificera in som stapelvara enligt Wikipedias definition ”en matvara som ligger till grund för den dagliga kosten”.
 
Fortsättningsvis står det att läsa: ”Vad som klassas som stapelföda varierar mellan olika delar av världen men ofta innefattas billiga, stärkelserika och vegetabiliska livsmedel som kan lagras en längre tid” och som exempel ges spannmål som vete, majs och ris eller rotfrukter som potatis och kålrot. Vegetabiliska är gubbarna förvisso men när det gäller rikedom på stärkelse och obearbetad långtidslagring så platsar jordgubbarna definitivt inte in, och även om de är ”gratis” när man odlar själv så är det väl utpriset som räknas och med 40 kr per liter så har de svårt att kvala in även ur den aspekten. Och eftersom innehåll av vitaminer eller smakupplevelse inte verkar ingå i bedömningen så får vi väl införa begreppet lyxstapelvara under begränsad period.
 
Tack vare jordgubbslandets åtta olika jordgubbssorter, som mognar vid olika tidpunkter, så förlängs dock skördesäsongen och tack vare pollinerande insekter så sägs jordgubbarna (som förvisso även är självfertila) bli extra stora, välformade och får längre hållbarhet.
 
Forskning har visat att ju fler olika insekter som är inblandade i pollineringen desto bättre blir resultatet. På Ranbo bör vi alltså sannolikt tacka både honungsbina i kuporna fem meter från jordgubbslandet liksom alla de solitärbin och andra insekter som bor i sandhögen och risstaketet som gränsar till jordgubbslandet. Så det är både pollinerare, andra nyttoinsekter och ett och annat skadedjur (vi vet att Golden retrievers normalt inte räknas hit) som, liksom vi, uppskattar att ha sin boplats nära denna sommaröppna uteservering med möjlighet till take-away av sin lyxstapelföda.
Publicerat

Ranbos fikahäng – en plats för återhämtning

Begreppet ”Tysta timmen” myntades när barnen var små och släktingar och vänner samlades på den jämtländska släktgården och behovet av återhämtning var extra stort. ”Reglerna” för detta koncept är enkla; timmen efter lunch ska lugnet och tystnaden lägra sig på gården och ingen får störa någon annan. Sen är det upp till var och en att välja att försvinna in i exempelvis bokens, målningens eller sömnens värld. Traditionen med tysta timmen har vi tagit med oss till Ranbo och på bilden tar sig några en återhämtning i hängmattorna. Att ta sig en tupplur när solen står som högst på himlen är naturligtvis ingalunda något nytt, men en väsentlig ”detalj” som skiljer ifrån många gårdar från förr, då det inte sällan handlade om en tupplur för männen, medan kvinnorna diskade undan, passade barnen och förberedde nästa måltid, så gäller Ranbos nygamla återhämtningstimme oavkortat alla, man som kvinna, liten som stor, djur som människa – nästan iallafall, tuppen har nämligen ännu inte visat full respekt för vår tradition.

Idag, på säsongens sista cafédag och en av sommarens hetaste dagar, uppmuntrar vi besökare att prova på ”tysta timmen”, kanske pusta ut med både en god kaka och en god bok i skuggan av de stora träden, vila i hängmattan eller i godan ro kontemplera tillsammans i den friluftsgudstjänst som svenska kyrkan idag ordnar på Ranbogården kl 14. För den som sen snabbt åter vill höja energinivån föreslår vi ett adrenalinhöjande, uppfriskande och återhämtande dopp i dammen där temperaturen sällan överstiger 15 grader.

Varmt välkomna, i dubbel bemärkelse, till dagens Café planet. Ni finner hembakat fika i Kaffestugan, utställningar och böcker om hållbarhetsfrågor och linets utveckling i trakten. Julia finns på plats och signerar sin bok. Buss 100 tar er till hållplats Ranbo.

Publicerat

När vädret får bestämma

Oavsett väder så går det alltid att ta projektet ”ängsblomsodling” ett steg vidare. Planteringsfasen av småplantor passar vi gärna på att utföra i molnigt väder medan själva fröinsamlingen sparas till soliga tillfällen då fröställningarna är torra och därmed öppnar sig lättare. Det tredje arbetsmomentet, att sortera fröerna, lämpar sig utmärkt för regniga dagar eller rofyllda kvällar runt köksbordet.

Gemensamt för samtliga arbetsmoment är dock att de är väldigt arbetsintensiva och vi blir därför både glada och tacksamma när kusinen Ebba och mormor Inger bidrar med flinka extra händer och trevliga samtalsämnen.

