Det kan aldrig bli för mycket av potatis – samtliga moment i dess livscykel är lika uppskattade av både stora som små; alltifrån vårens förgroddning och plantering till höstens gemensamma skörd. Att med gemensamma krafter hjälpas åt att få upp potatisen innan kylan tar dem var förr en högt skattad och viktig helgsyssla, så viktig att man t.o.m införde en veckas potatislov i skolorna för att så många som möjligt i familjen skulle ges möjlighet att hjälpa till att få upp de viktiga dyrgriparna och fylla vinterförråden. Höstens skollov speglar tidens tand och potatislovet försvann på 60-talet då jordbrukssverige började förvandlingen till kunskapssamhälle. Sedan mitten av 90-talet infördes uppföljaren – det s.k. höstlovet v.44 – som för många i bästa fall blev ett lärorikt upplevelselov men för de flesta, vilket visats genom bl.a. Pisa-utvärderingar, kanske ändå var ett steg i fel riktning då man från slutet av 90-talet snabbt tappade både 1:a platsen i läskunnighet och ”kontakt med tätklungan” till att idag då var fjärde svensk tonåring har problem med läsning. Så för drygt ett år sedan beslöt regeringen ett namnbyte till ”läslovet” – som ett led i att uppmuntra till ökad bokläsning och läskunnighet. Det är lätt att se ”cirklar som sluts” – läslovet skulle ju kunna ha varit ett lämpligt namn redan 1842 då allmän folkskola infördes… kan vi måhända förvänta oss ett framtida namnbyte till ”potatislovet” igen… men förhoppningsvis då inte för att Sverige är tillbaka i 1800-talsstandard igen. Barnen som var med den här skördehelgen, skulle nog gladeligen ställa upp på namnbytet vilket ju skulle innebära en veckas skattletning – de drabbades nämligen snabbt av något som nästintill kan jämföras med guldfeber när dyrgriparna – som omtalades som Ka(e)tt-guld (av Käthe) – grävdes fram ur sina gömmor.
En Annorlunda Hälsingegård
