Bävar för bävrar

En dag för cirka ett år sedan simmade Candy omkring ovanligt länge nere i dammen, och när vi undersökte saken närmare så upptäckte vi att där också fanns en bäver som verkade skoja med henne och lekte titt-ut – dök när Candy kom nära, bara för att dyka upp igen något tiotal m längre bort och plaska för att säga ”ho, ho här är jag nu” – om och om igen. Vi hade vid den tiden just planterat 20 nya björkar i allén och såg nu framför oss hur 20 andra skulle försvinna runt dammen. Hur roligt den än verkade ha så såg vi den inte igen och tänkte att den nog insett att den inte skulle gilla att leka titt-ut hela dagarna om den skulle flytta hit. I mitten av juni var det dock dags igen… en bäver simmar omkring i Ranbodammen, uppenbarligen på rekognosceringstur, då vi några dagar senare märkte att vattennivån höjts betydligt genom en liten fördämning av grenar, kvistar, löv och lera som plötsligt byggts vid utloppet av bäcken, som går genom dammen. Gissa om vi trädkramare fick fart – lyckligtvis sammanföll det här med det vackra och varma vädret så utan att klaga så utökades antalet bad i dammen till både lunchdopp, kvällsdopp och dopp däremellan – allt för att återigen visa att just den här dammen redan var upptagen. Vi mindes med fasa de ”motorvägar” av nedfallna träd vi sett från tidigare kanotturer och historier om en 850 m lång dammbyggnad i Kanada. Med tanke på att en vuxen bäver kan gnaga av ett träd med 50 cm diameter på en dag bara för att komma åt det tunna grenverket högst upp i kronan så inser man snabbt att de vackra björkar som nu omgärdar Ranbodammen skulle kunna vara borta på ett par veckor. Så kanske ska vi nu, under kommande caféhelg, inte bara erbjuda kaffe med dopp, utan även damm med dopp.