Säsongens ”sista dag” för fotosyntes – och sista dagen för Ranbos Mo-flagga

I dag underskrider antalet ljusa timmar på Ranbo de tio timmar som lite slarvigt sägs vara en gräns för avstannandet av många växters fotosyntes.

Egentligen är det en kombination av ljusets exponeringstid, våglängd och intensitet tillsammans med temperaturen samt tillgången på vatten, koldioxid och en del näringsämnen som bestämmer hur effektiv växternas fotosyntes är och därmed plantans fortsatta utveckling. Dessutom så har olika växter och träd evolutionärt utvecklat olika lösningar för att optimalt kombinera dessa parametrar efter givna förhållanden, så de tio timmarna ska tas med en stor nypa salt. Barrträd kan ju t.ex. med sina gröna barr i princip fortsätta fotosyntesen hela vintern, men då är det oftast istället avsaknaden av ofruset vatten som brukar sätta stopp. Men helt tydligt så börjar både det ena och det andra i naturen avstanna i tillväxt ovan mark och då vårt gårdsliv på landet är så pass integrerat med naturens så får det bli en passande symbolisk handling att denna dag plocka ner den stolta Mo-flaggan och låta inläggen på facebook och på Ranbos småbrukarblogg också avstanna.

Frånvaron av fotosyntes och Mo-flaggan betyder ingalunda att kvarvarande höst- och vinterdagar inte kommer bjuda på fler av naturens spännande, vackra och inspirerande överraskningar och vi kommer titt som tätt dela med oss av dem för de som vill vara med och förundras, men vi vill med detta sagt ändå passa på att tacka för alla ”gilla” och uppmuntrande samt stärkande kommentarer på den kunskapsresa och de upplevelser som vi under den här säsongen haft nöjet att dela med er.

När vårsolen sedan tittar fram och Mo-flaggan hissas igen så ser vi fram emot nya upptäckter i den fantastiska omgivande naturen.

Ranbos hängande trädgårdar… 

Kanske inte lika praktfulla som antikens greker föreställde sig Babylons hängande trädgårdar, men åtminstone nu levande och definitivt verkliga, till skillnad från de av sju mytomspunna underverk som ingen har lyckats påvisa några spår efter, förutom i några grekiska skrifter. Den senaste hypotesen är att de hängande trädgårdarna skulle funnits i Nya Babylon, dvs Babyloniernas besegrares huvudstad – Assyriernas Nineve, men inte heller det är fullt övertygande i arkeologiska kretsar.

Med det provisoriska svala lagringsrummet i en av Ranbostugorna har vi dock inga större ambitioner med avseende på praktfullhet utan har tagit fasta på just levandegörandet… kanske lite motsägelsefullt genom just… hängning.

Genom att binda fast kålens rötter i ställningen så att kålhuvudena hänger upp och ner så sägs de hålla sig fräscha längre. Allteftersom bladen bleknar och ramlar av städar vi bort dem. Det sägs att blomkålen på detta sätt kan lagras flera månader och vissa menar att de till och med smakar bättre efter denna hängningsprocess. Och den köldtåliga och på många andra vis tuffa savoykålen sägs kunna bevaras en bra bit i in på våren på detta sätt. Vi får snart se om sanningshalten i dessa påståenden är lättare att bevisa än grekernas.

Om man psv inte först skiljer huvudet från resten av kroppen, så menar ju även många yoga-inspirerade att även vi människor mår bra av att hänga med huvudet upp-och-ner…. kanske inte så länge att kroppsdelar börjar blekna och ramla av, men en liten stund kan nog ge ökad blodcirkulation och, varför inte, lite nya perspektiv. Men ännu bättre om man gör det på vissa utvalda makthavare, helst under en hel mandatperiod, så skulle det ändå resultera i att världen för oss andra… kanske lika motsägelsefullt som ovan… tedde sig mindre upp-och-ned. Att de skulle bli fräschare är väl tveksamt, men heller inte syftet i det fallet.

