Säsongens ”sista dag” för fotosyntes – och sista dagen för Ranbos Mo-flagga

I dag underskrider antalet ljusa timmar på Ranbo de tio timmar som lite slarvigt sägs vara en gräns för avstannandet av många växters fotosyntes.

Egentligen är det en kombination av ljusets exponeringstid, våglängd och intensitet tillsammans med temperaturen samt tillgången på vatten, koldioxid och en del näringsämnen som bestämmer hur effektiv växternas fotosyntes är och därmed plantans fortsatta utveckling. Dessutom så har olika växter och träd evolutionärt utvecklat olika lösningar för att optimalt kombinera dessa parametrar efter givna förhållanden, så de tio timmarna ska tas med en stor nypa salt. Barrträd kan ju t.ex. med sina gröna barr i princip fortsätta fotosyntesen hela vintern, men då är det oftast istället avsaknaden av ofruset vatten som brukar sätta stopp. Men helt tydligt så börjar både det ena och det andra i naturen avstanna i tillväxt ovan mark och då vårt gårdsliv på landet är så pass integrerat med naturens så får det bli en passande symbolisk handling att denna dag plocka ner den stolta Mo-flaggan och låta inläggen på facebook och på Ranbos småbrukarblogg också avstanna.

Frånvaron av fotosyntes och Mo-flaggan betyder ingalunda att kvarvarande höst- och vinterdagar inte kommer bjuda på fler av naturens spännande, vackra och inspirerande överraskningar och vi kommer titt som tätt dela med oss av dem för de som vill vara med och förundras, men vi vill med detta sagt ändå passa på att tacka för alla ”gilla” och uppmuntrande samt stärkande kommentarer på den kunskapsresa och de upplevelser som vi under den här säsongen haft nöjet att dela med er.

När vårsolen sedan tittar fram och Mo-flaggan hissas igen så ser vi fram emot nya upptäckter i den fantastiska omgivande naturen.

Sommaren har dragit sig tillbaka…

och lugnet har infunnit sig med bara lite mysigt höstpyssel i trädgården… kunde man kanske luras att tro ifrån bilden, men det är fel antagande av två skäl.

För det första så är det bara lugnet före stormen. Imorgon är det nämligen full fart på gården igen. Skördegille… ett passande namn som sätter fingret på morgondagens breda och festliga utbud av aktiviteter; skördemarknad med närodlat och lokalt mathantverk, bokförsäljning kring samma tema, akvarellmålningar, föredrag, utställningar, fika… och allt i en härligt höstlig inramning… och där kom, återigen, det andra felet. För är det verkligen höst?

Hösten brukar – enligt statistiken – göra sitt antåg i Mo den 15 september ifall man går efter SMHI:s meteorologiska definition som lyder: Hösten har kommit när ”en dygnsmedeltemperatur på mellan 0 och +10°C varat i fem dygn”. Om vi tittar på de senaste fyra dygnen så inser vi att det inte kommer uppfyllas den 15 september i år… utan nu återstår bara att se hur stor avvikelse från detta medelvärde vi får i år… för än så länge så har solens strålar och luftens varma vindar sett till att vi, med denna meteorologiska terminologi, fortfarande har sommar på Ranbo – även om höstfärgerna på träden säger något annat.
Så med andra ord, dubbelt varmt välkomna på sommarens skördegille imorgon!

Info om Skördegillet på Ranbo den 16 sept: http://www.ranbogarden.se/kalender/

Proaktiva insatser mot knäckta träd – elastisk gasbinda till ungbjörkarna?!

Förr fick man lära sig att nyplanterade parkträd skulle få stadigt stöd under sin tillväxt genom att vara väl fastsatta i höga och stadiga granstörar. Men de senaste årens stormar och många vindfällor har bidragit till ny kunskap som visar att metoden med att ha alltför fastsatta träd leder till att dess energi läggs på tillväxt av trädkronan och inte på rotsystemet. Istället rekommenderas idag att ha en mindre rustik stöttning så att trädet kan vaja då det blåser och psv stimulera ett rotsystem och stamtillväxt som passar för de vindförhållanden som den ofta utsätts för.

