Höst i det stora och i det lilla – Många som höstar in dessa höstdagar

Ordet ”höst” är släkt med ”hösta in” – dvs håva/samla in eller – det som våra förfäder, som började använda ordet, kopplade årstiden till, nämligen – att skörda.

Från Ranboberget ser man hur Mo ligger vackert inbäddat i böljande gula, ljusgröna och mörkgröna mattor av lövträd, grönskande fält respektive barrträd. Lövträden har höstat in klorofyllen och energireserver transporterats till rötterna för att ladda för nästa säsong. Barrträden har sina ennerviga blad, dvs barr, som klarar kylan och kan fungera och sitta kvar upp till 10 år hos vissa arter medan lärken släpper sina barr varje år. Ser inte bygden oerhört välmående ut härifrån kanske… skulle kunna vara en scen ur Tolkiens sagor där ett sällskap just siktar en välförtjänt vila i byn nere vid sjön, som blänker som silver där intill, och där kyrkklockorna tryggt ringer i kvällningen!?
Sommaren och torkan har dock gått hårt åt många tallar uppe på berget och flera ser döende ut, men i bästa fall har de också bara höstat in ovanligt tidigt, och släpper alla barr för att rädda sig för att komma igen till nästa säsong.

De flesta djur har också bråda tider med att hösta in och många sparar det insamlade i fettdepåer medan exempelvis ekorrar liksom vi människor gärna samlar på hög i många olika små gömmor, som de sen ofta får lägga mycket tid på att hitta igen då minnet spelar dem små spratt – också ett välbekant mänskligt drag.

Väl nere i byn så ser man hur folket på gårdarna, under dessa höstdagar, inramade av de vackra höstfärgerna, också höstar in och fyller på vinterförråden.

Det svåraste till sist

Det är inte bara för att de olika grönsakerna på bilden är köldtåliga som de blivit kvar i trädgårdslandet utan lika mycket för att de är så pass okända för oss och att vi inte hunnit läsa på hur de bäst ska tas omhand.

Våra förfäder skulle säkert tröstlöst skakat på huvudet åt vår okunskap och utan tvekan prickat in både namn och behandling på fyra av dem medan de sannolikt lika uppgivet skulle skakat på huvudet åt sin egen okunskap inför de andra två… ifall de nu inte haft vägarna förbi Asien vill säga.

Annika ville vara snäll och avslöja namnen på grönsakerna så att ni bara behöver pussla ihop dem med rätt grönsak på bilden… men det tycker Julia och jag inte är någon sport och att det är att underskatta er, våra kära följare. Det är klart att ni fixar detta… några av dem iallafall.

På Adventsfikat (tre första söndagarna i december) anslås facit… mao gott om tid till förkovran men kanske först några sömnlösa nätters grubblerier – bra för att väcka de mest bortglömda vrårna av hjärnan och inte tappa stinget… man vill ju inte riskera att helt ”sova” bort hela den mörka och vita period vi snart går in i.
Lycka till!

Ranbos hängande trädgårdar… 

Kanske inte lika praktfulla som antikens greker föreställde sig Babylons hängande trädgårdar, men åtminstone nu levande och definitivt verkliga, till skillnad från de av sju mytomspunna underverk som ingen har lyckats påvisa några spår efter, förutom i några grekiska skrifter. Den senaste hypotesen är att de hängande trädgårdarna skulle funnits i Nya Babylon, dvs Babyloniernas besegrares huvudstad – Assyriernas Nineve, men inte heller det är fullt övertygande i arkeologiska kretsar.

Med det provisoriska svala lagringsrummet i en av Ranbostugorna har vi dock inga större ambitioner med avseende på praktfullhet utan har tagit fasta på just levandegörandet… kanske lite motsägelsefullt genom just… hängning.

Genom att binda fast kålens rötter i ställningen så att kålhuvudena hänger upp och ner så sägs de hålla sig fräscha längre. Allteftersom bladen bleknar och ramlar av städar vi bort dem. Det sägs att blomkålen på detta sätt kan lagras flera månader och vissa menar att de till och med smakar bättre efter denna hängningsprocess. Och den köldtåliga och på många andra vis tuffa savoykålen sägs kunna bevaras en bra bit i in på våren på detta sätt. Vi får snart se om sanningshalten i dessa påståenden är lättare att bevisa än grekernas.