På bilden sorteras fröna från ”Liten blåklocka” genom en finmaskig sil efter det att de torkade fröställningarna malts sönder mellan händerna. De pyttesmå svarta fröna som nu kvarstår och samlas upp från det underliggande vita pappret inger, efter alla dessa arbetssteg, en känsla av vördnad inför naturens under. Även en känsla av rikedom av något riktigt värdefullt infinner sig. Det är nog någon form av den uråldriga ”samlar-genen” som triggas hos oss allihop.

För trots att solen börjar gå ner och skymningen börjar lägra sig så vill de flinka händerna aldrig sluta ösa upp fler fröställningar runt köksbordets ”lägereld”. Någon i kökssoffan föregår dock med viktigt exempel där hon rofyllt somnat in och samlar energi för morgondagens sysslor. Dags att följa efter.

Publicerat

Storstugan, ett utdraget projekt… i flera bemärkelser

När Torsten på 1970-talet köpte överdelen av en mindre Hälsingegård ifrån Ellne så märktes den upp, plockades ner och byggdes upp igen på en murad grund av den tidens lättbetong Siporex och blev därmed överdel på ”Storstugan” på sin nuvarande plats på Ranbogården. Timmerdelen hade dock av hanterings- och transportskäl först delats upp i tre sektioner, där skarvarna idag döljs men ändå markeras av de därpå fästade lodräta träbalkarna. Många takstolar ersattes med friskt timmer och stugan försågs med el och vatten samtidigt som nya fönster sattes in i ramar som platsanpassades till de lutningar som en timmerstuga ifrån 1700-talet naturligt förväntas ha. Förutom att tre gästtoaletter inrättades på överdelens ena kortsida så avstannade dock sedan projektet. Bottenvåningen blev inte ens byggstädad utan innehöll 2018 fortfarande detaljer som gav känslan av att byggjobbarna bara hade åkt iväg efter en avslutad fikarast för att sen aldrig komma tillbaka igen.

Tiden gick och det finns olika teorier om vad som sedan långsamt fick den dåvarande källaren på glid, men kombinationen av Siporex (öppna porer) under mark, lutning mot väggen, ingen uppvärmning, frostsprängning och jordtryck (och eventuellt stora trädrötter) var tillräcklig för att vintern 2017-18, med sina enorma snömassor, ge väggarna dödsstöten. Den rejäla timmerstöttningen från insidan knäcktes som tändstickor och grundmuren försköts minst 10 cm på mitten av långsidorna medan hörnen stod kvar i sina lägen. Storstugan hade alltså fått en tydlig bananform uppifrån sett och det stod klart att bananen inte skulle klara en vinter till.

Projekt ”Rädda storstugan” åkte upp på prioriteringslistan. Till vår lycka hittade vi Mats Jakobsson som driver Tunga Lyft och Flytt i Bergvik som trodde på våra tankar att lyfta upp huset för att mura en ny källare därunder, och som dessutom hade kompetensen och utrustningen för att genomföra det. Mats är en mycket ”tungt” anlitad hantverkare men antog uppdraget, mer eller mindre som ett ”kuriosaprojekt”. Stadgaproblemet med uppdelning i de tre timmersektionerna klurade han sig snabbt förbi och snart stod huset i ”luften”. Vi rev resterna av källaren, men upptäckte att sockeln som den var gjuten på lutade alldeles förskräckligt och gjutningen av en utjämning fick projekteras in. Andra projekt, tidsbrist och hotande frostnätter satte sen nytt stopp för projektet med ny källarmur över vintern.

När frostnätterna släppte fick Anders Murare och Daniel, trots diverse hinder som ”husstyltorna” utgjorde, snabbt upp den nya muren och så kom vi äntligen fram till den delen av projektet som vi längtat efter… och fasat för… så länge. Momenten hit fram kändes realistiskt överkomliga, på vårt teoretiserande plan, men hur ska man böja tillbaka bananen utan att nya muren eller andra delar av timmerhuset böjer sig.

