smutsigt visir, besvärande selar, luktande avgaser samt tunga skyddsstövlar när man kan vara fri, effektiv, leverera kvalitet och samtidigt njuta av fågelsång och doften av nyslaget hö”. Detta är ett citat ifrån inledningen till den enda !? och relativt nyskrivna lie-handboken, av Rune Stenholm Jakobsen 2015. Och håll med om att det ger betydligt mer sommarkänsla att slå en äng med lie än att klippa med grästrimmer. Dessutom ger de ett finare snitt som bevarar fukten bättre i avslagna växter och samlar gräset i en lätt uppsamlad sträng.
Slå med lie är ett kulturarv och i Sverige kan man historiskt se beskrivning av minst åtta kombinationer av orv och blad för olika mark och vegetation. I Skandinavien och Nordamerika har de smalare, tjockare slipbladen varit vanligast medan de bredare och tunnare knackebladen dominerat på kontinenten. På de senare kallhamras eggen fram istället för med slipning. Orven, dvs skaftet, och speciellt handtagen kan och har också utformats för olika stilar, tekniker och individer. De svenska har dock, nästan utan undantag, alltid två handtag varför säkert många reagerar på den som Jan arbetar med på bilden och betraktar den som primitiv och klumpig. Men innan vi dömer ut den så ska vi berätta att den är en kopia av en lie som Pjotr, kollega till Jan, i perioder dagligen slog omkring 300 kg hö med under sin tid vid en av forna Sovjetunionens kolchoser – då får lien gärna inte vara ineffektiv eller oergonomisk… eller så är ryssarna gjorda av ett hårdare och segare virke. Tack vare Pjotrs beskrivning och liehandboken så har Jan rekonstruerat lien mha senvuxen gran till orv, tillverkat ett flyttbart handtag i björk för att ställa in rätt längd och ett importerat skär från Polen (där både typen och lien generellt fortfarande används flitigt). Bägge typer av ovan omnämnda blad brynes kontinuerligt under arbetet för optimal skärpa.
Man kan ju verkligen undra över hur det kommer sig att eggen så snabbt blir slö … det handlar ju bara om att slå lite tunna grässtrån. Det är väl ingen match för hårt stål!? Men faktum är att framför allt enhjärtbladiga växter såsom gräs innehåller relativt höga halter av kiseloxid i form av små kristaller i den yttre hudvävnaden, och kiseloxid är ju inget annat än sand – så då förstår man att om eggen hela tiden bearbetas av små ”sandpapper” så måste den brynas om ofta.
Efter kvällens introduktion till östeuropeisk lieteknik så är det lätt att se fördelarna i detta 1000-åriga hantverksutövande – det blir en nästan meditativ upplevelse när man stillsamt men taktfast utför svängrörelsen med lien, hör det speciella repetitiva ljudet från gräs som slås mot bakgrund av det mer kontinuerliga surret ifrån alla insekter och fågelkvittret runtomkring – en upplevelse långt ifrån den tillsammans med en trimmer. Pjotr nämnde aldrig vad han tyckte efter den tusende svingen för dagen och 300 kg slaget gräs senare. Återstår att prova… Vi är dock mer tveksamma till att upprätthålla den av Pjotr nämnda traditionen i vissa områden, att kvällarna innan slåtter lägga ut liar på fältet för att försäkra sig om att inga springer omkring och därmed lägger ner gräset vilket saboterar den regelbundna strukturen som behövs när ett större område ska slås effektivt… kan det rent av vara en tillräckligt avskräckande skröna?