Ja, det finns kanske en viss risk att placeringen av de rundslipade stenarna som markerar gångarna i ängsblomsodlingen skulle kunna förvirra en och annan framtida arkeolog. De vindlande gångarna associerar man ju lätt till de labyrintlika figurer, symmetriska stensättningar som under 3000 år anlagts runt om i världen av olika kulturer i olika tidsperioder. En något yngre finns t.ex. avbildad på en etruskisk vinkanna från 600-talet före Kristus med en inskription som tolkats som staden Troja, varför de på många håll, även i Sverige ibland kallas trojaborgar. Namnet jungfrudans används i det svensktalande Finland. Denna form av fornminnen är mytomspunna och anses ha haft en stark magisk betydelse. Orsakerna till varför man anlade de olika stensättningarna är dock oftast oklara och omgärdas av många olika hypoteser när det gäller funktion och betydelse. Över hälften av Sveriges stensättningar finns i Norrland och många finns vid fiskelägen där det troligen ansågs ge bra vind och fångst för de som först gick i labyrinten. Lycka och fruktbarhet är generellt allmänt accepterade tolkningar, men även tolkningar som ”prövningar längs vägen till det hägrande målet” förekommer. Vår stensättning i en åker med många sorters plantor kommer då troligen i en framtid bidra till att Sveriges 300 labyrinter ökar med en och också stärker Norrlands tätposition i antal ”labyrintlika svenska stensättningar” och med tolkningar kring önskan om fruktbarhet. Eller kan det vara så enkelt att vi genom vår stensättning – som byggs för att begränsa antalet snedtramp bland ängsblommorna – ger en ledtråd till de allra första historiska sättningarna… kan alla efterföljande kulturer möjligen ha gradvis övertolkat de ursprungliga sättningarna som symboltyngda labyrinter… kanske ville dessa ur-förfäder också bara hålla sina små plantor åtskilda från små människofötter…?
En Annorlunda Hälsingegård