För två år sedan planterade vi tjugo björkplantor i allén – de satt redan då lite väl hårt fast i stödpinnarna och det kändes därför väldigt bra när vi idag genomförde en form av räddningsaktion och klippte bort alla snören och ersatte dem med mer elastiska gasbindor för att rotsystemet – sent omsider – ska påskynda sin tillväxt och stå redo när  höststormarna kommer. Och om de ändå skulle knäckas så finns ju alltid gasbindan nära till hands…

Tillsammans blir man stark

Senast tidens högsommarsol verkar ha fått blåklockornas underjordiska, mångåriga rotsystem att skjuta extra många skott i den torra gräsmattan. Denna späda ängsblomma, där den klockformade kronan ser på tok för tung ut för den veka stjälken, brukar ofta ses i glesa tuvor, intrasslade i omkring-växande högt gräs, men här – tillsammans med alla sina syskon – upplevs de plötsligt som ”några att räkna med” och det känns här självklart att de till slut, på 1990-talet – efter flerårig kamp med ängsklockan, fick behålla sin titel som Dalarnas landskapsblomma… genom en vacker kompromiss där titeln delas med ängsklockan. Med imponerande minnesbilder som denna och tillsammans med den lika späda ängsklockan ökar oddsen att de – ”Liten blåklocka” och ”Ängsklocka” – kan försvara titeln ifall, en dag, ”Stor blåklocka” skulle få något för sig…

Midgårdsormen vaktar

Strax nedanför Ranbos eget Världsträd – asken Yggdrasil, vaktar sedan januari månads tunga snöfall, Midgårdsormen över sina splittrade kvarlevor och gården. Dess föregångare, den urgamla lönnen sägs ha planterats på Bennets tid på 1700-talet och det var med en stor dov duns som den, som växande träd, gav upp sin sista suck. Men så lätt släpper man inte en gammal vän – Lönnen kommer vara med oss i många år till i sin nya, mer horisontella gestaltning som ”Ormen mitt på gården”  – en parkbänk för den traditionsälskande att kunna avnjuta historiens vingslag ifrån, en drakhals för barnen att klättra på och dingla med benen ifrån, en installation för konstnären att inspireras av med sina sirliga, fantasifulla bark- och vedvindlingar… och inte minst – ett veritabelt smörgåsbord för alla mikroorganismer och småkryp att njuta av. Ett träd får alltfler gäster ju äldre det blir… och de fortsätter dessutom komma när det har dött.

Välkommen Mörker!

På Ranbogården välkomnar vi mörkret som nu kommer allt tidigare på eftermiddagen och varar allt längre på morgonen. Även om månen och stjärnorna under många av dessa långa nätter skapar fantastiska ljusbilder på himlen och förhoppningsvis snart får hjälp av ett reflekterande, gnistrande snötäcke så blir det allt tydligare att naturen siktat in sig på dvala. Fortsätt läsa ”Välkommen Mörker!”

Verkligheten överträffar dikten

Bron Bifrost, den bävande vägen, som förenar människornas Midgård med asarnas hemvist Asgård, allt enligt Nordisk mytologi. Om man föredrar irländsk folktro så nyttjar man kanske istället regnbågen till att leta upp Leprechauns gömda guldskatt… bara man ser upp för den lilla pysslingen själv, som inte räds att ställa till med otyg för sökarna. Sen finns det ju de verkligt fantasifulla som tror att det är ett optiskt-meteorologiskt fenomen där solljus bryts vid passage av vattendroppars yta, reflekteras mot dess inre bakre yta och sedan bryts igen på väg ut ur droppen. Vinkeln på ”spegeln ” i förhållande till solen och personen som betraktar måste vara rätt, vilket skulle förklara att reflektioner bildas bara där vinkeln är 40-42° ifrån solljusets infallslinje rakt bakifrån dig, vilket innebär en båge över himlen. Att solens vita ljus blir uppdelat i regnbågens alla färger förklarar de med att de olika ljusfärgerna bryts olika mycket vid dropparnas yta och därmed separeras och sprids ut i ±1°, med blått underst och rött överst. Hmm… då skulle man ju kunna tänka sig att det ljus som studsar två gånger inne i droppen innan det reflekteras tillbaka, skulle synas som en svagare och inverterad regnbåge vid 50-53°. Det har ju faktiskt inte asatron någon bra förklaring till så om dessa fantasifulla människor, som också kallas fysiker, skulle ha rätt så måste man ju faktiskt tycka att verkligheten överträffar dikten.

