Stapelföda… i juli
Friluftsgudstjänst och avslutningsfika
Sverige brukar beskrivas som ett av de mest sekulariserade länderna i världen, men hur opåverkade är vi egentligen av tusentals år av olika religiösa föreställningar!? Författaren och kulturhistorikern Dan Korn tar upp den här frågan i en ny bok där han pekar på hur många av våra ”starkt sekulariserade värderingar”, dvs de som vi trodde var fria från religiös formning, såsom t.ex. demokrati, jämlikhet, mångkulturell tolerans och ända fram till klimatångest egentligen har rötter som går att spåra tillbaka till tidiga bibliska texter. Och att vi, trots att allt fler säger sig ha slutat tro, så fortsätter vi ändå att leva som om gud fanns. Det här är ju jätteintressant… de första som började beskriva och tolka världen, dvs samspelet mellan människor, ur ett annat perspektiv än ur det religiösa var filosoferna, sedan kom naturvetarna och vid 1900-talets början var det sociologerna som erkändes som de som bäst beskrev hur maskineriet i samhället fungerade. Sedan kom förstås ekonomerna och därefter statsvetarna och tog över ”rätten” att bäst förklara hur samhället drivs av människornas olika drivkrafter. Men om det nu är så att vi fortfarande inte släppt gudstron trots att vi tror att vi gjort det så kommer det ju bli religionsvetare som bäst förstår och kan förklara mänsklighetens olika yttringar.
I ”Lagen om trossamfund” står det att oavsett form av gudstjänst så förutsätts inte något personligt gudsbegrepp. Friluftsgudstjänst blir allt populärare och den formen kan ju också tyckas vara en än mer liberal, nästan sekulariserad sammankomst där man kan få be och meditera lite i den riktning som man själv vill, till livet, friheten, naturen… Men då ska man ju komma ihåg att friluftsgudstjänster har en minst 2000-årig tradition eftersom det var ju precis så Jesus genomförde sina predikningar.
Kan det vara så att i spåren av materialismens efterdyningar och de förändringar det satt på både vårt sociala liv, vår hälsa och planetens skick så är det allt fler som saknar mycket av de värden som kanske bara kyrkan står för idag, utan större krav på motprestation. En slags nyandlighet – tillbaka till de rötter av behov av mening på ett högre plan. Vi får se – men sammankomsten igår på Ranbo med psalmsång till musik och Maria Stjerndorffs predikan under trädkronorna på gården var en mycket trevlig lisa för själ och sinnen oavsett vad man sätter sin tilltro till.
En annan välsignelse var förstås kaffet och Ranboflätan som många verkade ha svårt att skiljas från så här på sista fikadagen för säsongen. För att korrekt förstå svenskarna så räcker inte religionsvetare utan här krävs ingående kunskap om vårt förhållande till kaffe. Den drycken är så djupt rotad och kär att hantverkare tidigt gjorde ett verb av företeelsen att inmundiga drycken. Genom backslang av ordet kaffe tror språkforskare att antingen garvare i Malung eller skorstensfejare i Stockholm vänt på bokstavsordningen i kaffe (lokalt: kaffi) i sina ”hemliga språk” till ordet fika i början på 1910-talet. Den drycken och företeelsen finns väl inte beskrivna i bibeln… troligen inte… speciellt som Maria poängterade att hon som TEolog givetvis föredrar en annan dryck.
Ranbos fikahäng – en plats för återhämtning
Begreppet ”Tysta timmen” myntades när barnen var små och släktingar och vänner samlades på den jämtländska släktgården och behovet av återhämtning var extra stort. ”Reglerna” för detta koncept är enkla; timmen efter lunch ska lugnet och tystnaden lägra sig på gården och ingen får störa någon annan. Sen är det upp till var och en att välja att försvinna in i exempelvis bokens, målningens eller sömnens värld. Traditionen med tysta timmen har vi tagit med oss till Ranbo och på bilden tar sig några en återhämtning i hängmattorna. Att ta sig en tupplur när solen står som högst på himlen är naturligtvis ingalunda något nytt, men en väsentlig ”detalj” som skiljer ifrån många gårdar från förr, då det inte sällan handlade om en tupplur för männen, medan kvinnorna diskade undan, passade barnen och förberedde nästa måltid, så gäller Ranbos nygamla återhämtningstimme oavkortat alla, man som kvinna, liten som stor, djur som människa – nästan iallafall, tuppen har nämligen ännu inte visat full respekt för vår tradition.
Idag, på säsongens sista cafédag och en av sommarens hetaste dagar, uppmuntrar vi besökare att prova på ”tysta timmen”, kanske pusta ut med både en god kaka och en god bok i skuggan av de stora träden, vila i hängmattan eller i godan ro kontemplera tillsammans i den friluftsgudstjänst som svenska kyrkan idag ordnar på Ranbogården kl 14. För den som sen snabbt åter vill höja energinivån föreslår vi ett adrenalinhöjande, uppfriskande och återhämtande dopp i dammen där temperaturen sällan överstiger 15 grader.