Bara slumpmässig variation och oreda i kalendern – ”brittsommar” förpassas till kuriosa-kabinettet och badkläderna till vindsförrådet…

Sommarens svettiga arbetspass följdes oftast upp med uppfriskande dopp i dammen men att en brittsommar denna vecka skulle kunna få oss att kasta av oss mössorna och kasta oss i vattnet igen känns orimligt, speciellt med tanke på att badtemperaturen är 4°C.

Om man studerar medeltemperaturen från SMHIs mätningar 1961-2007 över hela landet så finns, mystiskt nog, en liten temperaturhöjning i vädret omkring Birgittadagen, den 7 oktober – en period som, om den blir tillräckligt varm, då kan kallas brittsommar, men på samma sätt som för indiansommar, bara om den har föregåtts av en höstlik kallare period och helst av en första frostnatt på några av mätstationerna i området.

Det var den 7 oktober 1391 som Birgitta Birgersdotter officiellt blev helgon och enligt en legend ska det ha varit just hon som bad för de stackars kvarlämnade nordborna som tvingades leva i sitt kärva klimat – själv flyttade hon ju till Rom – och att bönerna besvarades med några extra sommardagar kring hennes dag.

Sen kan ju den petige invända mot det resonemanget med att när Birgittadagen infördes så gällde fortfarande den julianska kalendern (till 1753) och att det aktuella datumet egentligen motsvarar den 18 oktober i den nuvarande, gregorianska kalendern… och då kan man inte se minsta tendens till värmepuckel i ovannämnda statistik. Solhöjden sjunker dessutom så pass fort på dessa 11 dagar att det är osannolikt sent för att hoppas på sommarväder, vilket också statistiken bekräftar.

Så varför har man då kopplat en eventuell ”brittsommar” till Birgittadagen? Det troliga är att då man i andra länder har kopplat slumpmässigt riktigt varmt väder ännu senare, i oktober och t.o.m. november, till lämpliga helgondagar så har det på våra breddgrader passat bra att koppla ihop dylikt med Birgitta i början på oktober. Det finns inte heller någon fysikalisk förklaring till varför det skulle vara varmare just då, och tittar man på den betydligt längre väderstatistiken, t.ex. den s.k. Stockholmsserien ända ifrån 1756 så finns inte heller inte denna ”puckel” som finns i den senare kortare serien, vilket indikerar att den senare bara är resultat av en ovanlig slumpmässig variation i en alltför kort mätserie.

Men även om den här dagen, inte i år heller, lyckas leva upp till definitionen på en brittsommar så känner vi på oss att den trots det blir solig och ovanligt vacker på många sätt och vis, men mössan får sitta på.

Modern laserteknik eller för-antik egyptisk beräkningsteknik

Ofta inser man att stora bedrifter är ännu mer berömvärda när man själv provar på något liknande. Nu vill vi inte påstå att arbetet med att mura upp storstugans källare, ur de flesta aspekterna, varken kan eller bör jämföras med uppförandet av faraonernas pyramider i Egypten, men det finns frågeställningar som åtminstone får en att inse vilken oerhörd bedrift det är att pyramiderna fortfarande står där efter 4 500 år och ännu mer förbluffad blir man när man ser med vilken precision dessa har byggts, vilket säkert också är en av förklaringarna till att de faktiskt står kvar.

