Da Capo al Fine ”från början till slut” för den uråldriga lovsången till torkning

I vår ambition att ersätta långväga transporterade råvaror med alternativ från närområdet så blev glädjen stor då vi häromdagen fick plocka äpplen från Bettans fantastiska fruktträdgård… och därmed skapa en möjlighet att ersätta russinen i frukostgröten med ”äppelrussin”. Genom att hänga färska äppelskivor på tork några dagar så ser vi framför oss hur inte bara smakupplevelsen av frukostgröten förhöjs utan även hur vinterns flingblandningar och utflykter med ”jägarsnus” också får ett litet lyft – för både smakupplevelse och, när fler väljer att ersätta russinen med torkade äpplen – vår planet.

Sedan urminnes tider har man förstått att uppskatta torkning som en utmärkt konserveringsmetod; näringsämnen och smaken bevaras bra, lång hållbarhet, inga kemiska tillsatser behövs, tar lite utrymme, låg vikt, energibesparande (vid rumstorkning), en billig konserveringsmetod som inte kräver någon utrustning och, som grädde på moset, bidrar till att sätta feststämning på vardagen – för vem blir inte glad av ett gäng vackra äppelgirlanger.

För äppelallergiker kan äppelsorterna Santana och Gloster eventuellt vara en lösning då dessa sorter innehåller mindre mängder av proteinet Mal-d1 som allergiker reagerar på.

”Sommarsquash ska skördas när frukten är högst 20-25 cm lång”.

Citatet från vår kursbok tillsammans med begreppet sommarsquash (till skillnad från vintersquash) har i samma takt som utomhustemperaturen fallit bidragit till ett ständigt ökat dåligt samvete för alla gigantiska squashfrukter som trängts i landet.

Denna dag gjorde vi äntligen slag i saken… för att ganska snart erfara hur fullkomligt onödigt detta stresspåslag varit. Fyra-kilos-exemplaren av sommarsquashen var genomgående lika goda som småttingarna och konsistensen på fruktköttet var lika fin som under högsommaren. Det positiva med den påskyndade skördeinsatsen var emellertid att vi snabbt lärde oss hur man effektivt får ner många kilo squash till några kilo lagringsbara förädlade produkter.

Till exempel kan tre jätteexemplar som ugnsrostas på svag värme i några timmar resultera i cirka en liter frysbar sopp-grund. Ännu mer magiskt – nästan som ett trolleri – är hur man genom att skiva motsvarande mängd och med efterföljande ugnsrostning plötsligt kan plocka ut squashchips på sammanlagt 100-talet gram – med överkomliga krav på lagringsutrymme, förhöjd smaksensation och… ett gott samvete för att råvarorna omsorgsfullt tas omhand… och ett bevis på att flera av dessa grönsaker verkligen består av mer än 90% vatten.

Skördegille på Ranbogården – en dag om och med grönsaker

Söndagen den 16 september välkomnar vi alla som vill diskutera, förkovra sig i, köpa, eller bara njuta av en fika med åsynen av en massa grönsaker, frukt, bär – som råvara eller i förädlad form.

I samarbete med kursledare och deltagare på CFL:s småbrukskurser ordnas föredrag, utställningar och försäljning av närodlat och lokalt producerat mathantverk. Temat är brett och alltifrån praktiska tips om odling, lagring och förädling till visioner om framtidens mathållning. Kaffestugan är öppen 12:00- 16:00 och serverar som vanligt hembakat… och skördesoppa förstås. För detaljerat program se https://www.facebook.com/events/1954389081525912/

Den som vill vara med och sälja sina råvaror eller förädlade produkter kan kontakta oss senast 13 september så att vi kan se över så att alla får gott om uppställningsyta.

Ranboknuten – variant på Ranboflätan

Lite mindre, lite annorlunda form och lite bättre om du ska orka med annat fika också – så presenteras denna ”nya” kardemummabulle inför Hembygdsföreningen Mo:s Kyrkogårdsvandring. Jättekul att våra bullar efterfrågas och jättekul att få en anledning att förkovra sig i internets många tips om bullbakning. Exempelvis har vår vän och bullfantast Lena ännu inte hämtat sig efter att, i hela sitt liv gjort bulldegen på smält smör, nu plötsligt överraskas av tipset om att använda rumsvarmt smör för ett saftigare resultat.