Om man psv inte först skiljer huvudet från resten av kroppen, så menar ju även många yoga-inspirerade att även vi människor mår bra av att hänga med huvudet upp-och-ner…. kanske inte så länge att kroppsdelar börjar blekna och ramla av, men en liten stund kan nog ge ökad blodcirkulation och, varför inte, lite nya perspektiv. Men ännu bättre om man gör det på vissa utvalda makthavare, helst under en hel mandatperiod, så skulle det ändå resultera i att världen för oss andra… kanske lika motsägelsefullt som ovan… tedde sig mindre upp-och-ned. Att de skulle bli fräschare är väl tveksamt, men heller inte syftet i det fallet.

Kålroten – kraftigt rotad i den svenska myllan

Det syns ju tydligt på bilden att denna grönsak trivs, och är kraftigt rotad i den svenska myllan. ”Den enda ursvenska grönsaken” som den kallats, och i Frankrike och i Storbritannien benämns den ”navet de Suède” respektive swede (efter Swedish turnip=svensk rova), och i Tyskland Schwedische Rübe (svensk rova) samt i Frankrike och USA även vardagligt för rutabaga efter den västgötska benämningen rotabagge vilka alla tillsammans ju är starka bevis för det svenska ursprunget... eller?

Nej, det är inte säkert att ens kålroten har sina första rötter i Sverige. Förvisso hävdar en del att den schweiziske botanisten Gaspard Bauhins uttryckt att den redan 1620 växte vilt i Sverige medan andra konstaterar att han därmed menade majrovan och att kålroten istället blev resultatet av hans egna försök på 1620-talet med korsningar mellan majrova och andra kålarter, medan ytterligare andra forskare menar att det är en vild korsning med rötter från europeiska Ryssland. Ytterligare några hävdar att den härstammar från Mellanöstern.

Anledningen till villfarelsen och benämningar med Sverige-koppling har därför troligen att göra med våra förfäders tidiga förädlingsinsatser från 1500-talet, storhetstidens vurm för det ur-svenska och världskändisen Carl von Linnés arbeten och lovordande av Bauhins tidiga arbeten, och kanske därmed även dennes ”referens” till vildväxande kålrötter i Skandinavien.

Kålrotens popularitet under den aktuella, och senare perioder var dessutom minst lika stor i våra grannländer och i Ryssland – och vi ska nog inte bli alltför förvånade om vi stöter på benämningen russian turnip i några av de östra delarna av världen…

Våra vänner på bilden följer däremot en annan garanterat långvarig svensk tradition, där vi på olika sätt ”slitit för brödfödan”.

Det bidde ingen rock…

Utgången när man planterar vitlök är långt ifrån självklar. Planteras den lilla vitlöksklyftan på 25 cm djup får du en lång underjordisk stjälk som kan användas som purjolök. Och låter du vitlöken vara kvar i jorden ett år så kan du räkna med en liten tuva med klippgrönt att använda som gräslök.

Ifall du väljer att inte följa den minst sagt knepiga tumregeln att plantera vitlöksklyftorna fyra veckor innan tjälen kommer utan väntar till våren så blir det förvisso inga vidare lökar att räkna med men däremot finfin vitlökssmakande blast att klippa bitar av.

Man tror att vitlök odlades i Sverige på Vikingatid, men att den gick ur modet på 1500-talet pga sin alltför kraftiga doft. När vitlöken planterades på medeltiden och speciellt i klostren så var det istället rena rama medicinen som växte fram och ingalunda någon matlök.

Nu ser vi fram emot facit på Ranbo nästa säsong – då får vi se om ”det bidde en tumme” eller något annat men framför allt får vi reda på vilket djup som klyftorna pillats ner och om vi var tillräckligt synska så att tjälen verkligen kom den 4 november.

Bara slumpmässig variation och oreda i kalendern – ”brittsommar” förpassas till kuriosa-kabinettet och badkläderna till vindsförrådet…

Sommarens svettiga arbetspass följdes oftast upp med uppfriskande dopp i dammen men att en brittsommar denna vecka skulle kunna få oss att kasta av oss mössorna och kasta oss i vattnet igen känns orimligt, speciellt med tanke på att badtemperaturen är 4°C.