När vi rev källarväggarna på storstugan upptäckte vi att sockeln som de hade murats på inte var plana. De lutade så mycket som 260 mm från högsta till lägsta punkt vilket är över en sträcka på endast 15 m. När jag, med ett förvissa alldeles för kort men ändå modernt vattenpass, försökte bygga upp en ny gjutlåda för att korrigera felet med en ny pågjutning så blev avvikelsen fortfarande 30 mm. Hmm, hur ska man mäta bättre? Då tänkte vi på egyptierna… de lär ha huggit ut vattenkanaler i berggrunden och sedan låtit vattenytan bestämma grundplanet. En vattenyta är ju plan över dessa avstånd. Vi hade ingen lust att bila ur kanaler i sockeln men med en vattenslang fylld med vatten som hålls med ändarna uppåt vid vardera kortända på huset så borde man få exakt samma höjd… om det inte finns gömda luftbubblor förstås. Efter sju genomspolningar för att få bort eventuella luftfickor och sju olika mätvärden på ±30 mm så gav vi upp och beställde en nivå-laser som visar en våglinje som avviker maximalt ± 2 mm på 10 m. När hela lådan av plywood nu väl kommit på plats, med lite ytterligare precisionsförlust genom snickarglädje, så verkar det nu skilja 8 mm mellan högsta och lägsta punkt. Omsatt till Cheops-pyramiden med sitt största avstånd på 325 m så skulle det bli 173 mm… Tur nog så var det inte vi som hade det uppdraget och felet i verkligheten är mindre än 15 mm… utan laser!! Pyramidens längd och bredd är 230m och skiljer sig åt med endast 20 mm, sidorna vetter mot de 4 väderstrecken med en avvikelse på mindre än en 20-dels grad och sidornas lutningar avviker från varandra med mindre än en 60-dels grad. Hur gjorde de?

Ny teknik i all ära, men att lära av varandra och av historien är svårslaget. Storstugan blir nog inte världens åttonde underverk och vi och kommande generationer på Ranbo får nog vara glada om den står ett par hundra år till efter denna renovering.

Var det här årets näst sista sommardopp? 

De senaste dagarna bjöd ju på indiansommar där badlusten återuppväcktes. Begreppet indiansommar är inte kopplad till någon speciell dag i kalendern utan kan inträffa närsomhelst under hösten. Men för att kallas indiansommar ska den dock ha föregåtts av en höstlik, kallare period och gärna av en första frostnatt i området… något som verkar ha inträffat på flera platser i våra omgivningar natten till söndagen.

Ursprunget till ordet indiansommar, som är en direktöversättning från engelskans indian summer, är oklar. En ofta nämnd teori bygger på att de nordamerikanska indianerna gick på buffeljakt om/när en varm höstperiod inföll, medan en annan vanlig förklaring relaterar till den varma period som brukar följa efter sommarmonsunen i Indien.

Vi hoppas nu på, och ser redan fram emot ännu en möjlighet till ett par extra sommardagar, och då årets kanske sista dylika dopp sker i t.ex. Björktjärn. Det skulle i så fall ske i samband med en eventuell Brittsommar om några veckor.

Enligt SMHIs mätningar 1961-2007 över hela landet så finns nämligen en liten temperaturhöjning i vädret omkring Birgittadagen, den 7 oktober – en period som då kan kallas brittsommar, enligt SMHIs försök till definition, men på samma sätt som för indiansommar, bara om den har föregåtts av en höstlik kallare period och helst av en första frostnatt på några av mätstationerna i området.

Men hur troligt är det egentligen att denna visade temperaturhöjning i väderstatistiken i början av oktober är något annat än en slump. Det finns väl ingen vetenskaplig grund för det!? Vi får återkomma med det på Birgittadagen. Nu nöjer vi oss med att det ju alltid är trevligt med begrepp som hjälper oss att tydligare beskriva en speciell känsla eller situation och vi skulle därför vilja slå ett slag för att även låna in engelskans andra betydelse av uttrycket indian summer – nämligen beteckningen för en allmänt trevlig och lugn tid i slutet av en aktivare period. Tänk vad fint, förvisso något förvirrande, att avsluta exempelvis julveckan med en indiansommar. För oss härdade nordbor, som inte har behov av att smita iväg söderöver utan som älskar alla våra årstider betyder det ju t.ex. att vi då tar årets absolut sista sommardopp i en isvak, så att man verkligen får fart på livsandarna.

