Ranbos fröbuffé

De senaste årens råd om att äta frön har resulterat i att man inte längre behöver leta runt efter en hälsokostaffär utan oftast räcker ett besök i närmaste mataffär för att hitta de hälsosamma små fröna från exempelvis pumpor, solrosor, lin och sesam – ofta omnämnda som superfood. I samma takt har antalet mat- och bakrecept med dessa till synes oansenliga små hälsobomber vuxit fram.

Och visst har Livsmedelsverkets rekommendationer om att öka frökonsumtionen och därmed minska risken för kroniska sjukdomar även hittat sin väg till Ranbo, även om vi lät fåglarna få första tjing på solrosfröna ute i landet.

Bilden med matsalsbordet och den minst sagt överdådiga fröbuffén skulle dock ge Livsmedelsverket kalla fötter. Förutom att deras rekommendationer handlar om ett par matskedar frön per dag så är fröna på detta bord minst sagt ”okänt territorium” som människoföda. Vi har ännu inte hittat några hälsostudier eller recept på frön vare sig från åkervädd, rödklint eller någon annan av de odlade ängsblommorna.

Men lugn… inga varningar behöver utfärdas och ni riskerar inte att få dessa i bakverken till adventsfikat på Ranbogården i december… om inte nya intressanta fakta dyker upp förstås. Det uppdukade buffébordet ska snarare ses ett tillfälligt ”torkbord” innan rensning av fröerna från kronblad odyl. Cirka en matsked av respektive frösort kommer sen lagras till vårens planteringsinsatser på gården medan övriga kommer skickas till Pratensis – ängsblomsföretaget som är nästa länk i ambitionen att öka ängsmarksytorna i Sverige… och naturens egna ”fröbufféer” för de som har mage att sätta i sig dessa fröer.

Från Ulva till Ranbo på vikingars vis – Första träff kring intressant idé

När vi flyttade upp hit gick vi en kurs för nystartade företag som drevs i Söderhamn kommuns regi. Förutom mycket ny kunskap, tips och kontakter från kursledare Bitti Lehmann och Björn Wedin så lärde vi känna många andra trevliga människor i start-up fas som gick med liknande tankar. När vi alla presenterat oss och våra idéer för varandra så insåg vi och Karolina Svensk på Hälsinge Ridupplevelser i Ulva att vår geografiska närhet och angränsande verksamheter var för bra för att inte spinna vidare på. Att diskutera hur man via gamla skogsstigar och nyare skogsvägar kan leta sig fram till Ranbo från deras gård i Ulva norr om Glössbo för att framöver kunna erbjuda en sådan upplevelse för andra är en både rolig och spännande uppgift, speciellt om man har möjlighet att för några dagar byta ut apostlahästarna mot Karolinas trevliga islandshästar.

Den här dagen red vi dock i deras tasse-marker i skogarna väster om Ulva, mer för att lära känna hästarna och bolla tankar. Gutti, Mulle, Pilgrim (fr. vr. i bild) var de underbara, pigga, starka, trygga, lättridna och långhåriga pojkarna som denna dag fick bära oss fram i de, med sprakande höstfärger draperade, vackra hälsingeskogarna. Det var underbart att, efter alla år med att, för säkerhets skull, gå bredvid Julia till häst i skogen, nu se hur hon med lätthet red med oss överallt och t.o.m. när vi i full fart töltade fram på de mer lättridna partierna.

Efter den turen är vi nu övertygade om att hästarna och vi kommer att klara detta nya ”projekt” och att svårigheterna framöver snarare handlar om vilken av alla vackra sträckningar man ska ta till Ranbo; rutten via den trolska skogstjärnen, via det utmanande storslagna stentorget eller via berget med vidunderlig utsikt… för helt klart är att med sådana islandshästar så gäller ”alla vägar bär till Ranbo”. Det ska bli ett sant nöje att till nästa sommar även lösa de ”svårigheterna”.

Vi hoppas att fler kommer vilja uppleva de hälsingska skogarna från hästryggen och framöver kanske också välja ritten till Ranbo på vikingars vis där en värmande soppa, en fika och en skön vila väntar inför, kanske nästa dags, ritt tillbaka. Hör gärna av er till Karolina om det låter intressant eller om ni redan nu vill ut och rida i de djupa skogarna kring Ulva. Facebook: Hälsinge ridupplevelser, www.halsingeridupplevelser.se

Kålroten – kraftigt rotad i den svenska myllan

Det syns ju tydligt på bilden att denna grönsak trivs, och är kraftigt rotad i den svenska myllan. ”Den enda ursvenska grönsaken” som den kallats, och i Frankrike och i Storbritannien benämns den ”navet de Suède” respektive swede (efter Swedish turnip=svensk rova), och i Tyskland Schwedische Rübe (svensk rova) samt i Frankrike och USA även vardagligt för rutabaga efter den västgötska benämningen rotabagge vilka alla tillsammans ju är starka bevis för det svenska ursprunget... eller?

