Sist ut av alla ängsblomsplantor som under sommaren avlöst varandra med sin blomsterprakt är ängsvädden. De blåvioletta täta halvklotformiga blomsterkorgarna bjuder uppenbarligen på rikligt med nektar och pollen så här på sensommaren och ryktet om festbuffén verkar ha nått ut till alla i trakten. Från när och fjärran har de i solens strålkastarsken samlats till ”fest i dagarna tre”; mängder av festyra humlor och bin i olikfärgade randiga dräkter tillsammans med alla tänkbara dansande färggranna fjärilar dricker och äter sig mätta och fyller sina matsäckar på detta hejdundrande gästabud – Bilden gör inte stämningen rättvisa. Det är så fullt av festdeltagare att man flera gånger ser dem råka landa på varandra istället för på en ledig blomma. Om det är den tunga lasten eller glädjeruset som gör dem lite snurriga eller en kombination därav är oklart men titt som tätt virvlar fjärilar ner och landar också på oss och rätt som det är så krockar någon humla, tyngre än vanligt, in i oss trots att vi slagit oss ner strax utanför festplatsen som rena åskådare till all festyra framför oss.
Eller så är det så, som vi gärna vill tro, att de bara kommer och vill tacka värdparet för maten och drycken. I dag finns nämligen bara 1% kvar av de ängsblomsytor som vi hade i Sverige för 100 år sedan. När vi då sitter och upplever det här så känns det så uppenbart att vi alla, med så enkla och så otroligt trevliga medel kan vara med och bidra till att vända trenden med minskat antal insekter och blommor. För det är en njutningsfylld upplevelse att sitta i ett ljuvligt somrigt surrande och beskåda detta fantastiskt livfyllda men samtidigt rogivande skådespel. Om vi på Ranbo, på bara ett år, med 15 kvadratmeter ängsvädd kan ge mat och dryck till alla dessa olika sorters insekter vad kan vi då inte tillsammans göra hemma i våra trädgårdar och parker … ”många bäckar små” känns mer aktuellt än någonsin. Heja ängsblommorna, insekterna och allas vår framtid – låt oss bjuda in till gästabud – laget och landet runt!