Leveransen av grönsaker – veckans happening!

Korgarna med förbeställda grönsaker står redo för avfärd till Bygdens saluhalls utlämningsställe på Köpmantorget i Söderhamn. Där ser vi fram emot att kl 17 stå redo att möta alla trevliga kunder för att överlämna deras beställda grönsaker och få en trevlig pratstund. Lika roligt är också att hinna få en pratstund med andra lokalproducenter som också samlats. Med andra ord – en höjdarmötesplats!

För den som vill förgylla sin vecka, sina matinköp och sitt middagsbord rekommenderar vi att kolla upp Bygdens saluhall i Söderhamn på https://localfoodnodes.org/node/bygdens-saluhall-soderhamn . Och man behöver inte bo nära Söderhamn för att få vara med om denna ”veckans happening” – motsvarande möjligheter finns även på flera andra orter i landet https://localfoodnodes.org/ .

Bygdens saluhall i Söderhamn är en av flera så kallade noder i det digitala verktyget Local Food Nodes som drivs av en icke-vinstdrivande förening med syfte att knyta matproducenter närmare matkonsumenter och främja utvecklingen av lokal mat. De första pilottesterna kom igång 2016 i Skåne och i våras startades noden i Söderhamn.

Lov till utomhusduschen

Dels så är det en mycket stark, sinnlig frihetskänsla att stå mitt i naturen och duscha, och dels så möjliggör den ju att ännu mer tid kan förläggas till härliga utomhusvistelser. En av lantlivets största fördelar är ju just de goda förutsättningarna för långa utomhusdagar och har man sen tillbringat delar av dessa med att riva en källare eller grävandes i jorden så är det lämpligt att kunna skölja av sig merparten av smuts och svett utomhus… gäller i ännu högre grad för de fyrfota grävarna. Det minskar ju nämligen också nedsmutsningen inomhus vilket indirekt ger ännu mer tid för roliga utomhussysslor.

Vattnet i den svarta duschbehållaren värms upp av solen vilket innebär att duschen efter morgonens första arbetspass ofta är av det mer uppfriskande slaget, medan eftermiddagsdushen blir desto längre där man samtidigt kan njuta av dofterna, surret från insekterna och kvittret ifrån fåglarna medan solens strålar glittrar i vattnet som strilar ner framför ögonen och förskönar landskapsintrycken ändå mer. En, som sagt, svårslagen känsla av närhet till naturen.

Att man dessutom använder solen som direkt energikälla är ju en bonus som börjar bli alltmer uppenbart för de flesta nuförtiden och vi ser själva fram emot att framöver hinna se över och utveckla fler lösningar som kopplar till naturens förutsättningar utan att uttömma dem för framtida generationer.

Högt-svävande plan? 

Sådär ja… nu börjar det likna något. För visst är det väl öppen planlösning som är inne fortfarande!? Nu är det bara glasfasaderna som ska på plats så ligger Storstugan helt rätt i tiden!

Nejdå… ingen fara, det är klart vi vill behålla den fina, gamla karaktären på gården. Lena’s pappa Torsten köpte överdelen till en 1700-tals gård i Ellne, Söderala på 1970-talet, plockade ner den, flyttade hit den och plockade ihop den igen tillsammans med bl.a. Lena… Den idén, med timmerhus som monteringssats, borde hon kanske tagit med sig till IKEA. Den 250 år gamla timmerdelen är det nämligen fortfarande inget större fel på, medan källardelen som byggdes på plats i, det då fortfarande moderna, materialet Siporex inte hade överlevt en enda vinter till.