Nej, det är inte säkert att ens kålroten har sina första rötter i Sverige. Förvisso hävdar en del att den schweiziske botanisten Gaspard Bauhins uttryckt att den redan 1620 växte vilt i Sverige medan andra konstaterar att han därmed menade majrovan och att kålroten istället blev resultatet av hans egna försök på 1620-talet med korsningar mellan majrova och andra kålarter, medan ytterligare andra forskare menar att det är en vild korsning med rötter från europeiska Ryssland. Ytterligare några hävdar att den härstammar från Mellanöstern.

Anledningen till villfarelsen och benämningar med Sverige-koppling har därför troligen att göra med våra förfäders tidiga förädlingsinsatser från 1500-talet, storhetstidens vurm för det ur-svenska och världskändisen Carl von Linnés arbeten och lovordande av Bauhins tidiga arbeten, och kanske därmed även dennes ”referens” till vildväxande kålrötter i Skandinavien.

Kålrotens popularitet under den aktuella, och senare perioder var dessutom minst lika stor i våra grannländer och i Ryssland – och vi ska nog inte bli alltför förvånade om vi stöter på benämningen russian turnip i några av de östra delarna av världen…

Våra vänner på bilden följer däremot en annan garanterat långvarig svensk tradition, där vi på olika sätt ”slitit för brödfödan”.

Det bidde ingen rock…

Utgången när man planterar vitlök är långt ifrån självklar. Planteras den lilla vitlöksklyftan på 25 cm djup får du en lång underjordisk stjälk som kan användas som purjolök. Och låter du vitlöken vara kvar i jorden ett år så kan du räkna med en liten tuva med klippgrönt att använda som gräslök.

Ifall du väljer att inte följa den minst sagt knepiga tumregeln att plantera vitlöksklyftorna fyra veckor innan tjälen kommer utan väntar till våren så blir det förvisso inga vidare lökar att räkna med men däremot finfin vitlökssmakande blast att klippa bitar av.

Man tror att vitlök odlades i Sverige på Vikingatid, men att den gick ur modet på 1500-talet pga sin alltför kraftiga doft. När vitlöken planterades på medeltiden och speciellt i klostren så var det istället rena rama medicinen som växte fram och ingalunda någon matlök.

Nu ser vi fram emot facit på Ranbo nästa säsong – då får vi se om ”det bidde en tumme” eller något annat men framför allt får vi reda på vilket djup som klyftorna pillats ner och om vi var tillräckligt synska så att tjälen verkligen kom den 4 november.

Bara slumpmässig variation och oreda i kalendern – ”brittsommar” förpassas till kuriosa-kabinettet och badkläderna till vindsförrådet…

Sommarens svettiga arbetspass följdes oftast upp med uppfriskande dopp i dammen men att en brittsommar denna vecka skulle kunna få oss att kasta av oss mössorna och kasta oss i vattnet igen känns orimligt, speciellt med tanke på att badtemperaturen är 4°C.

Om man studerar medeltemperaturen från SMHIs mätningar 1961-2007 över hela landet så finns, mystiskt nog, en liten temperaturhöjning i vädret omkring Birgittadagen, den 7 oktober – en period som, om den blir tillräckligt varm, då kan kallas brittsommar, men på samma sätt som för indiansommar, bara om den har föregåtts av en höstlik kallare period och helst av en första frostnatt på några av mätstationerna i området.

Det var den 7 oktober 1391 som Birgitta Birgersdotter officiellt blev helgon och enligt en legend ska det ha varit just hon som bad för de stackars kvarlämnade nordborna som tvingades leva i sitt kärva klimat – själv flyttade hon ju till Rom – och att bönerna besvarades med några extra sommardagar kring hennes dag.

Sen kan ju den petige invända mot det resonemanget med att när Birgittadagen infördes så gällde fortfarande den julianska kalendern (till 1753) och att det aktuella datumet egentligen motsvarar den 18 oktober i den nuvarande, gregorianska kalendern… och då kan man inte se minsta tendens till värmepuckel i ovannämnda statistik. Solhöjden sjunker dessutom så pass fort på dessa 11 dagar att det är osannolikt sent för att hoppas på sommarväder, vilket också statistiken bekräftar.