Traditionstungt svart te framför Ranbo-plantagen

För alla tedyrkare som älskar sitt svarta kinesiska te men samtidigt vill bidra till minskade fossila transporter – så finns lösningen kanske i det ryska Ivan Chai. Efter en veckas fermentering med efterföljande torkning av mjölkörtsblad gör t.o.m vår mest te-älskande vän Lena Terner tummen upp och medger att det nu bara återstår att hitta ett substitut till citronskivan. Lena är långt ifrån ensam om sin bedömning, många ryssar har en flerhundraårig tradition av att dricka detta smakrika te. På 1800-talet gjordes storskalig produktion av Ivan Chai…. och storskaliga bedrägerier där det dyra kinesiska svarta téet drygades ut med detta inhemska. Det var inte smakskillnaden som avslöjade svindleriet utan det faktum att det snart såldes långt mer ”kinesiskt te” än det importerades. I Finland återupprepades historien under kriget då mjölkörtsté även där salufördes som äkta kinesiskt te. Kanske dags att ta upp delar av denna historia och ordna med storskalig massproduktion av mjölkörtsté till sommarens cafédagar. Vi kommer dock saluföra det under sitt rätta, mer exotiska namn.

Frostknäpp gör gott för slånbär

Bärsäsongen är ännu inte över… nix, de stora blåsvarta bären är inte några sena aroniabär, inte heller några förvuxna svarta vinbär eller någon variant av amerikanska GMO-blåbär. Det är slånbär – dessa något sällsynta bär som blir fullmogna på senhösten och som bara blir sötare i smaken och mindre sträva av en och annan frostnatt. Även om slånbärsbusken är vanligast i kusttrakterna från Bohuslän till Uppland så går den att hitta häruppe och i inlandet, men då ofta som lågvuxna exemplar. Slånbär innehåller 40 gånger högre halter av antioxidanter än vindruvor som brukar framhållas i sammanhanget i bl.a. hälsokostaffärer, och nu ser vi fram emot den mörkröda, sötsyrliga och uppfriskande hälsodrycken till saft. Vägen dit har föregåtts av ett antal vattenbad under fyra dagar innan bärsaften kokats upp och sötats. De nästintill ogenomträngliga slånbärssnåren med sina vassa törnar är nog en förklaring till varför det är svårt att hitta drycken annat än hos mindre, lokala producenter… men någon dag framöver finns den nog på saftbordet i Kaffestugan. Kanske en uppiggande liten ”slånbärsshot” vid adventsfikat på Ranbogården i december innan man åker hem och fortsätter med julpysslet.

Konservera mera

Ättiksinläggningar, syltning, saftning och torkning, bara några av alla de konserveringsmetoder som finns att läsa om i 1930-talets mäkta populära bok ”Hemkonservering – Modern handbok i konservering av bär, frukt och grönsaker”. Idag är det lätt att hitta information på nätet för en hel del konserveringstekniker men förutom att det är lite extra kul att ta del av gammelfarmors gamla kunskapsbank när det gäller att ha koll på mikroorganismerna så är den tämligen heltäckande och redogör även för en hel del svårgogglade metoder. Boken är ett tydligt resultat av den stora kunskapsutveckling och intresse för konservering som skedde alltsedan upptäckten av mikroorganismers inverkan på livsmedel och det faktum att socker blev billigare. Men vad hände sen – vart försvann alla konserveringsburkar och apparater? Jo, frysskåpen och plastburkarna gjorde sina intåg – tidsbesparande och bekvämt (men efter att se de ständigt höga bergen av frysskåp på återvinningscentralen och mikroplaster i miljön kan man undra på bekostnad av vad…). Paradoxalt nog är att den idag så populära mjölksyrningen (med enbart salttillsats) endast omnämns i en bisats i den gamla handboken. Denna gamla metod som tillämpats av många folkslag i världen är onekligen en av de metoder som, trots sin undanskymda roll i ”konserveringsbibeln” överlevt väl i den tuffa frysskåps-konkurrensen. Orsaken till den undanskymda rollen i boken är oklar – var metoden så väletablerad att det ansågs onödigt att beskriva den i boken eller ansågs den inte tillräckligt intressant? Efter ett par intervjuer kan konstateras att mjölksyrningsrecept för exempelvis vitkål till surkål inte tillämpades i trakterna kring gammelfarmors och mormors gårdar i Jämtland och Småland… så där var den i åtminstone inte någon välkänd metod. Tänk om våra gamla släktingar fått chansen att smaka på lite mjölksyrad sommarkål – då är det nog frågan om de trots allt inte skulle behållit sina gamla konserveringsburkar.