Under drygt tre veckors tid har vi plockat och ätit jordgubbar till frukostgröten, efterrätt till lunchen och allt som ofta som huvudrätt till kvällsmaten – och jordgubbar kan hos oss därför i dessa tider i princip kvalificera in som stapelvara enligt Wikipedias definition ”en matvara som ligger till grund för den dagliga kosten”.
Fortsättningsvis står det att läsa: ”Vad som klassas som stapelföda varierar mellan olika delar av världen men ofta innefattas billiga, stärkelserika och vegetabiliska livsmedel som kan lagras en längre tid” och som exempel ges spannmål som vete, majs och ris eller rotfrukter som potatis och kålrot. Vegetabiliska är gubbarna förvisso men när det gäller rikedom på stärkelse och obearbetad långtidslagring så platsar jordgubbarna definitivt inte in, och även om de är ”gratis” när man odlar själv så är det väl utpriset som räknas och med 40 kr per liter så har de svårt att kvala in även ur den aspekten. Och eftersom innehåll av vitaminer eller smakupplevelse inte verkar ingå i bedömningen så får vi väl införa begreppet lyxstapelvara under begränsad period.
Tack vare jordgubbslandets åtta olika jordgubbssorter, som mognar vid olika tidpunkter, så förlängs dock skördesäsongen och tack vare pollinerande insekter så sägs jordgubbarna (som förvisso även är självfertila) bli extra stora, välformade och får längre hållbarhet.
Forskning har visat att ju fler olika insekter som är inblandade i pollineringen desto bättre blir resultatet. På Ranbo bör vi alltså sannolikt tacka både honungsbina i kuporna fem meter från jordgubbslandet liksom alla de solitärbin och andra insekter som bor i sandhögen och risstaketet som gränsar till jordgubbslandet. Så det är både pollinerare, andra nyttoinsekter och ett och annat skadedjur (vi vet att Golden retrievers normalt inte räknas hit) som, liksom vi, uppskattar att ha sin boplats nära denna sommaröppna uteservering med möjlighet till take-away av sin lyxstapelföda.