Så varför har man då kopplat en eventuell ”brittsommar” till Birgittadagen? Det troliga är att då man i andra länder har kopplat slumpmässigt riktigt varmt väder ännu senare, i oktober och t.o.m. november, till lämpliga helgondagar så har det på våra breddgrader passat bra att koppla ihop dylikt med Birgitta i början på oktober. Det finns inte heller någon fysikalisk förklaring till varför det skulle vara varmare just då, och tittar man på den betydligt längre väderstatistiken, t.ex. den s.k. Stockholmsserien ända ifrån 1756 så finns inte heller inte denna ”puckel” som finns i den senare kortare serien, vilket indikerar att den senare bara är resultat av en ovanlig slumpmässig variation i en alltför kort mätserie.

Men även om den här dagen, inte i år heller, lyckas leva upp till definitionen på en brittsommar så känner vi på oss att den trots det blir solig och ovanligt vacker på många sätt och vis, men mössan får sitta på.

Vintermörkret förblir mörkt

Mycket karoten blir det – men inte kommer Julia, eller hundarna att se bättre i vintermörkret för det, även om de så skulle sätta i sig alla morötterna själva. Den seglivade myten om att morötternas betakaroten (förstadium till A-vitamin) skulle förbättra mörkerseendet är bara just en myt – även om den har en mycket rolig och spännande upprinnelse.

Det kan verka oerhört långsökt men den föddes faktiskt inom det brittiska luftförsvarsministeriet på 1940-talet. Genom att medvetet sprida rykten om hur de brittiska stridspiloternas höga morotskonsumtion var den sanna orsaken till deras ofattbart goda mörkerseende och därmed fantastiska nattliga stridsduglighet… så mörkade de egentligen effektivt sitt starkt förbättrade radarsystem.

Myten spreds inte bara till den tyska krigsmakten, som därmed inte började leta efter och sabotera eller kopiera den verkliga orsaken, utan även bland de egna som började knapra i sig stora mängder morötter för att underlätta livet i dessa mörkläggningstider. Därifrån har myten sedan spridits vidare över byar, landskap och länder under flera årtionden och… där säkert ni, som vi, har vuxit upp med den föreställningen – och säkerligen bidragit till att sprida vidare dessa falska ”fakta”. Men med detta sätter vi punkt för detta… i dubbel bemärkelse.

Landets resurseffektiva tillväxtområde

Till skillnad från många kålväxter som, till synes planlöst, breder ut sig i landet och där skördemassan – till exempel huvudet på blomkålen – endast utgör några procent av upptagen växtyta så är dill rena motsatsen. Med sina långa spikraka stjälkar, så maximerar de verkligen bebyggelsen per ytenhet och där dessutom allt kan skördas och nyttjas – ända nerifrån bottenplan och upp till taknocken – stjälk, blad, blommor och frön. De utgör således en svårslagen kombination med avseende både på ”compact living” och resurseffektivitet ute i landet.

Sen är det förstås upp till oss människor att ta vara på resurserna… vår ambition att frysa in blommorna till framtida inläggningar och att samla in fröer till dressing gick häromdagen om intet – plötsligt var de överblommade och temperaturen hade smugit sig under de fyra minusgrader som är gränsen för vad de tål. Men kvarvarande skördemassa av blad per kubikcentimeter får fortfarande heta duga… och skådeprakten när isdrottningen låtit frosten beröva oss på resten av skörden får väl, som kompensation, betraktas som ett ovärderligt naturens egna, arkitektoniska konstverk.

Ranbos miljonprogram

På samma vis som Sveriges miljonprogram lanserades 1965 – i tider av bostadsbrist – med syfte att inom en tioårsperiod bygga en miljon bostäder lanserades en motsvarande programsatsning på Ranbo i somras.

På grund av bristen på död ved och gamla träd råder nämligen omfattande bostadsbrist för många insekter idag. Exempelvis så vill 70% av våra rödlistade skogslevande insekter såsom skalbaggar, flugor, steklar etc. leva i död ved och många av dem är idag hotade främst på grund av bristerna på död ved.

Genom att bygga risgärdesgårdar fylls inte bara bostadsbehovet för vissa insekter och fjärilar utan även för spindlar, svampar, ödlor, igelkottar och, att döma av Candys nyvunna intresse för bostadskvarteret, även för en och annan sork.

