Både och… vi provar den gamla tekniken med granruskor som klätterstöd till sockerärtorna. Både den gamla julgranen och vissa gallringsinsatser i skogen bidrar till en hög av grenar på 50 till 100 cm som sticks ner i jorden. Och efter att vi hjälpt sockerärtorna till en av kvistarna så förväntar vi oss att de nu snabbt börjar skicka ut tunna men starka klängen som tråcklar sig fram och klänger sig fast i andra delar av riskvistarna. Det blir ett bra exempel på lyckat generationsöverskridande. För granruskorna gäller ”gammal är äldst” – de torra gamla ruskorna utan barr är både stabilare och lättare att hantera än de färskare. Men när det gäller sockerärtorna uppskattas ungdomlighet – för när väl fröna i skidorna börjat växa sig stora tenderar de att bli trådiga. I Asien uppskattas dock sockerärtornas medelålder – där ses nämligen bladförsedda, cirka 10 cm långa sockerärtsskott som rena rama delikatessen. Så även om vi tror att själva sockerärts-ärtorna passar bäst på våra gourmet-tallrikar så får vi väl låta några växa till sig så att vi får konstatera att även där har alla åldrar sin charm.¨
En Annorlunda Hälsingegård
