År 1729 anlades Flors linnemanufaktur som ett led i frihetstidens satsningar på inhemsk produktion av lyxvaror. I Flor förädlades linet till textila produkter i olika utföranden och kvaliteter, allt från skinande vit damast till grov segelduk. Flor var under en tid Sveriges tionde största manufakturort till antalet arbetare. Efter manufakturens nedläggning 1859 användes området och byggnaderna till annat och minnet av den en gång så framgångsrika manufakturen föll i glömska. Idag finns ett fåtal byggnader bevarade. Åtskilliga spår efter manufakturen finns i linneförråd, både i kungliga slott och i hälsingegårdar.
LINET
Arkeologiska fynd visar att linet har odlats i Hälsingland i varje fall sedan järnåldern. Under 1700- och 1800-talet var linodlingen i Hälsingland särskilt stor. Detta var råvaran som levererades till Flors linnemanufaktur.
I Hälsinglands socknar spann hundratals bondhustrur och soldatänkor tråden som användes vid vävning i Flor.
STEPHEN BENNET
År 1736 anställdes Stephen Bennet (1691-1757) som direktör vid Flor. Han kom från England via Alingsås där han arbetat för Jonas Alströmer. Han var en välutbildad manufakturist som studerat ämnet i Frankrike och Tyskland och skrivit böcker.
Han grundade en ambulerande spinnskola. Bennet var bosatt på Ranbo. Han efterträddes som direktör av sin son Tomas.
VÄVARNA
Vävarna vid Flor var indelade i mästare, gesäller och lärlingar och tillhörde skråsystemet. Bennet rekryterade damastvävare från Tyskland. De flyttade till Flor med sina familjer i omgångar åren kring 1740. Som mest var 170 personer anställda, mestadels infödda svenskar.Uppåt 2000 i övriga Hälsingland, de som spann och levererade råvaran. Perioden 1740-1768 kallas Flors glansperiod.
Den damast som tillverkades var av mycket hög kvalitet.
TILLVERKNINGEN
Tack vare Bennets och de tyska damastvävarnas gedigna kunskaper vävdes redan omkring 1740 damastduktyg av mycket hög kvalitet, vilket gav Flor ett gott rykte. Enorma mängder levererades till det
svenska hovet. Bland annat Adolf Fredriks kröningsduktyg 1751. Flera kungahus i Europa beställde också duktyg från Flor.
Antalet textilier som tillverkades var stort. Flera olika typer av linnetyger tillverkades, liksom bomullstyger, allt från skira gardintyger till manchester. Vid färgeriet färgades en del medan annat försågs med tryck i kattuntryckeriet (kattun = bomull). Halsdukar, tröjor, mössor och vantar tillverkades med speciella stickmaskiner.
SLUTET
Statens understöd upphörde redan på 1760-talet, vilket medförde att manufakturen gick i konkurs 1768. Manufakturen kunde drivas vidare, men aldrig i sådan omfattning som före konkursen. På 1820-talet lades verksamheten allt mer om till segelduk, även om damast vävdes till 1845. Vid samma tid kom industrialiseringen till södra Norrlandskusten. Skråsystemets handvävda tyger kunde inte mäta sig med maskinernas textilier, som tillverkades billigare. Efter att en gång ha tillverkat all kunglig damast till 1700-tals hov vävdes så den sista, grova segelduken vid Flor 1859.
Verksamheten vid Flor var tidvis omfattande. Det är idag svårt att tänka sig det enorma liv och den rörelse som försiggick i den stilla åkerkant och kyrkbacke som en gång rymde Flors linnemanuktur. Här fanns stora och många byggnader, bland annat med en gudstjänstlokal för de tyska kalvinisterna, bostäder för uppåt 170 personer med familjer. Dessa omfattade en stor del av socknens befolkning. Flor är idag världsberömt i textilkretsar som producent av en skinande vit damast i en kvalitet som idag är omöjlig att åstadkomma.
Tillbaka till Läs mer
