Publicerat

Mata matjorden

Ifrån de initierade källorna får man idag ofta höra att det i första hand inte är växterna man odlar i trädgården utan att det är själva den goda jorden man odlar, och så sköter den resten. Med detta avses ofta att förse jordelivet med rätt förutsättningar såsom mat, dvs organiskt material som tex gräsklipp, kompost, nedfallna kvistar och löv.

I samma stund som organiskt material tillförs jorden sätter en mängd komplexa kedjeprocesser igång; bland annat börjar olika jordlevande varelser kalasa på materialet och en nedbrytning till de mindre beståndsdelarna såsom mineraler, vatten och näringsämnen sker – ämnen som i sin tur tas upp av växtrötterna, eller snarare matas till växtrötterna från de med dessa i symbios levande svamparna. Svampar har ett mycket större och mer finförgrenat nätverk och kan ta upp och transportera fram allt det som växten behöver och växten betalar gärna med koldioxid till svamparna i utbyte.

En av produkterna som skapas mellan makrolivets och mikrolivets olika gästabud är humus (mull) ett kolrikt och relativt stabilt material av döda växt- och djurdelar. Humusen bidrar till att jordstrukturen förbättras och jorden blir porös och vatten- och näringshållande. Humusen beskrivs ofta som universalmedlet som gör jordarna bördigare och som bidrar till växternas tillväxt och välmående. Bra matjord innehåller tio procent humus. Ju högre halt desto mörkare jord.

Quill tar det pågående gästabudet för miljardtals mumsande makro- och mikroorganismer med ro. När den ena rätten efter den andra, av gräsklipp omväxlande med tuvor, dukats fram så intar hon lugnt sin sovplats och somnar obekymrat mitt på matbordet.

Publicerat

Lianer på Ranbo

Vi brukar säga att ”Allt finns på Ranbo”, men att vi även skulle ha naturliga lianer här på gården kom som en total överraskning. Ett par syntetiska lianer finns ju redan på äventyrsrundan i ladan men nu visar det sig alltså att det kanske var att gå över ån att sätta upp dessa.

De flesta av oss associerar nog lianer med de ”luftbroar” som förbinder regnskogsträden med varandra och som fungerar som transportleder för många djur och en och annan människa. Men nej… de naturliga lianerna här på gården visar sig mindre lämpliga för oss som vill känna sig som Tarzan, Jane eller Cheeta ibland. Man gör nämligen den skillnaden på lianer att de exemplar som växer i tropiska klimat kallas för ”egentliga lianer” medan övriga oftast får nöja sig med grunddefinitionen förvedade klätterväxter. Om man då i begreppets vidare omfattning inkluderar alla möjliga arter av förvedade klätterväxter så blir det ju så att vildkaprifoler, likt den bredvid farstubron, beskrivs som en av de få svenska lianerna.

Vildkaprifolerna som klättrar på boningshusets vägg är i-och-för sig ståtliga med sina tre meter höga vindlingar, men långt ifrån något som Tarzan skulle bry sig om att använda som genväg. Vi har vänner, vars barn, inspirerade ifrån äventyrsbanan brukar klänga på det mesta men inte ens de har försökt sig på dem… och vi hoppas att det förblir så trots detta inlägg. Frågan är dock om inte våra vildkaprifolers släktingar nere i norra Skåne och norska Sognefjorden tom skulle få det att klia i fingrar på Tarzan då de med sina ofta upp till 25 meter långa slingrande stam lindar sig tio-talet meter upp i träden.

Några som desto mer uppskattar våra gårdslianer, förvisso för andra aspekter, är skymningsfjärilar som lockas till blommornas väldoftande ämnen. Med sina långa snablar kan de insupa nektarn i de 3-5 cm långa blommorna och därmed njuta extra mycket av den vackra sommarkvällen.

Publicerat

Kvällsskiftet

Det är med viss oro som vi lyfter på odlingarnas marktäcken av löv och hösilage eftersom vi riskerar att störa otaliga nattaktiva invånare där de allt som ofta ligger hopkurade sovandes under täcket. Av samma anledning har vi flera gånger önskat att vi borde ha väntat till kvällsskiftet med att hämta stenar från stenhögen.

