Vi är många på gården som uppskattar morgonstunden med dagg i gräset och lite svalare luft. Speciellt Pompe och fåren uppskattar morgonrutinen att gå över från stallet i vinterhagen till sommarhagens ymnigare frukostbete.
Pompe fick ju för mycket av det goda, frodiga gräset på försommaren för två år sedan, med fång som resultat. Därför är vi fortfarande restriktiva med hur länge han får vara i sommarhagen… och han borde alltså vara den begränsande faktorn för hur länge de får uppleva denna ljuva morgonstund med obegränsat frosseri innan vi hämtar tillbaka dem till mer begränsat bete i vinterhagen.
Men icke, det är alltid en tanke, lite nyfikenhet eller upptäckarlust hos någon annan som sätter den gränsen. Helt plötsligt, ofta redan efter en halvtimme-trekvart, så börjar något av fåren undra var vi är och om det finns något spännande på gång uppe på gården. På något vis verkar de i dubbel bemärkelse vara ”mätta” på, och av, den ljuva morgonstunden vid frukostbordet och är nu redo för mer sociala aktiviteter där ”prat går före mat”. Denne får då oftast de andra med sig… Lillan stannar ibland hos Pompe… och så är rymningen ett faktum. Eftersom vi ändå brukar ha en timme som gräns för Pompe så sätter vi inte på elstängslet vilket fåren givetvis har kollat upp. Så där kommer de spatserande upp på gårdsplanen. Ser de oss inte så ropar de på oss, går och kikar in i alla öppna portar tills de hittar oss. Då ska det klappas och undersökas en stund innan skålen med havre, eller deras favorit – hönsfoder, tas fram som lockelse och jakten tillbaka till vinterhagen är igång. Lockbetet är mest symboliskt och det blir inte många korn godis till var och en så man kan tro att det är den vilda sociala leken som de längtar mest till. Det är nästan att de lyckas sätta krokben på en innan vi kommer till vinterhagen och där hinner skålen knappt nudda marken innan alla är på den… Ebba jämförde det mycket träffande med en tekning i hockey där nu fyra mycket lurviga spelare på pinniga ben slåss om ”pucken”. Det är så uppenbart att detta ”liv och kiv” vid efterrätten lika mycket handlar om en rolig och busig guldstund för de fyra… tar man två skålar så slåss de nämligen alla kring en skål i taget, vilket ju annars verkar lite fårskalligt.
Vid det här laget brukar Pompe också visa tydliga signaler på att han saknar både sina flockmedlemmar och vinterhagen med sin svala ligghall. Han står då vid grinden och väntar, eller om den lämnats öppen, så strosar han också upp till gårdstunet och inväntar att vi ska ha tid att öppna stalldörren åt honom. Kanske lika bra att ordna hov- och klövanpassade grind- och dörrhandtag… men för säkerhets skull inte till hockeyförrådet.