Det är inte själva ”Julia i trädgården en solig höstdag” vi syftar på utan snarare vad hon ska göra av det hon plockar ihop.
Den här typen av insamlingar har våra förfäder sysslat med i alla tider, framför allt med syftet att lindra och förebygga sjukdomar… men även för att pigga upp, ge värme i tider av kyla och för en stunds njutning och avkoppling. Sedan, på 1700-talet, tog ostindiefararna hem stora leveranser av en ny, modern och exklusiv råvara som mer och mer tog över, framför allt i syfte att tillgodose de sistnämnda behoven, och den råvaran dominerar blandningarna av denna produkt än idag.
Men just denna dag på Ranbo så samlar vi återigen in de ursprungliga och inhemska råvarorna för att tillverka en slutprodukt som är lika god, mycket billigare, mer omväxlande, enkel att framställa och… med en stor potential att minska de fossilberoende transporterna… javisst det handlar om insamling av blad (på bilden hallon-, smultron- och lingonblad och därtill lite nypon) till det vi idag kallar örtte – men som av våra tidiga förfäder benämndes som avkok/extrakt av växter.
Alla gröna blad, torkade eller färska, som smakar bra och som inte är giftiga går utmärkt att göra örtteer av. Många väljer att göra sina egna blandningar av olika blad där ofta älggräs eller rallarros utgör en bas som spetsas med lite rölleka. Carl von Linné rekommenderade Kungsmynta när hans egna försök att odla kinesiskt te i Sverige misslyckades.
Även om blandningarna skulle bli supergoda så bör vi nog även där ta lärdom från våra förfäder – som oftast kände till växternas medicinala effekter – att i lagom doser njuta av dem i stunder av avkoppling eller, vilket kom mycket naturligare för dem, att begränsa stunderna för avkoppling och möjlighet att avnjuta dem.