Vem ska vi egentligen tacka för potatisen?

Vem ska vi egentligen tacka för potatisen? Ja, oftast så är det ju Jonas Alström, eller Alströmer efter adlandet, som brukar nämns i detta sammanhang. Och visst, han gjorde vad han kunde, och hade tid med, för att sprida kunskapen om dess nytta som födoämne kring 1720-talets senare del och det var nog en och annan beläst man som tog till sig av hans skrifter, men annars har hans betydelse för potatisens införande som mat nog blivit ganska överdriven. Det vittnar bland annat ett dokument från Linné under en av hans resor i dalarna år 1733. Där i ”barkbrödsbältet” svalt människorna och prästen i Lima berättar hur folk i trakten kokade vitmossa eller renlav med vatten och mjölk att äta i nödtvång. Inte långt därifrån i Älvdalen gjorde därför Linné den osannolika observationen att böndernas barn däremot kunde frossa i potatis tack vare den kloke prästen som, troligen inspirerad av Alströms skrifter, initierat potatisodling just där. Betydligt mer inflytelserik för potatisens införande blev istället Grevinnan Eva Ekeblad, född de la Gardie som vid sin vistelse på sitt gods vid Stäket upptäckte flera nyttiga sätt att använda potatis, bl.a. till puder och stärkelse. Prover på dessa skickade hon till Kungliga Vetenskapsakademin 1748. Men det var speciellt ett prov som imponerade på ledamöterna… så mycket att de fann det lämpligt att genast samma år välja in fru, grevinnan Ekeblad som första kvinnliga ledamot i Akademien… och det var provet som innehöll hennes upptäckt att man kunde göra brännvin på potatis. Hon tyckte nämligen att det var synd att man använde viktiga brödingredienser till sprit. Hon såg också till att sprida denna kunskap mycket effektivt genom ”Kalendern” som var den tidens mest spridda skrift efter bibeln. Detta satte fart på potatisodlandet och snart puttrade hembränningsapparaterna överallt i Sverige… med snabbt växande alkoholproblem som följd, men det förde också det goda med sig att allt fler svenskar upptäckte att man också kunde äta potatisen. Så en tacksamhetens tanke må gå till Eva Ekeblad, trots det motstridiga i hennes insats. Men vi i Mo socken kan ju istället skänka den tanken direkt till Stephen Bennet, byggherre av Ranbogården. Han hade ju tidigare arbetat med Alströmer och var en av de som snappade upp potatisens fördelar tidigt… så att säga utan alkoholens inverkan. Vi på Ranbogården måste dock, bland sällskapet av stora män och kvinnor, i första hand ändå tacka Alvar Nordlund. För det är genom hans kunskap, traktor, positiva och välvilliga sinnelag som vi njuter av god potatis på bordet nästan varje dag på året.