Kopparödlan är just en sådan granne, som helst kilar ut och tar kvällsskiftet. Den här honan med sitt typiska mörka streck längs denvackert kopparfärgade, metallglänsande ryggen råkade komma med i lasset av hösilage och visade tydligt att hon önskade sig bort från de intensiva solstrålarna genom att hon, efter en skarp tillrättavisande blick, smidigt slank ner under det mörka täcket till den fuktigare marken igen.

Vid sådana här möten gäller det att besinna sin önskan att förlänga mötet och pratstunden med sin vackra intressanta granne genom att försöka hålla kvar dem. Känner de sig trängda eller i fara är risken stor att de genom autotomi släpper sin långa svans. Det var den egenskapen som fick Linné att ge dem namnet Anguis Fragilis – latin för ”orm, bräcklig”. Det är ju dock ingen orm vilket man enklast ser på att de har ögonlock, som de blinkar med, viket inga ormar har.

Kopparödlor kan bli över 30 år gamla i det fria och i deras värld, kommer vi antagligen under många år framöver omtalas som ”de nya två-benta på dagskiftet”. Återstår att se om tilliten ökar och pratstunderna blir lite längre med åren vid överlämningen vid kvällsskiftet.

Hursomhelst så känns det roligt att det vid skymningen, när vi stänger dörren till fåglarnas kvällssoaré och ser nattfjärilarna anlända till de starkt doftande kaprifolerna, så är det långt många fler på gården som i denna stund ”kastar av sig” täcket och med iver tar tag i sitt arbetspass medan vi tryggt kan krypa ner under våra.

Publicerat

Murar som öppnar gränser

Våra vänner Peter och Helena som kommit på besök önskade sig projekt som gärna inrymmer ”slå i stolpar” och ”göra rent, rensa och se fantastiska förändringar”. Sådana projekt finns det ju gott om att välja bland på Ranbogården. Men det var just deras tillägg ”bring it on!” som fällde avgörandet att denna dag alla satsa på något stort – ”The Wall”.

Ett byggprojekt som inrymmer alla deras önskemål och mer därtill. The Wall ska förvisso klara av att stå emot vinterhalvårets isiga nordanvindar, fåren och hästen Pompes tuktande av fruktträdsgrenar och periodvis armén av tusentals virvlande maskrosfrön, men för övrigt, till skillnad från The Wall i Game of Thrones som ska utestänga alla levande (och döda) väsen, så inte bara välkomnar Ranbogårdens mur flertalet av dessa utan erbjuder dem dessutom mat och husrum. Husrum i form av otaliga skrymslen i ett 100 meter långt risstaket där död ved av gallrat ris och grenar utgör livsutrymme för mängder av insekter och djur. Utanför ”husknuten” kommer de välkomnas av en 2 meter hög skog av 100-talet solrosor som tillsammans med en matta av marktäckande dragväxter bjuder på ett överdåd av mat och dryck i form av nektar och pollen till alla huserande små hyresgäster.

Dessa palissader kommer tillmötesgå önskningarna om att ”slå i stolpar” och ”plantera”.

För att uppfylla önskningarna ”städa” och ”se fantastiska förändringar” så låter vi våra vänner även delta i förvandlingen av trädgårdsremsan framför det blivande bygget. Det innebär en total make-over där invaderande, överblommade maskrosor och ogräs tas bort från den rabatt av dragväxter som insekterna får helt för eget bruk och de bärbuskar och fruktträd som de får sköta delvis för vårt bruk.
a
Visst är det härligt att kunna uppfylla andras önskningar… så länge de håller sig inom de planetära gränserna givetvis… och helst att de även uppfyller ens egen prioriteringslista. Bring it on!

Publicerat

Buffébord – var och en hittar sin favorit

I hagens uppdukade buffébord kan man plocka efter tycke och smak. Medan fåren siktar in sig på de korta grässtråna och Pompe på de långa, så verkar havet av maskrosor, som plötsligt likt en våg som drar fram i hagen, vara en favorit hos många pollinerande insekter. Speciellt hos den korttungade stenhumlan ska maskrosen vara en specialitet. Andra korttungade humlearter som också samlar nektar och pollen från ”grunda bägare” är tex mörk jordhumla, ljus jordhumla och ängshumla.

Med det nu uppdukade bordet av maskrosor på ena sidan av den nyplanterade raden av fruktträd och bärbuskar och sådden av vitklöver under träden, planteringen av grunda blommor som flockfibblor, ängsvädd och åkervädd i ängsblomsodlingen och det vilda tistelbeståndet som dyker upp lite överallt så hoppas vi att våra korttungade vänner ska trivas och att sommarens gästabud kommer ”bära frukt” framåt hösten.

