Det är med viss oro som vi lyfter på odlingarnas marktäcken av löv och hösilage eftersom vi riskerar att störa otaliga nattaktiva invånare där de allt som ofta ligger hopkurade sovandes under täcket. Av samma anledning har vi flera gånger önskat att vi borde ha väntat till kvällsskiftet med att hämta stenar från stenhögen.
Kopparödlan är just en sådan granne, som helst kilar ut och tar kvällsskiftet. Den här honan med sitt typiska mörka streck längs denvackert kopparfärgade, metallglänsande ryggen råkade komma med i lasset av hösilage och visade tydligt att hon önskade sig bort från de intensiva solstrålarna genom att hon, efter en skarp tillrättavisande blick, smidigt slank ner under det mörka täcket till den fuktigare marken igen.
Vid sådana här möten gäller det att besinna sin önskan att förlänga mötet och pratstunden med sin vackra intressanta granne genom att försöka hålla kvar dem. Känner de sig trängda eller i fara är risken stor att de genom autotomi släpper sin långa svans. Det var den egenskapen som fick Linné att ge dem namnet Anguis Fragilis – latin för ”orm, bräcklig”. Det är ju dock ingen orm vilket man enklast ser på att de har ögonlock, som de blinkar med, viket inga ormar har.
Kopparödlor kan bli över 30 år gamla i det fria och i deras värld, kommer vi antagligen under många år framöver omtalas som ”de nya två-benta på dagskiftet”. Återstår att se om tilliten ökar och pratstunderna blir lite längre med åren vid överlämningen vid kvällsskiftet.
Hursomhelst så känns det roligt att det vid skymningen, när vi stänger dörren till fåglarnas kvällssoaré och ser nattfjärilarna anlända till de starkt doftande kaprifolerna, så är det långt många fler på gården som i denna stund ”kastar av sig” täcket och med iver tar tag i sitt arbetspass medan vi tryggt kan krypa ner under våra.