Om man studerar medeltemperaturen från SMHIs mätningar 1961-2007 över hela landet så finns, mystiskt nog, en liten temperaturhöjning i vädret omkring Birgittadagen, den 7 oktober – en period som, om den blir tillräckligt varm, då kan kallas brittsommar, men på samma sätt som för indiansommar, bara om den har föregåtts av en höstlik kallare period och helst av en första frostnatt på några av mätstationerna i området.

Det var den 7 oktober 1391 som Birgitta Birgersdotter officiellt blev helgon och enligt en legend ska det ha varit just hon som bad för de stackars kvarlämnade nordborna som tvingades leva i sitt kärva klimat – själv flyttade hon ju till Rom – och att bönerna besvarades med några extra sommardagar kring hennes dag.

Sen kan ju den petige invända mot det resonemanget med att när Birgittadagen infördes så gällde fortfarande den julianska kalendern (till 1753) och att det aktuella datumet egentligen motsvarar den 18 oktober i den nuvarande, gregorianska kalendern… och då kan man inte se minsta tendens till värmepuckel i ovannämnda statistik. Solhöjden sjunker dessutom så pass fort på dessa 11 dagar att det är osannolikt sent för att hoppas på sommarväder, vilket också statistiken bekräftar.

Så varför har man då kopplat en eventuell ”brittsommar” till Birgittadagen? Det troliga är att då man i andra länder har kopplat slumpmässigt riktigt varmt väder ännu senare, i oktober och t.o.m. november, till lämpliga helgondagar så har det på våra breddgrader passat bra att koppla ihop dylikt med Birgitta i början på oktober. Det finns inte heller någon fysikalisk förklaring till varför det skulle vara varmare just då, och tittar man på den betydligt längre väderstatistiken, t.ex. den s.k. Stockholmsserien ända ifrån 1756 så finns inte heller inte denna ”puckel” som finns i den senare kortare serien, vilket indikerar att den senare bara är resultat av en ovanlig slumpmässig variation i en alltför kort mätserie.

Men även om den här dagen, inte i år heller, lyckas leva upp till definitionen på en brittsommar så känner vi på oss att den trots det blir solig och ovanligt vacker på många sätt och vis, men mössan får sitta på.

Vintermörkret förblir mörkt

Mycket karoten blir det – men inte kommer Julia, eller hundarna att se bättre i vintermörkret för det, även om de så skulle sätta i sig alla morötterna själva. Den seglivade myten om att morötternas betakaroten (förstadium till A-vitamin) skulle förbättra mörkerseendet är bara just en myt – även om den har en mycket rolig och spännande upprinnelse.

Det kan verka oerhört långsökt men den föddes faktiskt inom det brittiska luftförsvarsministeriet på 1940-talet. Genom att medvetet sprida rykten om hur de brittiska stridspiloternas höga morotskonsumtion var den sanna orsaken till deras ofattbart goda mörkerseende och därmed fantastiska nattliga stridsduglighet… så mörkade de egentligen effektivt sitt starkt förbättrade radarsystem.

Myten spreds inte bara till den tyska krigsmakten, som därmed inte började leta efter och sabotera eller kopiera den verkliga orsaken, utan även bland de egna som började knapra i sig stora mängder morötter för att underlätta livet i dessa mörkläggningstider. Därifrån har myten sedan spridits vidare över byar, landskap och länder under flera årtionden och… där säkert ni, som vi, har vuxit upp med den föreställningen – och säkerligen bidragit till att sprida vidare dessa falska ”fakta”. Men med detta sätter vi punkt för detta… i dubbel bemärkelse.

Landets resurseffektiva tillväxtområde

Till skillnad från många kålväxter som, till synes planlöst, breder ut sig i landet och där skördemassan – till exempel huvudet på blomkålen – endast utgör några procent av upptagen växtyta så är dill rena motsatsen. Med sina långa spikraka stjälkar, så maximerar de verkligen bebyggelsen per ytenhet och där dessutom allt kan skördas och nyttjas – ända nerifrån bottenplan och upp till taknocken – stjälk, blad, blommor och frön. De utgör således en svårslagen kombination med avseende både på ”compact living” och resurseffektivitet ute i landet.