Varmt välkomna, i dubbel bemärkelse, till dagens Café planet. Ni finner hembakat fika i Kaffestugan, utställningar och böcker om hållbarhetsfrågor och linets utveckling i trakten. Julia finns på plats och signerar sin bok. Buss 100 tar er till hållplats Ranbo.
Skogens livräddare
När jag var liten tyckte jag inte sälgen var ett riktigt träd eftersom den inte blev så hög och rak och ofta inte hade en enda rejäl stam utan var mer kraftigt busklik med flera mindre och knotiga stammar. De hade ofta också delvis ganska murkna delar… Den var rolig med sina ”kissemissar” men inget att ta på allvar såsom de majestätiska tallarna, granarna, björkarna, ekarna, asparna osv. När man läser på lite och blir klokare är det dock lätt att förstå att skogskonsulent Johan vid sitt besök på Ranbogården i maj vurmade så mycket för bevarandet och underlättandet för sälgen i landskapet… och det är inte bara för att han är hälsing och att sälgen är Hälsinglands landskapsträd.
Sälgen användes förr som djurfoder och den mjuka, lätta veden till enklare husgeråd och enklare möbler, där den knotiga roten på gamla sälgar var uppskattad till skåltillverkning… men då riskerar man att missa dess verkliga, och viktigaste förtjänster. Sälgen hör till de arter som grönskar mycket tidigt, så tidigt att man förr också kallade den och dess blomknippen för palm eftersom de ofta var de enda lövkvistarna som var gröna i Nordeuropa när palmsöndagen inföll och man på ett någorlunda övertygande skulle symbolisera palmbladen som ströddes framför processionerna under den katolska tiden häruppe på denna dag. Men det är ju givetvis inte heller främst för detta som Urban, och nu också vi, helgar detta träd.
Det är förstås för att det inte bara grönskar tidigt utan för att de även blommar tidigt, till och med före lövsprickningen – de blommar på bar kvist. Och de gör det rikligt och med protein- och energirik pollen och nektar vilket gör sälgen till räddningen för så många insekter när dessa vaknar/föds hungriga på våren. Mer än 75 skalbaggsarter lever på sälgens blad, blommor och knoppar och över 276 skalbaggsarter är beroende av sälgens döda ved och bark. Ingen annan växt ger mat till så många olika bladsteklar, gallmyggor och andra småkryp. Också många trädsvampar och lavar lever på sälg. Där kan man prata om livräddare. Våra höns håller med. De har en mäktig sälg som skyddsträd under vilken de effektivt kan gömma sig under när rovfåglarna från Ranboberget sökandes börjar cirkla över gården.
Rikedomar för många
Vill man känna sig riktigt rik ska man dessa dagar ge sig ut i skogen och plocka utav en av vårt lands nyckelarter, dvs en art som är av extra stor betydelse för andra arters överlevnad i ett ekosystem. Vi pratar förstås om blåbären.
De finns i regel och blir över till oss allihop att fylla ”kistan” med, både för stunden och till vinterförrådets skattkista – närmare 17 % av Sveriges yta täcks nämligen av blåbärsris och i dagsläget plockas bara 3 % av bären av oss människor, björnar, fåglar och andra bär-ätande djur men riset kalasas det också gladeligen på av bland annat älgar och rådjur.
Tidigare i våras när blåbärsriset blommade för fullt var de ovärderliga för humlor, bin, fjärilar och andra pollinerare som flygande tog sig runt och försåg sig med nektar och pollen och vars framfart vi idag ser resultatet av och som vi bör skicka en tacksamhetens tanke när vi fyller våra hinkar med rikedomarna.
Det är lätt att förstå att blåbär hör till skogens infrastruktur och som mycket av skogens övriga mångfald och ekosystemtjänster bygger på. Även om vi upplever att det finns oceaner av blåbär omkring oss så bör vi vara medvetna om illavarslande trender – studier visar att blåbär tillsammans med lingon och ljung har halverats i omfattning i södra Sveriges skogar. Huvudanledningen beror på att skogslandskapet i ökande grad domineras av uppodlade, tätväxande granskogar där bär-ris missgynnas och där dessa källor till rikedom för många fler än för oss två-benta alltså försvinner.
Vackrare på ålderns höst
När vädret får bestämma
Oavsett väder så går det alltid att ta projektet ”ängsblomsodling” ett steg vidare. Planteringsfasen av småplantor passar vi gärna på att utföra i molnigt väder medan själva fröinsamlingen sparas till soliga tillfällen då fröställningarna är torra och därmed öppnar sig lättare. Det tredje arbetsmomentet, att sortera fröerna, lämpar sig utmärkt för regniga dagar eller rofyllda kvällar runt köksbordet.
Gemensamt för samtliga arbetsmoment är dock att de är väldigt arbetsintensiva och vi blir därför både glada och tacksamma när kusinen Ebba och mormor Inger bidrar med flinka extra händer och trevliga samtalsämnen.
