Vi brukar säga att ”Allt finns på Ranbo”, men att vi även skulle ha naturliga lianer här på gården kom som en total överraskning. Ett par syntetiska lianer finns ju redan på äventyrsrundan i ladan men nu visar det sig alltså att det kanske var att gå över ån att sätta upp dessa.
De flesta av oss associerar nog lianer med de ”luftbroar” som förbinder regnskogsträden med varandra och som fungerar som transportleder för många djur och en och annan människa. Men nej… de naturliga lianerna här på gården visar sig mindre lämpliga för oss som vill känna sig som Tarzan, Jane eller Cheeta ibland. Man gör nämligen den skillnaden på lianer att de exemplar som växer i tropiska klimat kallas för ”egentliga lianer” medan övriga oftast får nöja sig med grunddefinitionen förvedade klätterväxter. Om man då i begreppets vidare omfattning inkluderar alla möjliga arter av förvedade klätterväxter så blir det ju så att vildkaprifoler, likt den bredvid farstubron, beskrivs som en av de få svenska lianerna.
Vildkaprifolerna som klättrar på boningshusets vägg är i-och-för sig ståtliga med sina tre meter höga vindlingar, men långt ifrån något som Tarzan skulle bry sig om att använda som genväg. Vi har vänner, vars barn, inspirerade ifrån äventyrsbanan brukar klänga på det mesta men inte ens de har försökt sig på dem… och vi hoppas att det förblir så trots detta inlägg. Frågan är dock om inte våra vildkaprifolers släktingar nere i norra Skåne och norska Sognefjorden tom skulle få det att klia i fingrar på Tarzan då de med sina ofta upp till 25 meter långa slingrande stam lindar sig tio-talet meter upp i träden.
Några som desto mer uppskattar våra gårdslianer, förvisso för andra aspekter, är skymningsfjärilar som lockas till blommornas väldoftande ämnen. Med sina långa snablar kan de insupa nektarn i de 3-5 cm långa blommorna och därmed njuta extra mycket av den vackra sommarkvällen.