Mats är dock en finurlig man med finurliga verktyg. Han sade flera gånger att han funderat på en lösning men det gick inte att få honom att skissa upp den för oss, han bara hummade, nickade lite klurandes och sa att han glömt hur han tänkte. Lösningen visade sig var genialt enkel, som de riktigt bra lösningarna brukar vara. Med två rejäla vajrar genom andra stocklagret, precis bredvid de lodräta, vid det här laget utbuktande, balkarna, och som sen gick tvärs igenom huset och fästes i ändan på de underliggande stålbalkarna som huset tillfälligt bars upp av så var det dock fortfarande svårt att se hur han skulle skapa tillräckliga krafter med rätt riktning. Med två hydrauliska kolvar som kunde träs på, och skruvas fast i bottenläget på vajrarna så gick ljuset äntligen upp även för oss ”mugglare”. Genom att nu förlänga kolvarna så skulle de trycka på metallplattorna som skulle trycka in husets träbalkar och därmed väggsektionerna där, och som tillsammans med husets golvbalkar även skulle trycka ut motsatta väggen lika mycket… förutsatt att huset skulle klara att glida på de underliggande stålbalkarna förstås. Men med fettsmorda stål- mot teflonplattor vid kritiska punkter så är det svårt att hindra 24 tons skjutkrafter. Det var underbart att se hur enkelt, med endast lite knarrande klagan från träbalkarna när de med millimeter-precision positionerade in sig i de nya förbestämda positionerna som Mats med enkla knapptryckningar styrde fram kolvarna till. Så imponerande exakt och kontrollerad styrning av dessa flera ton stora laster. Ett par timmar senar stod storstugan återigen på fast grund, nedsänkt på den nya muren. Det rejält utdragna projektet och tillika utdragna huset har idag blivit rejält uppstramat. Nu är det ”bara” resten kvar.

Publicerat

Det svävande huset tar mark

Tyvärr kommer vi behöva göra vissa av våra små, och kanske en och annan stor, besökare besvikna i sommar då de ”svävande gästtoaletterna” i dagarna kommer få ökad markkontakt i samband med att räddningsprojektet ”Storstugans havererade husgrund” går in i en ny, stabilare fas.

Efter att ha gjort efterforskningarna till kapitlet i boken ”Ranbo Trädgårdar” som tar upp världens tillstånd så är det inte självklart att attraktioner som ”svävande gästtoaletter” ska väljas bort till förmån för renovering till något annat. I dagsläget behöver vi alla ta oss en funderare, både en och två gånger, innan vi trycker på startknappen för renoverings- och byggprojekt eftersom de flesta ofrånkomligen bidrar negativt till klimatförändringarna. Det märks så tydligt när man lägger in sina uppgifter i WWF:s ”Klimatkalkylator” och sekunden senare får uppgift om vilket koldioxidavtryck ens livsstil bidrar till. I många byggprojekt är det cement, ett av världens mest använda material, som är den största källan till koldioxidutsläpp. Världens sammanlagda cementtillverkning står för mellan 5 till 8 procent av de globala utsläppen och i Sverige kommer 20% av industrins koldioxidutsläpp från cementtillverkning.

Cement tillverkas av kalksten och lera som upphettas till 1450°C. Koldioxiden som finns bunden i kalksten frigörs vid upphettningen och detta tillsammans med användningen av fossila bränslen i ugnarna för uppvärmning bidrar till de höga utsläppen. I dagsläget pågår forskning och utvecklingsprojekt som syftar till att försöka göra tillverkningen mer hållbar genom användning av förnybar el och infångning av koldioxid för lagring under mark. Genom att hitta processer för minskad andel cement i betong hoppas man också kunna bidra till relativt sett lägre framtida utsläpp. Redan idag finns metoder som syftar till att återvinna och återbruka cement.

Som i de flesta hållbarhetsfrågor landar man dock i slutsatsen att vi – planeten – i dagsläget inte har tid och råd att vänta på att nya tekniker ska komma på plats och lösa situationen åt oss och att det tillsvidare mest hållbara alternativet är att i möjligaste mån minska sin konsumtion och användning av materialet. Lättklinker använder minimalt med bindemedlet cement och det gör även det nya bruket Flexoheft som används med de ”nya” Leca-blocken. Vi gjöt heller ingen sula utan behåller grusgolvet, men projektet kommer troligen ändå försämra vårt bidrag år 2019 på ”Klimatkalkylatorn” så pass att vi får återgå till mest träkonstruktioner de närmaste åren för att hyfsa till genomsnittet eftersom vi lovat FN… och planeten… att alla, på alla nivåer, ska halvera sina utsläpp varje årtionde framöver.

Så alla små och stora, ni kan se fram emot fler spännande attraktioner på Ranbo, hantverkstillverkade och i gamla, minst sagt försiktigt renoverade miljöer… och vi själva mot lägre utsläpp och kostnader och mer tid i hängmattan. En hållbar framtid kan i flera avseenden innebära en bättre framtid.

