Skogspromenad med Pompe

Fint väder, lite svalare i luften – en härlig kväll för en skogspromenad. Hmm… inga hundar som kan följa med. De är med Julia o Annika i Jämtland, men Pompe kan behöva lite motion så han får följa med i koppel. När vi kommit halvvägs på kyrkstigen så tycker han att vi gått tillräckligt så vi får stanna och förhandla lite. Då kommer Eva ifatt oss, ute på promenad med sitt husdjur, Sigge. Eva tyckte sig ha skymtat en vit älg mellan stammarna innan hon insåg att det bara var Pompe som var ute och lufsade i skogen. Vi hälsar alla på varandra och gör sällskap en bit på stigen innan vi två svänger av mot Ranboberget.

Ensamma igen börjar jag fundera på vårt förhållande till djuren. Tänk om det var vi som suttit i andra ändan av kopplet. Nu hade vi kommit längst bort på promenadrundan och Pompe verkar alltid veta när vi är på väg tillbaka och följer då mycket lättare. Man kanske kan släppa kopplet så han får koppla igång hjärnan, istället för att bara trava på i mina ledband. Han är ju lugnet självt och gillar ju inte ens när fåren rymmer så vad kan gå fel. Hur är det med koppeltvång på hästar?… han lär ju inte börja ränna runt och skrämma upp småvilt och han äter ju bara sly… så vi provar väl.

Först står han bara och tittar efter mig och kollar lite åt olika håll som om han övervägde alternativen… eller så undrar han bara hur jag tänkte nu. Efter att jag kommit ett tjugotal meter så hör jag i alla fall en suck och så kommer han lunkande efter mig. Så går vi ett femtiotal meter med Pompe strax bakom mig, innan han verkar inse att jag inte tänker eller ens kan hindra honom från att ta en mule sly som passerar inom räckhåll. Det fanns ju fler blad så det blev ett fikastopp för honom. Jag fortsätter dock men sneglar lite på honom då och då. Plötsligt inser han att jag försvunnit och sätter av i trav längs stigen tills han lättad bromsar in bakom mig igen. Så fortsätter det några gånger och för varje gång så vågar han stanna kvar lite längre och äta men kommer ifatt mig piggare för varje gång tills han börjar komma dundrande i full galopp och stannar upp bredvid mig och frustar och slänger förnöjt på huvudet. Sen blev han tveksam för något så då gick han med mulen direkt i ryggen på mig och rent av tryckte fram mig, men sen kom det lite sly igen så då var det glömt.

Så där fortsatte det ända tills vi kom hem och när han kom galopperande efter mig på Palläck såg han verkligen inte ut som en trött pensionär utan han både såg ut som och kände sig nog som en ung hingst igen… en underbar syn och känsla. Jag kan tillägga att han visade upp extra mycket pondus när han kallade på fåren när han kom tillbaka till hagen. Det var verkligen en underbar skogspromenad… för oss båda!