Ännu ingen vintervila i sikte för buskar, träd och… odlare

På hösten är det ju så uppenbart att växterna avstannar markant i tillväxt, men det är framför allt bara vad som syns ovan jord. Energin går nu nämligen till rotsystemet under markytan som fortsätter utvecklas i princip tills tjälen sätter stopp. Fler och fler uppmärksammar trädgårdsmästarnas råd om att utnyttja denna underjordiska tillväxt och i högre utsträckning höstplantera fleråriga växter, och då speciellt lövfällande träd och buskar. När våren väl kommer har de höstplanterade växterna redan hunnit etablera sig i jorden och kan lätt ta upp fukt när tjälen släpper och får många veckors försprång jämfört med de som planteras på våren.

Vid plantering på våren så är risken också större för att tillfällig torka ska skada växten eftersom den samtidigt tvingas kämpa febrilt för att etablera sitt rotsystem för att hänga med i den snabba energiexplosionen på våren. Höstplantering ökar därmed sannolikheten för en lugnare vår-start och överlevnad för både växten och även för oss odlare som då inte behöver vattna i samma omfattning.

På Ranbo har vi hörsammat råden och den här dagen fick 50 av alla fjolårets sticklingar från olika bärbuskar äntligen en permanent hemvist. Efter ett år i kruka är de fortfarande till synes tämligen små och taniga ovan jord men har relativt sett ett välutvecklat rotsystem som vi nu med höstplanteringen hoppas ska få en extra skjuts innan vinterstormarna sätter in. Förhoppningen är att de till våren – även om var och en fortfarande är liten – tillsammans ska bilda en ”mur” mot köksträdgården och mot kommande vårvindar friska.

Modern laserteknik eller för-antik egyptisk beräkningsteknik

Ofta inser man att stora bedrifter är ännu mer berömvärda när man själv provar på något liknande. Nu vill vi inte påstå att arbetet med att mura upp storstugans källare, ur de flesta aspekterna, varken kan eller bör jämföras med uppförandet av faraonernas pyramider i Egypten, men det finns frågeställningar som åtminstone får en att inse vilken oerhörd bedrift det är att pyramiderna fortfarande står där efter 4 500 år och ännu mer förbluffad blir man när man ser med vilken precision dessa har byggts, vilket säkert också är en av förklaringarna till att de faktiskt står kvar.

När vi rev källarväggarna på storstugan upptäckte vi att sockeln som de hade murats på inte var plana. De lutade så mycket som 260 mm från högsta till lägsta punkt vilket är över en sträcka på endast 15 m. När jag, med ett förvissa alldeles för kort men ändå modernt vattenpass, försökte bygga upp en ny gjutlåda för att korrigera felet med en ny pågjutning så blev avvikelsen fortfarande 30 mm. Hmm, hur ska man mäta bättre? Då tänkte vi på egyptierna… de lär ha huggit ut vattenkanaler i berggrunden och sedan låtit vattenytan bestämma grundplanet. En vattenyta är ju plan över dessa avstånd. Vi hade ingen lust att bila ur kanaler i sockeln men med en vattenslang fylld med vatten som hålls med ändarna uppåt vid vardera kortända på huset så borde man få exakt samma höjd… om det inte finns gömda luftbubblor förstås. Efter sju genomspolningar för att få bort eventuella luftfickor och sju olika mätvärden på ±30 mm så gav vi upp och beställde en nivå-laser som visar en våglinje som avviker maximalt ± 2 mm på 10 m. När hela lådan av plywood nu väl kommit på plats, med lite ytterligare precisionsförlust genom snickarglädje, så verkar det nu skilja 8 mm mellan högsta och lägsta punkt. Omsatt till Cheops-pyramiden med sitt största avstånd på 325 m så skulle det bli 173 mm… Tur nog så var det inte vi som hade det uppdraget och felet i verkligheten är mindre än 15 mm… utan laser!! Pyramidens längd och bredd är 230m och skiljer sig åt med endast 20 mm, sidorna vetter mot de 4 väderstrecken med en avvikelse på mindre än en 20-dels grad och sidornas lutningar avviker från varandra med mindre än en 60-dels grad. Hur gjorde de?

Ny teknik i all ära, men att lära av varandra och av historien är svårslaget. Storstugan blir nog inte världens åttonde underverk och vi och kommande generationer på Ranbo får nog vara glada om den står ett par hundra år till efter denna renovering.