Men det är de långtungade humlorna som oftast blir snuvade vid buffébordet. Om nektarn tar slut i de grunda blommorna så kan de korttungade humlorna bita sig in vid blomfästet på djupa blommor och komma åt nektarn den vägen. Snopet när de långtungade kommer och det redan är tomt på faten. Lika illa är det för blomman eftersom nektartjuven i sitt inbrott inte kommer i kontakt med ståndare och pistill och blomman förblir obefruktad.

För att alla humlorna ska trivas så är det alltså viktigt att buffébordet kontinuerligt, under hela säsongen, fylls på med nya rätter av alla sorter. Tex uppskattar de korttungade att rätterna som ovan nämndes ständigt fylls på eller tar över efter varandra, medan de långtungade behöver rödklöver, åkerböna, väpplingar, vickrar och vialer.

Som så ofta förenklar vi människor för oss själva och hittar på ”smarta” genvägar… det har blivit vanligt att tomatodlare och bärodlare köper in humlebon för att få hjälp med pollineringen i växthus, tunnlar och ibland även på friland. Inköpta humlebon sätts ibland även ut på klövervallar för pollinering. De humlor som finns att köpa är en sydeuropeisk ras av mörk jordhumla som om den ”smiter” parar sig med motsvarande svenska art och för in andra gener. Det finns också en risk att de för med sig parasiter och sjukdomar och jordbruksverket uppmanar därför att humlebona eldas upp efter fullgjord tjänstgöring. Hmm… tveksam genväg eller hur!?

Genom att gynna våra befintliga vilda humlor och erbjuda dem bra livsmiljöer tillsammans med ett aldrig sinande buffébord så riskerar vi inte att i framtiden behöva gå över ån efter vatten och tillämpa genvägar som riskerar leda till allvarliga senvägar… eller i värsta fall in i återvändsgränder.

Publicerat

Kvällspromenad med biologisk mångfald i fokus

Faktum är nog att vår vardagsstress är en starkt bidragande orsak till att vi ofta tar till lite bekväma genvägar i både vardag och semester… genvägar som ofta sker på bekostnad av miljön. Det är inte så lätt för de flesta att både hinna med åtta timmars arbetsdag, efter-jobbet-rutiner och middag för att sen dessutom orka starta upp igen för att hinna ut på en kvällspromenad, trots att det senare troligen är det vi mår allra bäst av. Därför blev vi så glatt överraskade när det faktiskt dök upp ett helt litet gäng intresserade mångfaldsvänner till vår kvällspromenad på den ”Biologiska mångfaldens dag”.

Vi pratade och tittade på lösningar som hjälper andra stressade arter med att klara av sina vardagssysslor, och som därmed hjälper oss människor genom att helt gratis serva oss med sina ekosystemtjänster som vi är fullständigt beroende av. Problemet är att många insekter, fjärilar och djur idag är stressade för att de har svårt att hitta både bostäder och mat i miljöer som blir alltmer storskaliga och monotona. Överallt i världen tenderar både skogar och jordbruk, där många miljöer är en förutsättning för mångfalden, att bli alltmer enformiga, för att bli mer ekonomiska för våra konsumtionskrav på mycket, nytt, snabbt och billigt.

Vi hade så trevligt, där erfarenheter, kunskaper och anekdoter utbyttes, att vi efter en timme bara hade hunnit 200 m på promenaden. Solen, fågelkvittret och den ljumma försommarkvällen bidrog givetvis också till både lugnare sinne och steglängd. När vi väl kom tillbaka till Kaffestugan så smakade kaffet, rallarrosdrickan och Ranboflätan desto bättre. Om nu kvällen, för några, hade föregåtts av en stressig dag så är vi övertygade om att alla nu gick hem med ett rofyllt behagligt lugn och skön trötthet i kroppen.

Publicerat

Biologiska mångfaldens dag på Ranbo – Från de största till de minsta

Då de flesta forskarna är överens om att människans påverkan på vår gemensamma miljö är störst och allvarligast inom området ”Art-påverkan” så har man valt att, runt om i Sverige, uppmärksamma denna fråga idag på den ”Biologiska mångfaldens dag”.