Slutspurten för många björkar

Sannolikt bara några få dagar kvar innan vägen göms helt av nedfallna blad. Många av de höga björkarna är nu i slutspurten med att föra den sista sockerproduktionen och dra in det sista klorofyllet från bladen till stammar och rötter för att därefter bilda ett isolerande och torrt skikt i bladfästet som gör att bladen faller av vid minsta vindpust. De högre björkarna kan, trots att de blev gula före de nyplanterade, lägre björkarna, fälla sina blad senare om förtorkningen i bladskaftet fördröjs av goda ljusförhållanden (och att de lägre nyplanterade björkgrannarna som står mörkare ger upp sin sockerproduktion tidigare och går in i vilan). Men det förutsätter att inte frostanfallen högre upp i de äldre björkarnas trädkronor blir alltför kännbara för då blir detta istället signalen att avsluta produktionen för säsongen. Sannolikt kommer vi få se hur en del av ”barnen och ungdomarna” chansar och fortsätter sin sockerproduktion i det längsta. För när de fullvuxna träden släppt sina blad så kan de små nämligen få några veckors möjlighet till extra, värdefullt ljus när det blivit kalt omkring dem. Skulle de bli överraskade med plötslig iskyla så att bladen blir kvar så gör det inte så mycket då de, med sin lilla bladyta, inte är så vind- och snötyngdskänsliga och att energikostnaden för nyproduktion av förlorat klorofyll nästa vår är relativt liten för dem.

Spegel i landskapet

Under sommarhalvårets kvällar, nätter och tidigt på morgonen och framför allt inne bland träden så händer det ofta att även vinden sover varför alla skogssjöar och tjärnar då ter sig som speglar i landskapet. Här syns Ranbodammen innan väckning… eller vänta nu … har bilden hamnat upp-och-ner? Några timmar senare då markytan, speciellt under molnfria dagar, värmts upp av solens strålar och den marknära varma luften stiger uppåt så vaknar den härliga sensommarvinden till liv igen och spegelytan är som bortblåst.

Panorma från gårdsaskens övervåning

Asken med sina ståtliga 26 meter är ett av Ranbogårdens högsta gårdsträd. Detta och andra träds övervåning, kronan, är av praktiska skäl tämligen outforskade livsmiljöer. Dock finns vissa studerade exempel. I ett tyskt 600 år gammalt träd kunde man räkna till 2041 djur inom 257 olika arter som samsades i lövverket. Trots att det var ett betydligt äldre och högre träd än asken så får vi ju förmoda att det även i askens topp (se bild) finns ett helt litet samhälle av insekter och spindlar som delar den här vidsträckta utsikten mot Ranboberget. Hur sjutton löser då dessa trädens lyxlirare mat- och vattenförsörjningen?! Tydligen så bildar regnvattnet små gölar i klykorna, perfekta för bl.a. mygglarver. Och som i alla ekologiska system så finns det sedan andra högre rankade konsumenter, i det här fallet t.ex. skalbaggslarver och givetvis fåglar som i sin tur lämnar mer näring. Den dag som det är dags att bygga en trädkoja på gården så ska vi nog allt höra oss för med ordföranden i askkronans samfällighetsförening om vi får vara med och dela deras panorama.