Kategori: Omgivningarna

Dimma över Färgeriån. Namnet på ån kommer – föga överraskande – av den färgerianläggning som på 1730-talet anlades vid Flors linnemanufaktori en bit nedströms. Här färgades vissa färdiga linprodukter men oftast var det garn som färgades i rött, blått, gult eller svart för att sedan användas som inslag i tyger. Färgeriet var en av manufaktoriets tidigaste byggnader och omfattade ett stort tvåvåningshus med lokaler för färgerihantering, tryckeri och boende. Färghanteringen sågs som en av de viktigaste funktionerna i linneproduktionen vilket återspeglas av lönerna där ersättningen till ansvarig färgare, var den högsta bland alla arbetarna. Med tanke på produktionens omfattning så kan man föreställa sig hur Färgeriån på sin väg mot Florsjön inte bara tecknade sig så här måleriskt med tidig morgondimma utan också, med alla ”färger-i-ån”, formade ett uppseendeväckande kulört penseldrag genom landskapet.

Älgjakten är sedan 1:a måndagen i september tillåten i de norrländska länen medan premiären låter vänta till 2:a måndagen i oktober för övriga delar av landet. Här i trakten har man dock också ”alltid” väntat till mitten av oktober (fredagen den 13 oktober i år), främst för att det sannolikt är svalare då. Som oinitierade så anade vi givetvis att älgjakten är den mest reglerade jakten, men efter att ha gläntat lite på dörren in till denna värld, så inser vi nu till vilken grad, med omfattande förberedelser och en strukturerad organisation i vilken länsstyrelserna har det formella administrativa ansvaret. Men med ungefär 270 000 jägare som jagar älg under jaktperioden som sträcker sig fram till januari/februari (beroende på län) så är det nog läge att liksom skogens konungar då börja springa runt lite försiktigare i skogarna. Felaktiga arter har ju prickats förr kring Ranbo – t.ex. så föll gårdens bästa mjölkko offer ett år… men den historien utspelade sig för nästan 60 år sedan så den är ju, så att säga, ”gammal och begraven” vid det här laget.

Det finns ett och annat ”fönster ut mot fjärran” även från Olbergets topp som annars till stor del är bevuxet av gamla knotiga tallar. Delar av Olberget innehåller speciellt stora naturvärden, bland annat flera 200-300 åriga träd, karaktäristiska klippbranter och klapperstensfält. Uppsala stift, som är markägare, har med hänsyn till den unika miljön avsatt 11 hektar av bergsområdet till ett kyrkreservat, vilket innebär att området får utvecklas utan traditionellt skogsbruk. I det orörda markområdet trivs många djur, bland annat så häckar tydligen berguven bland klipporna och ravinerna. I Sverige och Norge finns det en hel del berg och platser som har namnet Olberget, förklaringen är att Ol, kommer av ett fornnordiskt ord med betydelsen motsvarande ”stenig backe” och sådana bildades det ju en hel del av under senaste istiden.

… Här är Engelska kanalen… men var är vattnet? Denna ”torrlagda” sträckning genom byn Mo fick i folkmun tidigt namnet ”Engelska kanalen” och det blev snart det vedertagna namnet på både vägsträckan och busshållplatsen. Byns ”Engelska kanal” går mellan sockenstugan och Florsjöbaden och är ett resultat av, främst, engelska sjömäns arbetsinsatser under krigsåren (1940-1943)… därav namnet. Fortsätt läsa ”Här är Engelska kanalen … men var är vattnet?”

I Uppsala, så är det Domkyrkan som tydligt ståtar i stadssiluetten och har fungerat som ett riktmärke för vilsna själar (i dubbel bemärkelse) i över 600 år. Här i trakten utgör Mo kyrka motsvarigheten – det är bara att gå upp på närmsta bergsknalle så öppnar sig möjligheten till lokaliseringshjälp och har så gjort de senaste 195 åren, sedan kyrkan flyttade från sin gamla plats i Kyrkbyn.

Något som vi hela tiden har tyckt så bra om med Mo är att det ligger i en del av Hälsingland som har nära till många naturtyper; odlade fält, betesmarker, olika typer av skog alltifrån löv- bland-, barrskog, sandig mo till hällmarkstallskog, berg, sjöar men även närheten till hav. Fram till idag har vi främst utforskat de blå bergen, sjöarna och de djupa skogarna men under ett par dagar så tog vi våra havskajaker och drog ut Fortsätt läsa ”Skärgård med 500 öar”

Detta är platsen för gamla Mo Kyrka innan den flyttades till/byggdes om på nuvarande plats. På detta ursprungliga ställe, i den vackra dalgången kring Kyrkbyn, finns idag bara en ruin och ett par gravstenar kvar. Från dokument vet man dock var gravstenen efter Stephen Bennet, nuvarande Ranbogårdens grundare, låg. Fortsätt läsa ”Minnessten i vackra Kyrkbyn”

Den kalla och torra försommaren orsakar än så länge något lägre skördar av hö och ensilage. Min farfar som tillbringade en stor del av sommaren med att hässja hö på sina magra jämtländska åkrar skulle ändå blivit mäkta imponerad av sommarens resultat. Lagring av ensilage utvecklas snabbt. Fantasieggande dinosaurieägg, fyrkantbalar, limpor, plansilos, tornsilos och slangsilos förväntas snart få sällskap även av korvliknande balar som ska pryda åkrarna. Undrar om cirkeln sluts en dag och vi kommer kunna se samma slags ensilagefyllda gropar som en gång fanns längs de romerska härvägarna.