Biologisk mångfald är bland annat en förutsättning för ekosystemens förmåga att ge nytta och att ekosystemtjänster, som t.ex. mat, ren luft och rent vatten, fungerar vid ett förändrat klimat.

Levande skogar är ett av Sveriges sju miljökvalitetsmål som har direkt koppling till biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Under Hälsingegårdsdagen på Ranbo den 26 maj berättar Lisa Wik Persson, Skogsstyrelsen, mer om skogens miljövärden och hur vi på olika sätt kan värna och utveckla natur- och kulturmiljövärden som bevarar och ökar den biologiska mångfalden.

Men redan ikväll kl 18 välkomnar vi alla som vill följa med på en 2 km lång naturslinga som utgår från Ranbogårdens gårdsplan. Under promenaden tittar vi på olika djurs bosättningar inom Ranbokollektivet… alltifrån de största (vår egen vita älg… eller enhörning – Pompe) till bävrar, fåglar, fjärilar, insekter ända ner till Europas minsta skalbagge, som upptäcktes så sent som 1989, vilket bekräftar hur lite vi fortfarande vet om mikrolivet omkring oss. Skalbaggen får symbolisera hur alla, hur liten man än är, behövs för att de osynliga vävarna – ekosystemen – i våra skogar ska bevaras och bidra till levande skogar. Ingen kedja är starkare än svagaste länken och förstör vi för en, till synes obetydlig art, så kan en hel väv rasa. Den här baggen kan bara leva i en enda sorts svamp som bara lever i ett enda sorts träd och bara om det får bli gammalt. Ingen annan växt i Sverige ger förövrigt mat till så många insekter som denna trädsort.

För den som efteråt vill koppla av i trädgården finns fikamöjligheter (kaffe/te/saft och Ranbofläta 52 kr).

Publicerat

Björntall med reliktbock

Det kändes verkligen som om skogskonsulent Urban var rätt man på rätt plats, naturen var sannerligen hans rätta element. Det blev ett intensivt besök med många intryck som vi hela tiden återkommer till i våra diskussioner. Så fort vi släppte loss honom efter obligatorisk handskakande hälsning så for han, likt en svampsökarhund, iväg ut i parken. Uppenbarligen med en, för oss, helt annorlunda blick för detaljer i naturen som vi inte ens noterat under de tre år vi bott här. Han nosade hit och dit och pekade på än det ena och än det andra, och innan vi hade hunnit anteckna så var han redan på väg bort igen.

Det första han frågade om när han klev ur bilen var om ”Björntallen” fanns kvar. Det visade sig att hans mormor var född i ena drängstugan. Han hade inte själv varit hit i vuxen ålder men från henne hade han hört historien om den oroliga ”dansande” björnen som vankade runt-runt tallen som han blivit fastkedjad vid medan husse sov ruset av sig i arresten, så ofta och rastlöst att tallen med tiden utvecklade valkar vid den avskavda foten… som syns än idag.

Jag hann knappt peka ut den för honom innan han högt och glatt utropade ”Reliktbock” och så for han iväg med oss som frågetecken i släptåg. Besöket fick alltså börja där och han kunde snabbt förklara varför Björntallen överhuvudtaget inte ser ut som de flesta andra tallar. Förutom valkarna så är den riktigt gammal. Riktigt gamla tallar som dessutom står fritt, och i riktigt solbelysta lägen som denna, kan ha skalbaggen ”Reliktbock”, av familjen långhorningar, som bostadsbyggare under barken. Kåda rinner ut ur deras gångar och när tallen ”fjällar” sin yttre bark så lyser tallen gulaktigt därunder. Hålen är tydliga när man tittar närmare. Den skadar dock inte tallen. ”Modernt” skogsbruk gynnar inte precis gles tallskog med senvuxna individer varför arten blivit rödlistad som ”nära hotad”. Antal lokaler i Sverige har uppskattats till endast 500 stycken. För att trygga återväxten bör man alltså uppsöka och ”frilägga” äldre tallar i Björntallens närområde för att de på ålderns höst ska passa framtidens kräsna bostadsspekulanter och ättlingar till Reliktbockarna i Björntallen.