På bilden sorteras fröna från ”Liten blåklocka” genom en finmaskig sil efter det att de torkade fröställningarna malts sönder mellan händerna. De pyttesmå svarta fröna som nu kvarstår och samlas upp från det underliggande vita pappret inger, efter alla dessa arbetssteg, en känsla av vördnad inför naturens under. Även en känsla av rikedom av något riktigt värdefullt infinner sig. Det är nog någon form av den uråldriga ”samlar-genen” som triggas hos oss allihop.
För trots att solen börjar gå ner och skymningen börjar lägra sig så vill de flinka händerna aldrig sluta ösa upp fler fröställningar runt köksbordets ”lägereld”. Någon i kökssoffan föregår dock med viktigt exempel där hon rofyllt somnat in och samlar energi för morgondagens sysslor. Dags att följa efter.
Trägen vinner… skatter
Upp på källarbacken har vi inte bara en, utan många små vänner … i skogssmultronplantorna som bidrar till att förgylla sommardagarna med sina söta bär och som med sina utväxande revor och marktäckande utbredning hjälper till att balansera kirskålskörden.
Det var för ett par somrar sedan som några pyttesmå smultronplantor fick flytta från ett närliggande kalhygge till källarbacken. Sedan dess har det blivit lite av en rutin att om morgnarna, på väg ner till hönsgården, upp på källarbacken plocka med oss blad av snabbväxande kirskål som frukost till hönsen.
Det har stundvis varit svårt att tro att de små smultronplantorna skulle ha en chans mot den ihärdiga kirskålen och fortfarande idag, trots det ymniga marktäcket av skogssmultron, så får allt morgonrutinen och samarbetet med de små smultronen fortsätta. Som tack så delar de med sig av sina röda små skatter till oss.
Att smultronplantorna dessutom döljer en annan hemlighet som leder till en ännu större skatt ska vi inte prata högt om… det är något som unga skattletare på gården får finna ut själva.
Tack!
Tack allihop som kom och trivdes med oss på vår årliga minnesdag till Stephen Bennets ära. Gårdens byggherre och Flor linnemanufakturs driftige ledare kan stolt vila vidare i sin grav vid kyrkbyns stenmur. Efter gårdagens hyllningar så inser han att hans storhet och verk uppskattas lika mycket nu som för 250 år sedan.
Ett speciellt tack till alla de som personligen bidrog extra mycket till en frisk fläkt av svunna tider och starka kopplingar till Bennet. Vi tänker då på riksspelemannen Edvard på fiol (till vr i bild), spelmannen Nils på spinett (skägg och trekantshatt mitt i bilden) och Annika Windahl Pontén på flöjt (längst till hr) som bidrog med musik som, om man blundade, direkt tog en 250 år tillbaka i tiden och alla de övriga dansarna i gruppen Branicula som i sina fantastiska kreationer gjorde 1700-talsscenen komplett.
Med den inramningen höll Lars Nylander (saknas i bild) ett, alltid lika uppskattat, föredrag om Stephen och hur han och hans samtid var oerhört duktiga på att ta tillvara naturresurser och omsätta dem i en hållbar livsstil och därmed utgör han ett föredöme även ur den aspekten.
Lena Sjöberg (sittande till vr), som är släkt med Bennet i hans första äktenskap, presenterade sin oerhört målande och spännande roman om hur Bennet kommer till Sverige. Den innehåller verkligen allt som gör en best-seller, förbjuden kärlek, spioneri, smuggling, klassklyftor, mord, brustna hjärtan, framgång, religionsmotsättningar… Den boken kommer definitivt blåsa extra mycket nytt liv i släktsagan Bennet för en lång tid framöver.
Per Bennet (sittandes till höger) är släkt genom Stephens andra gifte och är som ålderman i Bennetska släktegillet oerhört kunnig på alla fakta kring den grenen och gjorde en mycket trevlig motivering till, och presentation av årets Bennetpristagare. Det blev även i år en mycket välförtjänt pristagare genom ”Drottningen av Näver” Karin Lundholm (sittande i mitten) som verkligen gjort, och fortsätter göra stora insatser för att bevara och utveckla näverhantverket. Ett material som ur ett funktion-, estetiskt och hållbarhetsperspektiv saknar motstycke och som förtjänar en snar renässans.
Elisabet Lundwall (saknas i bild) i vacker MO folkdräkt förevisade, berättade och svarade på frågor om de ljuvliga servetter i Flor-damast som MO hembygdsförening dagen till ära lånat ut. Vi tackar också Studiefrämjandet och Kultur- och Samhällsserviceförvaltningen i Söderhamns kommun för värdefulla insatser i samarrangemanget kring Bennetdagen.
Julia har smugit sig in i bilden och får representera vårt bidrag till att hjälpa till att hålla Bennetminnet levande. Tack vare Julia hittade vi till Ranbo, så förutom Stephen så är det väl henne vi ska tacka mest för Bennetdagen.
