Att hålla sig med humlestänger var under mer än 400 år, fram till 1860, en odlingsplikt, med syftet att delvis förse kronan med skatt… i form av humlekottar för öltillverkning. Men traditionen att odla humle, fanns redan innan ”lagens arm” kontrollerade landets ”gröna fingrar”. Redan på 800-talet nämns den i samband med öltillverkning i Tyskland och humlekottar importerades då också av vikingarna på Birka, troligen för just det syftet. Svensk odling kom troligen igång först på 1200-talet och då fortfarande framför allt för honplantans kottlika blomställningar för framställning av öl… även om några också förstod att avnjuta kottarna i ett rogivande kvällste. I många andra länder nyttjades de späda bladen och skotten som vårgrönsaker.
Första sommaren som vi flyttat till Ranbogården och började rensa ogräs vid Storstugan upptäckte vi en massa slingrande revor i gräset. Vid närmare undersökning insåg vi att det var just humle. Vi benade ut den ena slingrande humleplantan efter den andra från sina gömmor bland gräset och efter att ha stöttat upp dem påminde den tydliga symmetrin på platsen onekligen om en gammal humlegård. Humle är särdeles långlivad och det är inte ovanligt att kunna finna samma växtindivider (kloner) som planterats för över 350 år sedan. Lena, som var fjärde generationen här före oss kände inte till dessa plantor, vilket hade varit rimligt om de odlats under hennes släkts tid på gården, speciellt med tanke på både hennes och hennes fastrars blomsterintresse. Så det är fullt tänkbart att de idag så ymniga humleplantor som klättrar på störarna en gång kan ha planterats av Stephen Bennet själv då han på 1740-talet byggde upp Ranbogården.
Humle innehar inte bara rekord för en särdeles tålig, långlivad, och högt värderad växt utan också den mest snabbväxande växten i vårt klimat. Vilka andra slår annars en tillväxttakt på 30 cm per dygn… och med slutresultat på upp till 6 meter på en säsong!