Publicerat

Provkörning i forkörning

Rätt som det är kan vi i vår vardag överraskas av känslan av svunna tider, speciellt när ljudet från hästhovar och vagnshjul mot grusvägen får oss att titta upp och se uppenbarelsen av häst&vagn-ekipaget med Eva Wallin på kuskbocken bakom stora trygga brukshästen Brux i lunkande mak närmar sig gården efter en av sina skogsutflykter.

Första gången var en stjärnklar vinterkväll, Ranbogården låg inbäddad i ett djupt snötäcke och tystnaden och mörkret omslöt gården. Jag hade just stängt dörren till den gamla drängstugan när, i ljuset från månen, gestalten av en uråldrig släde med draghäst tog form mitt på gårdsplanen. Det tog tid, något som kändes som flera minuter, att ta in hela den mäktiga scenen och känslan av overklighet var påtaglig. I släden, omsvepta i yllemantel och filtar satt två forbönder på väg till marknaden i Nidaros … Nu visade det sig efter en stund när jag fått tillbaka talföret att de förvisso gjort diverse forturer i sina dar men att de hette Eva och Micke och att de denna kväll bara varit ute på ”en liten kvällspromenad”.

Forkörare var ett helt nytt begrepp för oss när vi flyttat upp hit men för alla som är uppvuxna i Hälsingland, Dalarna, Jämtland och Tröndelag så är det ett välkänt uttryck för de bönder som förr i tiden utförde olika körsysslor, ofta på vintern då man kunde ta sig fram på frusna myrar och sjöar och ofta medförande varar/gods (foror) till vinterns större marknader; exempelvis Rörosmartnan i Röros, Marsimartnan i Levanger och Gregoriemarknaden på Frösön. Det förekom även forkörning på sommaren, om än i mindre omfattning.

På musik och hantverksdagen den 27 juni har ni, liten som stor, möjlighet att känna av historiens vingslag och tillsammans med Eva och hästen Brux framför vagnen åka på en liten forkörningsrunda med Ranbos hantverksmarknad som start och slutmål.

Publicerat

Tillbaka till framtiden

Kretsloppsbaserat, resurssnålt, ekologiskt, närproducerat och hantverksmässigt – kvaliteér som idag efterlyses för en mer hållbar livsmedelsproduktion … och kvaliteér som ett fäbodbruk bygger på.

Hur kan traditionell fäbodskunskap kombineras med modern kunskap och bidra till hållbara lösningar för framtidens matproduktion? Det var med frågor kring detta som vi med stor entusiasm deltog i kurstillfället på Krype fäbod utanför Söderhamn, en pilotkurs som CFL Hälsinglands utbildningsförbund arrangerar.

Under dagen fick vi möjlighet att diskutera ämnet med Malin Johansson som skrivit rapporten Vägar framåt – en behovskartläggning av fäbodbruket i Sverige. Ett arbete inom ramen för Jordbruksverkets regeringsuppdrag att utveckla traditionell småskalig matkultur. Utöver nya insikter kring rapportens handlingsplaner för fortsatt utveckling för fäbodbruk så blev mötet en ögonöppnare i många andra avseenden.

Exempelvis kom vår tidigare föreställning om fäbodbruket, som en rest från en äldre tid som nuförtiden enbart utförs i form av museala turistanläggningar, snabbt på skam. Idag finns nämligen omkring 250 aktiva fäbodbruk som i olika grad premierar betespräglade miljöer, kulturmiljövärden och immateriella värden exempelvis kring traditionellt kunnande kring mjölk- och kötthantering. Kunskapen hos dem som driver fäbodarna bottnar i många generationers erfarenheter – skriftliga belägg visar att fäbodar fanns i Dalarna och Uppland redan på 1300-talet. Storhetstiden var under senare hälften av 1800-talet och uppgifter om 10 000 eller 20 000 fäbodställen förekommer. Parallellt med 1900-talets systemskifte inom jord- och skogsbruk sjönk antalet men fortfarande 1960 fanns 600 fäbodar i bruk.

Nu ser vi fram emot att under den halvårslånga kursen få vara med om många fler aha-upplevelser då vi tar del av fäbodbrukets så kallade traditionella ekologiska kunskaper om hur vi kan förhålla oss till växter och djur i vår omgivning. På vägen återstår att finna former och rutiner för hur generationers erfarenheter och kunskaper kan tillämpas på gården och hur vi genom dem kan dra vårt lilla strå till stacken när det att finna former för en mer hållbar matproduktion.