Som vädret har växlat de senaste veckorna så har vi flera gånger tittat bort över gårdstunet och undrat om det är vitsippor eller hagelmattor som lyser där för tillfället. Vitsippor brukar blomma cirka tre veckor men den minst sagt svala våren verkar ha förlängt blomningen med en vecka.
Bara under de få år som vi bott här är det märkbart hur väven av den ymniga vitsippsmattan kontinuerligt fortskrider. Samtidigt som marktrådarna verkar sammanvävas allt tätare under de vandrande skuggorna av de flerhundraåriga träden i skogslunden väster om gårdstunet, så rullas nya smäckra, dock något glesare, mattor ut på de mest överraskande platserna runtom på gården.
Vitsippor har oftast 6-8 kalkblad och namnet kommer från finländska landskapet Nyland där den är landskapsblomma med tidigare benämning vitsäpel och där efterledet kommer ifrån franskans chapel i betydelsen blomsterkrans men också krona – den vita kronan. Många drottningkronor och även brudkronor hade under medeltiden oftast åtta silvervita tinnar.
Vitsipporna sprider sig till stor del med hjälp av en framväxande jordstam som skjuter upp nya skott varje år och alla vitsippor som kommer från en gemensam jordstam är genetiskt identiska och utgör tillsammans en enda individ. Vitsippor sprids också med frö. Efter fruktsättningen i början av juli månad vissnar hela växten ner och frukterna kan spridas med hjälp av myror, kallat myrmekokori. På så sätt bildas nya jordstammar och därmed nya individer. Men någon måste varit den första på gården och sipporna runtomkring oss har således vuxit fram ur detta första ursprungliga rotsystem där de långa trådarna nu är sammanvävda med denna troligen månghundraåriga gamla moderplanta och nu bildar en gigantisk generationsväv – en Ranbogårdens vitsippors släkttavla. De är bara ett, men ett mycket vackert exempel på alla de olika ekologiska näringsvävar som breder ut sig omkring oss, och bär upp hela vår existens. Naturens lösningar är utvecklade och förfinade genom årtusenden och har så otroligt mycket kvar att lära oss för att bygga både mekaniskt och ekologiskt hållbara material. Ranbogårdens byggherre Stephen Bennet, som var samtida med Linné, var ju en tidig naturens utforskare för merkantilismens bästa men även om han var en av damastvävarnas mästare så förstod han kanske inte fullt ut när han planterade sin engelska trädgård och lät väva de florfinaste tygerna att till och med denna ursprungliga, förvisso vackra men ändå anspråkslösa lilla vitsippsplanta stilla och tålmodigt skulle fortsatta att väva en väv som kommer överleva hans minne och förgylla naturens trädgård långt efter det att Stephens verk är borta, som genom sina förtjänster för tusentals insekter även är till större nytta för oss människor och som genom sin variation och ostyriga livskraft och positiva påverkan på alla våra sinnen är vackrare än alla våra försök att efterlikna dem i konsten. Stephen i all ära, men kanske också till hans ära så växer dessa vitsippor som små vita kronor på hans verk.