Farhågorna om ett lantliv kopplat till isolering och ensamhet var en inte helt ovanlig kommentar när vi berättade om beslutet att flytta från radhuset i centrala Uppsala till lantlivet på Ranbogården.
Men med facit i hand kan vi konstatera att Julia i princip har rätt när hon i generella termer summerar att vi ”under en vecka på Ranbo” får fler besök av vänner än vad vi hade under ett år i stan.”
Livet i staden innebar oftast ett tight schema både för oss och våra vänner så tid och framförallt passande datum för besök var svåra att hitta. Det faktum att vi här på gården, oftast, har ett friare liv och så gott som alltid är hemma öppnar upp för besök med både långt och kort varsel. Besök av gamla jobbkollegor, friluftsfrämjare- och scoutvänner, studiekamrater med flera, som kommer långväga ifrån och som vi lärt känna långt tillbaka i tiden blandas med nya vänner och grannar som kommer förbi för att köpa ägg, grönsaker, hjälpa till i odlingarna, sälja fisk eller bara ”titta till oss” i största allmänhet. Inte att förglömma är de små, men så givande pratstunderna med alla de i närområdet som tar sina dagliga promenader förbi gården. Ibland bara förknippat med ett hej men inte sällan med en pratstund med tips och råd kring, för dagen, viktiga spörsmål eller bara funderingar kring tingens varande.
Givetvis toppar besöksfrekvensen under sommarveckorna, men förvånansvärt ofta är lantlivet och Ranbo en mötesplats även under vintersäsong. Det får vi ju bl.a. så tacksamt hjälp av gänget med pistmaskinen. Så för att summera … ensamhet och isolering på landet blev långtifrån ett problem. Tro nu inte att vi ber om det (vilket vi tror framgår av bilden), men begreppet ensamhet kan faktiskt ibland, när göra-listorna är extra långa, till och med få en positiv längtans klang.