Publicerat

Projektering

Efter ett besök i Stockholm förra veckan insåg vi att vi borde satsa på tätare bebyggelse kring Ranbogården. Därför bokade vi tid med projekteringsexperten Urban Johansson, för att se hur vi smartast kunde utveckla attraktivt boende för många, många fler på de idag relativt oanvända och underutvecklade markerna runt gården. Under några timmar runt kartan vid köksbordet och till fots för inventering av markerna kunde han snart peka på både stora möjliga expansionsmöjligheter för spännande boendeformer och även andra infrastruktursatsningar med bland annat effektivare transportvägar genom området. Sannolikt kommer området inom en snar framtid kunna vara utbyggt och stå inflyttningsklart för miljontals nya invånare.

Om någon tycker att visionerna är för högtflygande så kan vi nämna att även lågtflygande och de som inte flyger alls också är välkomna…

Jo, återseendet av stadsmiljön påminde oss alltså om vikten av miljövård för alla, och Urban som är skogskonsulent på Skogsstyrelsen, såg stor potential i hur Ranbo med rätta åtgärder skulle kunna bidra ännu mer till fler trivsamma livsmiljöer för insekter och djur.

Besöket var en del i programsatsningen ”Skogens miljövärden” som Skogsstyrelsen, regeringens förlängda arm, sjösatt med syfte att bevara och öka den biologiska mångfalden i svenska skogar.

Exempelvis föreslog Urban skapandet av glesare skogsbryn för att öka antalet arter i gränszonen mellan skog och öppen mark. Mer plats och ”luft” generellt för sälg, asp, alm, lönn och eventuellt andra ädellövträd medan gråal, hägg, björk och gran bör få stå tillbaka.

Redan förra året började vi planera för skogshagar vilket är något som skulle glädja många fler än bara Pompe och fåren tänkte vi. Skogs- och naturbeteshagar beskrivs ofta som några av de mest artrika miljöerna, men där menade han att vi borde glesa ur björkbestånden betydligt mer än vad vi vill. Hmm… vi kan ju inte bara såga ner alla dessa vackra vita pelare, och potentiella höghus, som skuggar så behagligt på varma sommardagar… De friska björkarna bidrar tydligen inte så mycket till mångfalden. Det gör å andra sidan de äldre, långsamt döende björkarna desto mer. Men hur ska vi kunna få dessa äldre björkar om vi avverkar dem nu. Nej, beslutet blir nog allt att vi behåller merparten som ett slags pensionssparande för insekterna och fåglarna.

Publicerat

Många som uppskattar ängsblommeprakten på Ranbo

Odlingsytan med åkervädd blommar för fullt liksom ytorna med prästkragar, liten blåklocka och flockfibbla – ängsblommor som vanligtvis blommar i juni!

Som ni säkert minns så planterade vi närmare 6000 småplantor, av 13 olika sorters ängsblommor i juni och nu tio veckor senare kan vi redan samla in fröer från flera av dem – något som enligt planen skulle göras först nästa år. Fröerna kommer sedan skickas ner till ängsblomsföretaget Pratensis som utgör nästa länk i kedjan för att öka andelen ängsytor i Sverige. Idag finns endast en procent kvar av de ängsmarker vi hade i Sverige för 100 år sedan och ängar är därmed vår mest hotade naturtyp… så det finns med andra ord mycket att jobba ikapp och därmed är det ju bra att just det projektet plötsligt ligger ett år före sin tidsplan… hur många projektledare brukar kunna säga det!?

Ängar hör, tillsammans med naturbeteshagar, till de mest artrika och arttäta miljöerna vi har och där en äkta ängsmark kan hysa 50-talet olika arter av blommor och gräs per kvadratmeter. De utgör därmed också livsmiljön för hälften av våra rödlistade insektsarter.

På söndag 16 september, i samband med Skördegillet på Ranbo, finns – om solens strålar värmer – möjlighet att uppleva det rogivande surret från alla de många olika flitiga insekterna som hittat till ängsblomsoasen på Ranbo. Ifall ni väljer att vara med på visningen så får ni även tips på hur var och en lätt kan bidra till bättre livsmiljöer för insekter i trädgården hemma.

Under Skördegillet kommer kaffestugan vara öppen och där en tallrik soppa från nyskördade grönsaker smakar bra före kaffet. Flera lokala mathantverkare kommer också vara på plats och erbjuda möjligheter att köpa närproducerade, fantastiska ostar, marmelader, senap, saft, Ranbohonung m.m.! Läs gärna mer på http://www.ranbogarden.se/kalender/eller https://www.facebook.com/events/1954389081525912/ . Toppen om ni hjälper till och delar till andra som kan vara intresserade!