Vad är den gemensamma nämnaren i bilderna?

Det är inte själva ”Julia i trädgården en solig höstdag” vi syftar på utan snarare vad hon ska göra av det hon plockar ihop.

Den här typen av insamlingar har våra förfäder sysslat med i alla tider, framför allt med syftet att lindra och förebygga sjukdomar… men även för att pigga upp, ge värme i tider av kyla och för en stunds njutning och avkoppling. Sedan, på 1700-talet, tog ostindiefararna hem stora leveranser av en ny, modern och exklusiv råvara som mer och mer tog över, framför allt i syfte att tillgodose de sistnämnda behoven, och den råvaran dominerar blandningarna av denna produkt än idag.

Men just denna dag på Ranbo så samlar vi återigen in de ursprungliga och inhemska råvarorna för att tillverka en slutprodukt som är lika god, mycket billigare, mer omväxlande, enkel att framställa och… med en stor potential att minska de fossilberoende transporterna… javisst det handlar om insamling av blad (på bilden hallon-, smultron- och lingonblad och därtill lite nypon) till det vi idag kallar örtte – men som av våra tidiga förfäder benämndes som avkok/extrakt av växter.

Alla gröna blad, torkade eller färska, som smakar bra och som inte är giftiga går utmärkt att göra örtteer av. Många väljer att göra sina egna blandningar av olika blad där ofta älggräs eller rallarros utgör en bas som spetsas med lite rölleka. Carl von Linné rekommenderade Kungsmynta när hans egna försök att odla kinesiskt te i Sverige misslyckades.

Även om blandningarna skulle bli supergoda så bör vi nog även där ta lärdom från våra förfäder – som oftast kände till växternas medicinala effekter – att i lagom doser njuta av dem i stunder av avkoppling eller, vilket kom mycket naturligare för dem, att begränsa stunderna för avkoppling och möjlighet att avnjuta dem.

Lingontider behöver varken innebära socker, konserveringsmedel eller stora frysboxar

Halvvägs genom skördesäsongen och frysarna är redan fyllda – det är dock inte någon situation som behöver hindra den ivrige lingonplockaren… inte ens om man inte vill koka sylt av lingonen. Upphettningen leder ju till vissa näringsförluster, sylten kräver socker vilket också rårörda lingon gör, som förvisso inte upphettas, men som har relativt kort hållbarhet.

Men intet nytt under solen här, lösningen till lagring av lingonen finns nämligen att finna i Cajsa Wargs kokbok ”Hjälpreda i Hushållningen för unga Fruntimmer”, som kom ut i en första utgåva 1755. Det, under flera hundra år, väl beprövade receptet bygger på bärens självkonservering. Lingon är rika på bensoesyra som bidrar till deras goda hållbarhet och varken konserveringsmedel eller socker behövs.

Receptet kan inte bli enklare – bygger på endast två ingredienser – lingon och vatten! Lägg rensade och fina lingon i en ren burk och häll på kokat och avsvalnat vatten (eller mycket rent källvatten enligt Cajsa Warg). Sätt på ett tättslutande lock och förvara sen svalt och mörkt – så håller det i ett par år. Närhelst du behöver lingon går det bra att med en ren sked plocka upp så mycket som du behöver.

Metoden att på detta vis lagra lingon kan ha lite olika namn; Vattenlingon eller vattlingon och surlingon är några (lingonvatten är dock något helt annat- förvisso också ett, sedan lika långt tillbaka, välbeprövat recept – som vi ser fram emot att prova lite senare).

Lingonens konserverande förmåga kan också utnyttjas då andra bär och frukter ska konserveras. Förr, då socker var en lyxvara, var det exempelvis vanligt att blanda lingon i sylt och saft för att bevara hållbarheten.

En del opportunister, som fullkomligt litar på flockledarnas försörjningsförmåga under vintern tycker att till och med korttidslagring förtar både smaken och nöjet och samlar därför som vanligt hellre direkt i säcken – magsäcken alltså.