Siporex var en tidig tillverkare av den svenska, på 1930-talet, uppfunna lättbetong som baserades på cement, vilket var cementindustrins svar på den ursprungliga och lika svenska uppfinningen ”Ånghärdad gasbetong” från 1920-talet och som från 1940-talet blev välkänt under handelsnamnet Ytong, och från 1975 ökänt som blåbetong då det visade sig innehålla cancerframkallande, radonspridande Alunskiffer. (Ytong lanserade sedan, 1968, också det underhållsfria, frosttåliga berömda vita mexiteglet.) Siporex fick aldrig Ytongens dåliga rykte men det var uppenbarligen ingen bra idé att använda till källare då de öppna porerna förr eller senare suger åt sig vatten som sedan kan frostsprängas, speciellt som Storstugan aldrig färdigställdes och stod ouppvärmd, och till slut gav vika för trycket från omgivande jord.

Nu blir det en ny källare i den mer positivt beprövade amerikanska uppfinningen (1916), lättbetongen LECA – Light Expanded Clay Aggregate, som dock blev framgångsrikt först efter att danskarna hade modifierat den på 1960-talet, och som mer specifikt ska benämnas lättballastbetongen eftersom det har ett grundmaterial, en ballast, som är lättare än betong, nämligen leran, i form av luftfyllda kulor som glaseras så de får stängda porer. Vi… eller förhoppningsvis våra barn eller allra helst ännu senare generationer får väl se om timmerhuset även överlever det materialet.

Skördetraktorer och… skördecyklar

Vi är nog många som sett de kinesiska bilderna av cyklar överlastade med skördade grönsaker eller andra varor. Julia ser till att denna tradition levandegörs även på Ranbo.

Inte nog med att skördade råvaror på detta vis effektivt levereras ända hem till trappen inför förvandlingen till kvällsmat, så möjliggör köksträdgårdens fyra ”vägar” att Julia dessutom kan cykla ända fram till de åtta olika växtföljderna för att samla ihop råvarorna direkt i cykelkorgen.

Det är svårt att inte skörda liite för mycket och korgen tenderar att bli allt fullare för varje kväll – kanske snart dags att hänga på en liten släpkärra… eller hänga bärkorgar på de fyrbenta fordonen.

Bygdens saluhall – liten marknad med stor utvecklingspotential

Det är inte så ofta vi behöver lämna Mo då det mesta vi äter finns i trädgårdslandet eller hos goda grannar, men igår tog mjölken och smöret slut och eftersom mejeriet här på gården la ner för länge sedan (…och inte har återöppnat… ännu!?) så kunde vi inte hoppas på nya leveranser hit. Och ”måste” man ändå in till civilisationen så tar man ju med sig hela listan på, ofta mindre exalterande, saker som fått vänta. Nu hoppas vi dock att vi fått en ny och lite roligare rutin för dessa uppsamlingsrundor.

I tisdags anmälde vi oss nämligen till Bygdens saluhall och la upp några av våra grönsaker till försäljning på deras hemsida https://localfoodnodes.org/node/bygdens-saluhall-soderhamn. Och igår kväll prick klockan 17:00 kunde vi leverera squash och grönkål till glada konsumenter vid Köpmanstorg innan vi fortsatte med våra andra ärenden. Mycket smidigt och trevligt… (egentligen lite för trevligt, eftersom vi blev kvar en timme efter att vi lämnat våra varor).

Bygdens saluhall är alltså en bokningstjänst med ett gemensamt utlämningsställe för lokalodlade eller förädlade produkter. Producenterna anger på webbsidan hur mycket de kan sälja av olika varor och till vilket pris och kunderna går in och anger hur mycket de vill köpa. Till skillnad från en vanlig marknad så behöver producenterna alltså bara skörda och ta med så mycket som är beställt och därmed minimera risken för svinn. Konsumenten å sin sida behöver bara åka till ett enda ställe för att hitta alla möjliga sorters nyttiga och lokalproducerade varor ifrån små producenter. Det här startade i våras i Söderhamn och det tar ju tid innan folk upptäcker detta, men det var så gemytligt i sitt lilla format att åtminstone vi, så länge vi får beställningar, kommer att planera våra inköpsrundor till varannan torsdag framöver.