Lagom till att bären började sina i jordgubbslandet så kliver nästa skift in för att livnära och uppmuntra oss. Nästan dagligen hade man då passerat slänten med hallonbuskar och undrat om det ska, eller inte ska, bli något hallonår i år. Men så bara över ett par dagar så sätter de fart. Perfekt placerade för att ta en skål till frukostgröten, en handfull i farten till och från ett dopp i dammen eller varför inte lyxa med hallon och mjölk innan läggdags. När man tycker att det börjar tunna ut i snåren så böjer man sig bara ned och plötsligt är det fullt igen av de röda stora bären, eller egentligen – de röda klasarna av småfrukter, som varje bär är, och som lyser upp under det gröna lövverket. Dessvärre har vi konkurrens av två som alltid har den fördelaktiga synvinkeln snett underifrån. Både Candy och Quill uppskattar dem i lika hög grad som vi gör. Vad vi sett så går de inte dit på egen hand men om de upptäcker att vi har riktat in oss på hallonplockning så gör de oss gärna sällskap och här nöjer de sig inte med att bara agera sällskapshundar utan tänker absolut hjälpa till med att plocka och då gäller det att vara snabb för hallonen sitter ofta dessutom perfekt till i deras plockhöjd och de silar snabbt av dem från sina pistillfästen mellan tänderna.
På försommaren ligger ju våra intressen riktade åt andra håll för att riktigt förstå att uppskatta de taggiga snåren. Men de har bevisligen och sannerligen inte gått mängder av humlor och bin förbi och som både uppmärksammat och visat sin uppskattning genom täta besök till de, ofta under bladen dolda, små oansenliga vitaktiga blommorna. Insekterna med sitt väl utvecklade luktsinne lockas av doften och belönas av den stora nektarrikedomen.
När även hallonen börjar sina på buskarna så är det dock läge att plocka bladen för vidare torkning och då har man fått ett lager av gott planetärt te med frisk hallonsmak att njuta av när de mysiga mörkare dagarna och kvällarna kommer.