Outnyttjad potential… men inte bara hos hundarna

Det finns mycket att underhålla eller att utveckla på gården och dagarna börjar alltid med en genomgång där uppgifter på göra-listorna diskuteras och eventuellt omprioriteras. Basen på listorna utgörs av större tidskrävande projekt men så passar man på att göra lite av småfixet när man ändå går förbi eller vill ha lite omväxling. Men inte så sällan så överraskas vi ju också av oplanerade händelser som plötsligt seglar om allt annat och kräver omedelbara insatser. Oftast handlar det om akuta utryckningar där djur, växter, utrustning eller byggnader ska jagas, lagas eller räddas… och just i dessa dagar – när skogarna är fulla av svamp – är det lätt att motivera att kombinationen: påfyllning av vinterförråd och träning i kantarellsök för Candy och Quill nog platsar högst upp på listan några timmar.

Med tanke på att en tredjedel av hundens hjärna upptas av luktcentrum och att de endast behöver ett fåtal molekyler per kubikcentimeter luft för att känna och identifiera den lukten så känns det ju som en minst sagt självklar uppgift för dem. Det finns så många exempel som visar på vilken kapacitet de har; bland annat kan tränade hundar lokalisera minor som grävts ner flera år tidigare, hitta kroppar på tiotals meters djup oavsett om det är under jord eller i vatten, känna av ägarnas hälsotillstånd osv, osv. Det här är ju fascinerande i sig, men säkerligen inget nytt för de flesta… även om vi borde utnyttja det bättre. Det verkligt mystiska är att nu finns ny forskning som visar att människor har ett potentiellt lika bra luktsinne och att vi har förmågan att lära oss en biljon olika lukter.

Det finns ju redan utbildningar och yrken för människor, som genom träning, förbättrar sitt luktsinne och tjänar pengar på det, exempelvis vinprovare och speciella provare hos parfymtillverkare. Men med de här rönen så öppnar sig ju massor av intressanta affärsmöjligheter för de som har näsa för detta. Vi på Ranbo kanske borde gå i spetsen och omprioritera hösten så att hela flocken sätter sig på skolbänken för svampsökning.

Ser speciellt fram emot fortsättningskursen med specialinriktningen och examen i sök av Goliatmusseron – även känd som matsutake, och en av världens dyraste svampar. Det var, i princip, först 1998 som det upptäcktes att den även växer i Sverige… och förekommer vissa år i stora mängder på sandiga tallhedar i Norrland. Anses lika god som tryffel och i Japan betingar den – beroende på säsong – ett kilopris på 700-3000 kr/kg. Under en bra säsong skulle det antagligen gå rasande snabbt att betala av på studielånen för en sådan kurs.

Blommor till sommarens godaste drycker på samma plan

Men där slutar likheterna, De röda mot de vita – medan rallarrosdrickan är både ljuvligt rosafärgad och med lätt smak av ros så är älgörtsdrickan svagt gulfärgad och med en mycket mer karaktärsfull smak med drag åt bittermandel. Diskussionernas vågor om vilken dryck som är bäst går höga i vårt kök. Som övertygade supporters med olika färger under ett fotbolls-VM så fortsätter argumentationerna till långt efter att spelarna kommit ut på planen och matchstrategierna tar vid. Vilka har bäst chans att ta hem segern ikväll – De vita verkar ha ett numerärt övertag, medan de röda har kommit starkt på slutet och är ju huvudet högre. De vita satsar främst på bländande fägring och en bedövande arom medan de röda går in hårt med sin färgstarka charm och mer stillsamma ljuva doft. När slutsignalen ljöd på kvällen för denna första skördematch så var det fortfarande oklart vem som kommer stå som slutsegrare. I helgens café har ni därför möjlighet att delta i de fortsatta diskussionerna då bägge färgerna återigen spelar på samma plan, sida vid sida, mot varandra i en efterlängtad returmatch – men denna gång som fullt utvecklade dryckeskombattanter i Kaffestugans arena. Välkomna lö-sön kl 12-16!