Sen är det förstås upp till oss människor att ta vara på resurserna… vår ambition att frysa in blommorna till framtida inläggningar och att samla in fröer till dressing gick häromdagen om intet – plötsligt var de överblommade och temperaturen hade smugit sig under de fyra minusgrader som är gränsen för vad de tål. Men kvarvarande skördemassa av blad per kubikcentimeter får fortfarande heta duga… och skådeprakten när isdrottningen låtit frosten beröva oss på resten av skörden får väl, som kompensation, betraktas som ett ovärderligt naturens egna, arkitektoniska konstverk.

Ännu ingen vintervila i sikte för buskar, träd och… odlare

På hösten är det ju så uppenbart att växterna avstannar markant i tillväxt, men det är framför allt bara vad som syns ovan jord. Energin går nu nämligen till rotsystemet under markytan som fortsätter utvecklas i princip tills tjälen sätter stopp. Fler och fler uppmärksammar trädgårdsmästarnas råd om att utnyttja denna underjordiska tillväxt och i högre utsträckning höstplantera fleråriga växter, och då speciellt lövfällande träd och buskar. När våren väl kommer har de höstplanterade växterna redan hunnit etablera sig i jorden och kan lätt ta upp fukt när tjälen släpper och får många veckors försprång jämfört med de som planteras på våren.

Vid plantering på våren så är risken också större för att tillfällig torka ska skada växten eftersom den samtidigt tvingas kämpa febrilt för att etablera sitt rotsystem för att hänga med i den snabba energiexplosionen på våren. Höstplantering ökar därmed sannolikheten för en lugnare vår-start och överlevnad för både växten och även för oss odlare som då inte behöver vattna i samma omfattning.

På Ranbo har vi hörsammat råden och den här dagen fick 50 av alla fjolårets sticklingar från olika bärbuskar äntligen en permanent hemvist. Efter ett år i kruka är de fortfarande till synes tämligen små och taniga ovan jord men har relativt sett ett välutvecklat rotsystem som vi nu med höstplanteringen hoppas ska få en extra skjuts innan vinterstormarna sätter in. Förhoppningen är att de till våren – även om var och en fortfarande är liten – tillsammans ska bilda en ”mur” mot köksträdgården och mot kommande vårvindar friska.

I väntan på… Ranbofrukt

Medan flera av de gamla sorterna som åkeröäpplen och gråpäron kan ta upp till 15 år innan de bär någon nämnvärd mängd med frukt så förväntar vi oss att de tio nya Ranboträden, inom sisådär tre till fem år, ska kunna bidra till Kaffestugans äppelpajer och bakverk. Flera av våra nyplanterade fruktträd har sitt ursprung i de baltiska staterna, Finland och Ryssland – länder där man i större utsträckning satsat på köldtåliga trädsorter.

Fruktträdens placering runt köksträdgården och ängsblomsodlingen blir startskottet för en skogsträdgård. Begreppet skogsträdgård är en direkt översättning från engelskans forest garden som ursprungligen använts för att beskriva mer djungellika områden med ätbara växter. Man har länge känt till fördelarna med de tropiska skogsområden där träd växer tätt intill buskar och fleråriga växter och sedan flera år jobbar forskare med att studera hur vi i kallare delar av världen i större utsträckning ska kunna anlägga och designa motsvarande områden där omkring sju olika höjdskikt av fleråriga nyttoväxter som fruktträd, bärbuskar, klätterväxter och lägre perenna grönsaker samodlas. Begreppet skogsträdgård beskriver mao en design och en odlingsteknik som kan tillämpas i, alltifrån trädgårdar till jordbruksmarker.

Och fördelarna då…? Jo, genom denna form av samplantering skyddar de olika arterna varandra, exempelvis genom att de högre vegetationsskikten fungerar som vindskydd och frostskydd för de lägre, och det resulterar i en ökad mångfald av nyttodjur som kan balansera förekomsten av skadeinsekter, färre tomma ytor och därmed mindre mängd ogräs, fler slutna kretslopp som gör att färre resurser utifrån behöver tillföras. Eftersom vi har betydligt mindre ljusintensitet än i djungeln så måste vi här dock vara noga med att skugga rätt växter och att generellt plantera träd och buskar mycket glesare, varför vissa istället föredrar begreppet ”nyttolund” för denna typ av odling.

Ranboträden kommer förhoppningsvis redan i höst få sällskap av några bärbuskar och fleråriga grönsaker… och vi väntar ivrigt på att till våren få välkomna en mängd små nybyggare – som är beredda att förena nytta med nöje i nyttolunden.