Bortsett ifrån det tillfället då Candy mycket vaksamt uppmärksammade och lika effektivt avstyrde ett uppenbart inbrottsförsök under vårt första år här på Ranbo så kan vi konstatera att vi annars bara fått fint främmande hit till gården. Utan att förminska några av de övriga så måste vi ändock erkänna att besöket denna dag nog var det allra viktigaste hittills. Tjugo stycken av framtidens planetskötare får bara inte lämna gården utan att känna sig mycket välkomna, speciella och sugna på att komma tillbaka snart igen. Därför plockade vi fram så mycket spännande som vi bara kunde komma på att visa barnen från Mo förskola.
Minns ni den tid när barnen inte ens fick vara i familjens finrum… vad gav det för signaler!? Hos oss fick de nu gladeligen traska in i vårt finrum med stövlarna på… nu har vi i och för sig stampat jordgolv i växthuset, men ändå. De fick se vårt bankvalv med våra pensionsfonder… en fröbank som går att lita på när storföretagen försöker ”tvinga” oss att köpa deras ”sönderförädlade” F1-sorter som inte kan föröka sig, bara för att vi måste fortsätta handla mer av dem. De fick träffa några av våra flitigaste medhjälpare på gården, släktingar som ingen av oss skulle överleva länge utan… pollinatörerna. I det här fallet de ”tama” honungsbina som hyr in sig på våra ägor med, för oss, mycket fördelaktiga villkor. Notera att 70 % av vår mat, i något steg, kräver pollinering… det borde stämma till eftertanke. Det kyliga vädret bidrog dock till ett reserverat mottagande då bina valde att stanna kvar inne i kupan och kura i den 30 gradiga värmen. Efter en stund verkade de mest tycka att besökarna skulle stänga ”bakdörren” (taket) för att undvika det kyliga korsdraget. Om de får välja själva, och om de hade haft någon, så skulle de aldrig sticka ut näsan förrän temperaturen ute närmar sig 13 grader och först när temperaturen överstiger 18 grader verkar de trivas och flyger som allra bäst/mest.
Barnen fick sedan hälsa på Candy och Quill samt klappa en kopparödla innan vi kom till den riktiga skatten. För att komma tillbaka till ett hållbart samhälle så måste vi inse att vi inte får förskingra alla resurserna, utan att vi bara får leva på räntan, dvs energin som solen ger. Tar vi ut näringsämnen ur jorden till vår mat så måste de sedan komma tillbaka på något sätt för att jorden inte ska utarmas. Det måste dessutom ske med korta kretslopp och minimalt med utsläpp av extra växthusgaser. Det var därför underbart att se hur dessa unga frön kommit mycket långt i sina insikter och visade samma uppskattning för högen med stallgödsel som vi hoppas att vi visat Gunnar på Lugnö när han lämnat den hos oss. Vi är övertygade om att lika glada och ivriga som barnen var i grävandet och upplockandet av exponerade maskar kommer också tomaterna och paprikan ”hemma” i skolans växthus bli för skatten, även om de kanske inte uttrycker det med fullt så ivriga gester.
Det var alltså ett glatt och tacksamt gäng som efter en kort timmes besök traskade tillbaka till skolan med sina skatter i skottkärrorna… mycket kort och fossilfri transport i det lokala kretsloppet! Tänk ändå om alla expeditioner som ikläder sig gula västar hade lika goda och anspråkslösa avsikter… en vacker motsats till de som nyligen gick i bräschen mot höjd drivmedelsskatt.
Kom snart tillbaka!