En svensk fantom

I Sverige finns drygt 15 sorters vildrosor, dvs ursprungliga, vilt växande rosor. Hit räknas t.ex. Stenrosen som är mycket vanlig i sydligaste Sverige men även den mörkrött vackra Vresrosen som är vanlig i parker, trots att den inte är ursprunglig i Sverige, utan förvildad från just dessa. Det var Linnélärljungen Thunberg som importerade den ifrån Japan. Medan Vresrosen räknas som en invasiv art för att den sprider sig snabbt med bl.a havsströmmar och slår ut andra arter så är arten Nyponros ursprunglig, och en av de vildrosor som har ett naturligt utbredningsområde i stora delar av Sverige – från Skåne till Ångermanland … vilket bl.a. bidragit till dess nationalkaraktär, såsom t.ex. Carl Jonas Love Almqvist formulerade det i ”Svenska fattigdomens betydelse (1838): ”Nyponbusken förtjänar att närmare ses – den är för norden utmärkande” … ”Den är gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet. Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom.” Inte nog med det… Alla arternas skenfrukter heter nypon och går att äta men där bara vissa sorter är mycket rika på C-vitamin. En kopp med nypon kan då innehålla lika mycket C-vitamin som 35-40 apelsiner. Det gäller t.ex. för just vildrosarten Nyponros. Nypon innehåller också karotenoider som skyddar mot cancer, är en källa till A-vitamin och nyponros räknas därför till en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. Den färdiga nyponsoppa som idag finns i affärerna görs av odlade nypon från Sydamerika – och frågan dyker förstås upp om det inte skulle kunna gå att odla eller använda mer av våra inhemska fantomer. Vi börjar väl i alla fall med att ”gräva där vi står” och ser fram emot liiite nyponsoppa a` la Ranbo om några veckor.

Traditionstungt svart te framför Ranbo-plantagen

För alla tedyrkare som älskar sitt svarta kinesiska te men samtidigt vill bidra till minskade fossila transporter – så finns lösningen kanske i det ryska Ivan Chai. Efter en veckas fermentering med efterföljande torkning av mjölkörtsblad gör t.o.m vår mest te-älskande vän Lena Terner tummen upp och medger att det nu bara återstår att hitta ett substitut till citronskivan. Lena är långt ifrån ensam om sin bedömning, många ryssar har en flerhundraårig tradition av att dricka detta smakrika te. På 1800-talet gjordes storskalig produktion av Ivan Chai…. och storskaliga bedrägerier där det dyra kinesiska svarta téet drygades ut med detta inhemska. Det var inte smakskillnaden som avslöjade svindleriet utan det faktum att det snart såldes långt mer ”kinesiskt te” än det importerades. I Finland återupprepades historien under kriget då mjölkörtsté även där salufördes som äkta kinesiskt te. Kanske dags att ta upp delar av denna historia och ordna med storskalig massproduktion av mjölkörtsté till sommarens cafédagar. Vi kommer dock saluföra det under sitt rätta, mer exotiska namn.

Ambivalent förhållande

Som små solar lyser de upp stora fält – maskrosorna – denna seglivade kämpe som tar sig genom de tuffaste markförhållandena. Förutom att själv vara en överlevare så betraktas den som en av de 14 viktigaste vildväxterna för oss människor i en överlevnadssituation.; den kolhydratrika roten kan ätas kokt eller – rostas som kaffesurrogat-, de C-vitaminrika späda bladen kan ätas färska och om du vill lyxa till det lite så prova att fritera knopparna eller göra maskrosvin av blommorna … eller varför inte lite maskrossirap. Vetskapen om att maskrosor även förser bin med högsta klassens pollen och nektar bidrar också till beundran för denna lilla tuffing. Men… vetskapen om dess enorma spridningsförmåga genom rotskott och genom sina bollar av flygfrukter bidrar också till stor bävan och ängslan över att ha detta fält av erövrare som granne till köksträdgården. Det blir sannerligen en utmaning för de små grönsaksplantorna att överleva i konkurrensen ifall vi inte agerar. Den här kvällens pass med betesputsen är nog bara ett i en lång rad. Visst – vackra, vitala och viktiga – but not in my backyard … känns det igen?!

