Höst i det stora och i det lilla – Många som höstar in dessa höstdagar

Ordet ”höst” är släkt med ”hösta in” – dvs håva/samla in eller – det som våra förfäder, som började använda ordet, kopplade årstiden till, nämligen – att skörda.

Från Ranboberget ser man hur Mo ligger vackert inbäddat i böljande gula, ljusgröna och mörkgröna mattor av lövträd, grönskande fält respektive barrträd. Lövträden har höstat in klorofyllen och energireserver transporterats till rötterna för att ladda för nästa säsong. Barrträden har sina ennerviga blad, dvs barr, som klarar kylan och kan fungera och sitta kvar upp till 10 år hos vissa arter medan lärken släpper sina barr varje år. Ser inte bygden oerhört välmående ut härifrån kanske… skulle kunna vara en scen ur Tolkiens sagor där ett sällskap just siktar en välförtjänt vila i byn nere vid sjön, som blänker som silver där intill, och där kyrkklockorna tryggt ringer i kvällningen!?
Sommaren och torkan har dock gått hårt åt många tallar uppe på berget och flera ser döende ut, men i bästa fall har de också bara höstat in ovanligt tidigt, och släpper alla barr för att rädda sig för att komma igen till nästa säsong.

De flesta djur har också bråda tider med att hösta in och många sparar det insamlade i fettdepåer medan exempelvis ekorrar liksom vi människor gärna samlar på hög i många olika små gömmor, som de sen ofta får lägga mycket tid på att hitta igen då minnet spelar dem små spratt – också ett välbekant mänskligt drag.

Väl nere i byn så ser man hur folket på gårdarna, under dessa höstdagar, inramade av de vackra höstfärgerna, också höstar in och fyller på vinterförråden.