När Torsten på 1970-talet köpte överdelen av en mindre Hälsingegård ifrån Ellne så märktes den upp, plockades ner och byggdes upp igen på en murad grund av den tidens lättbetong Siporex och blev därmed överdel på ”Storstugan” på sin nuvarande plats på Ranbogården. Timmerdelen hade dock av hanterings- och transportskäl först delats upp i tre sektioner, där skarvarna idag döljs men ändå markeras av de därpå fästade lodräta träbalkarna. Många takstolar ersattes med friskt timmer och stugan försågs med el och vatten samtidigt som nya fönster sattes in i ramar som platsanpassades till de lutningar som en timmerstuga ifrån 1700-talet naturligt förväntas ha. Förutom att tre gästtoaletter inrättades på överdelens ena kortsida så avstannade dock sedan projektet. Bottenvåningen blev inte ens byggstädad utan innehöll 2018 fortfarande detaljer som gav känslan av att byggjobbarna bara hade åkt iväg efter en avslutad fikarast för att sen aldrig komma tillbaka igen.
Tiden gick och det finns olika teorier om vad som sedan långsamt fick den dåvarande källaren på glid, men kombinationen av Siporex (öppna porer) under mark, lutning mot väggen, ingen uppvärmning, frostsprängning och jordtryck (och eventuellt stora trädrötter) var tillräcklig för att vintern 2017-18, med sina enorma snömassor, ge väggarna dödsstöten. Den rejäla timmerstöttningen från insidan knäcktes som tändstickor och grundmuren försköts minst 10 cm på mitten av långsidorna medan hörnen stod kvar i sina lägen. Storstugan hade alltså fått en tydlig bananform uppifrån sett och det stod klart att bananen inte skulle klara en vinter till.
Projekt ”Rädda storstugan” åkte upp på prioriteringslistan. Till vår lycka hittade vi Mats Jakobsson som driver Tunga Lyft och Flytt i Bergvik som trodde på våra tankar att lyfta upp huset för att mura en ny källare därunder, och som dessutom hade kompetensen och utrustningen för att genomföra det. Mats är en mycket ”tungt” anlitad hantverkare men antog uppdraget, mer eller mindre som ett ”kuriosaprojekt”. Stadgaproblemet med uppdelning i de tre timmersektionerna klurade han sig snabbt förbi och snart stod huset i ”luften”. Vi rev resterna av källaren, men upptäckte att sockeln som den var gjuten på lutade alldeles förskräckligt och gjutningen av en utjämning fick projekteras in. Andra projekt, tidsbrist och hotande frostnätter satte sen nytt stopp för projektet med ny källarmur över vintern.
När frostnätterna släppte fick Anders Murare och Daniel, trots diverse hinder som ”husstyltorna” utgjorde, snabbt upp den nya muren och så kom vi äntligen fram till den delen av projektet som vi längtat efter… och fasat för… så länge. Momenten hit fram kändes realistiskt överkomliga, på vårt teoretiserande plan, men hur ska man böja tillbaka bananen utan att nya muren eller andra delar av timmerhuset böjer sig.
Mats är dock en finurlig man med finurliga verktyg. Han sade flera gånger att han funderat på en lösning men det gick inte att få honom att skissa upp den för oss, han bara hummade, nickade lite klurandes och sa att han glömt hur han tänkte. Lösningen visade sig var genialt enkel, som de riktigt bra lösningarna brukar vara. Med två rejäla vajrar genom andra stocklagret, precis bredvid de lodräta, vid det här laget utbuktande, balkarna, och som sen gick tvärs igenom huset och fästes i ändan på de underliggande stålbalkarna som huset tillfälligt bars upp av så var det dock fortfarande svårt att se hur han skulle skapa tillräckliga krafter med rätt riktning. Med två hydrauliska kolvar som kunde träs på, och skruvas fast i bottenläget på vajrarna så gick ljuset äntligen upp även för oss ”mugglare”. Genom att nu förlänga kolvarna så skulle de trycka på metallplattorna som skulle trycka in husets träbalkar och därmed väggsektionerna där, och som tillsammans med husets golvbalkar även skulle trycka ut motsatta väggen lika mycket… förutsatt att huset skulle klara att glida på de underliggande stålbalkarna förstås. Men med fettsmorda stål- mot teflonplattor vid kritiska punkter så är det svårt att hindra 24 tons skjutkrafter. Det var underbart att se hur enkelt, med endast lite knarrande klagan från träbalkarna när de med millimeter-precision positionerade in sig i de nya förbestämda positionerna som Mats med enkla knapptryckningar styrde fram kolvarna till. Så imponerande exakt och kontrollerad styrning av dessa flera ton stora laster. Ett par timmar senar stod storstugan återigen på fast grund, nedsänkt på den nya muren. Det rejält utdragna projektet och tillika utdragna huset har idag blivit rejält uppstramat. Nu är det ”bara” resten kvar.