Skörd av rallarros och kirskål

Är kylskåpet tomt och magen kurrar så finns lösningen så här års ofta bakom stugknuten. Både kirskålen och rallarrosen brukar skapa frustration för sin enorma växtkraft, oavsett landsända, vilket gör dem enkla att hitta och en vårlig soppa på späda kirskålsblad och rallarrosskott kan vara en snabb lösning till att få kvällsmaten på bordet. De små röda pinnlika rallarrosskotten påminner till sin konsistens lite om sparris och kirskålsbladen kan till viss del ersätta spenaten. För de vid matbordet som sedan ändå rynkar på näsan kan ni ju nämna att kungligheter och andra celebriteter minsann avnjöt ”rallarrossparris” på prins Carl-Philips bröllop – kanske det förhöjer dess värde!

Frostknäpp gör gott för slånbär

Bärsäsongen är ännu inte över… nix, de stora blåsvarta bären är inte några sena aroniabär, inte heller några förvuxna svarta vinbär eller någon variant av amerikanska GMO-blåbär. Det är slånbär – dessa något sällsynta bär som blir fullmogna på senhösten och som bara blir sötare i smaken och mindre sträva av en och annan frostnatt. Även om slånbärsbusken är vanligast i kusttrakterna från Bohuslän till Uppland så går den att hitta häruppe och i inlandet, men då ofta som lågvuxna exemplar. Slånbär innehåller 40 gånger högre halter av antioxidanter än vindruvor som brukar framhållas i sammanhanget i bl.a. hälsokostaffärer, och nu ser vi fram emot den mörkröda, sötsyrliga och uppfriskande hälsodrycken till saft. Vägen dit har föregåtts av ett antal vattenbad under fyra dagar innan bärsaften kokats upp och sötats. De nästintill ogenomträngliga slånbärssnåren med sina vassa törnar är nog en förklaring till varför det är svårt att hitta drycken annat än hos mindre, lokala producenter… men någon dag framöver finns den nog på saftbordet i Kaffestugan. Kanske en uppiggande liten ”slånbärsshot” vid adventsfikat på Ranbogården i december innan man åker hem och fortsätter med julpysslet.

Stärkande björksocker

Björken med den gula lövkronan mot en klarblå himmel väcker ett svagt minne av en etikett på en tuggummiask på det tidiga 80-talet som salufördes som ”nyttiga tuggummin med björksocker” och som skulle vara stärkande för tänderna. Björksockret är onekligen stärkande – för björken själv – då sockret under den kyliga vintersäsongen fungerar som ett frysskyddsmedel. Men hur är det med nyttan för våra tänder? Jodå, producenten av tuggummiasken var sannerligen på rätt spår – marknaden har sedan dess nästintill exploderat, inte bara av olika tuggummisorter utan också av tandkrämer, som alla sötats med björksocker- men idag känner vi igen dem under benämningen xylitolprodukter. Och visst är denna sockeralkohol både nyttig och stärkande då den bidrar till att döda bakterier i munnen som annars orsakar karies, plack och tandinflammationer. Björksockret fungerar alltså antibakteriellt och bekämpar skadliga bakterier, men däremot inte de nyttiga bakterierna såsom en del andra antibiotikapreparat gör, och ibland rekommenderas det som probiotika för att höja immunförsvaret och t.ex. återställa en överväxt av candida-svampar. Och jämfört med vanligt socker innehåller det färre kalorier och har lägre GI-värde. Svårt att hitta något som talar mot denna sockerprodukt, förutom att överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan. Men det är inte självklart att det som är bra för människan även är bra för våra all-ätande vänner, tex så är björksockret farligt för hundar då dessa inte kan bryta ner det.