Höst i det stora och i det lilla – Många som höstar in dessa höstdagar

Ordet ”höst” är släkt med ”hösta in” – dvs håva/samla in eller – det som våra förfäder, som började använda ordet, kopplade årstiden till, nämligen – att skörda.

Från Ranboberget ser man hur Mo ligger vackert inbäddat i böljande gula, ljusgröna och mörkgröna mattor av lövträd, grönskande fält respektive barrträd. Lövträden har höstat in klorofyllen och energireserver transporterats till rötterna för att ladda för nästa säsong. Barrträden har sina ennerviga blad, dvs barr, som klarar kylan och kan fungera och sitta kvar upp till 10 år hos vissa arter medan lärken släpper sina barr varje år. Ser inte bygden oerhört välmående ut härifrån kanske… skulle kunna vara en scen ur Tolkiens sagor där ett sällskap just siktar en välförtjänt vila i byn nere vid sjön, som blänker som silver där intill, och där kyrkklockorna tryggt ringer i kvällningen!?
Sommaren och torkan har dock gått hårt åt många tallar uppe på berget och flera ser döende ut, men i bästa fall har de också bara höstat in ovanligt tidigt, och släpper alla barr för att rädda sig för att komma igen till nästa säsong.

De flesta djur har också bråda tider med att hösta in och många sparar det insamlade i fettdepåer medan exempelvis ekorrar liksom vi människor gärna samlar på hög i många olika små gömmor, som de sen ofta får lägga mycket tid på att hitta igen då minnet spelar dem små spratt – också ett välbekant mänskligt drag.

Väl nere i byn så ser man hur folket på gårdarna, under dessa höstdagar, inramade av de vackra höstfärgerna, också höstar in och fyller på vinterförråden.

Ranbos miljonprogram

På samma vis som Sveriges miljonprogram lanserades 1965 – i tider av bostadsbrist – med syfte att inom en tioårsperiod bygga en miljon bostäder lanserades en motsvarande programsatsning på Ranbo i somras.

På grund av bristen på död ved och gamla träd råder nämligen omfattande bostadsbrist för många insekter idag. Exempelvis så vill 70% av våra rödlistade skogslevande insekter såsom skalbaggar, flugor, steklar etc. leva i död ved och många av dem är idag hotade främst på grund av bristerna på död ved.

Genom att bygga risgärdesgårdar fylls inte bara bostadsbehovet för vissa insekter och fjärilar utan även för spindlar, svampar, ödlor, igelkottar och, att döma av Candys nyvunna intresse för bostadskvarteret, även för en och annan sork.

Många som uppskattar gränslandet

Quill är bara en av alla fyrbenta, sexbenta, åttabenta och ”benlösa” varelser som vistas i skogen och som uppskattar Acktjärns vatten. Det gäller i synnerhet gränsskiktet mellan vatten och land runt sjön.

Kantzonen mellan vattnet och skogen utgör en särdeles gynnsam miljö för både flora och fauna med en stor artdiversitet som följd. Gränsområdet har inga specifika mått, men ofta avses omkring 25-talet meter, som delas in i närzoner, mellanzoner och ytterzoner – alla med olika typer av vegetation som både motverkar erosion och som renar inströmmande vatten från exempelvis näringsämnen som annars kan orsaka övergödning. Träd och buskar som skuggar vattnet leder till att temperaturen sänks och igenväxning av botten minskar och när löv och annat organiskt material från träden faller ner i vattnet utgör det näringsbas för olika näringskedjor.

Så med detta sagt så är det också uppenbart att även tvåbenta bör läggas till i listan över de som uppskattar kantzonen… eller åtminstone borde göra det. Ansvaret att inte komma på kant med sådana miljöer faller definitivt oftast på oss tvåbenta och uppskattas alltså av en väldigt stor mångfald av stora och små varelser när vi tar det.

Tvestjärtar, solitärbin och humlor – vem bor var?

Boplatserna är exempel på några enkla boendeformer som vi kan förse de tre nyttoinsekterna med – insekter som till skillnad mot skadeinsekter gör nytta i odlingarna. Placerar man ut dessa slags boplatser och ordnar gynnsamma livsmiljöer för dem så får man snart en trädgård full med ivriga medhjälpare som håller ordning på skadeinsekter och bidrar till ökade skördar.

Vi är säkert många som blivit glada när den bladlusätande nyckelpigan kommit på besök… men hur vore det om tvestjärten också fick lite kredd. På en dag kan den sätta i sig närmare 120 bladlöss – tre gånger fler än nyckelpigan! Under sitt liv äter den omkring 25000 bladlöss, i snitt får en tvestjärt 50 ungar… vilket innebär att de tillsammans under sin livstid teoretiskt sett äter 1 275 999 bladlöss! På motsvarande vis äter en jordlöpare tillsammans med sina ungar 5 922 000 bladlöss! Håll med om att det kan vara en fiffig idé att ta fram sin egna trädgårds lilla mäklarprospekt med boendeformer och gynnsamma livsmiljöer för dem och alla andra nyttoinsekter. Listan av olika medhjälpare kan göras lång: guldögonsländor, spindlar, rovkvalster är bara ytterligare några exempel på grupper som vi själva gärna skulle vilja lära känna bättre.

Utöver predatorerna – som äter skadeinsekter så vill vi gärna hålla oss vän med pollinerarna som ju också gör ovärderlig nytta i odlingarna. Även om skalbaggar och andra pollen- och nektarlevande insekter bidrar till pollineringen av grödor så är det framför allt honungsbin, solitärbin och humlor som är mest effektiva. De arter som lever enskilt vill ofta bo i olika former av hålor och vi kommer framöver skapa diverse konstgjorda kläckningshålor för dem, speciellt i ängsblomsodlingen.

Idag kommer vi kl 12:30 på Växhusets traditionella Augustimarknad berätta mer om vad vi på Ranbogården gör för att få ha nyttoinsekter som nära och goda grannar och vi kommer dessutom… ge facit på vem som bor var! Augustimarknaden på Växhuset i Mobodarne har idag öppet kl 12-17 och erbjuder trädgårdscafé och mycket annat spännande!

 

Gröngödsling – svårslagen hälsokur för jorden

Yrkesodlare har länge anammat den gamla metoden att gröngödsla, dvs att med jämna mellanrum så grödor som inte skördas utan myllas ner i jorden, där de bryts ner och ger näring. I takt med att mindre fröpåsar av gröngödslingsväxter börjar finnas tillgängliga i frökatalogernas sortiment så ökar möjligheterna för hobbyodlare att också ge sina jordar en vederkvickande kur.

Framför allt brukar baljväxter som exempelvis ärter, klöver och vicker användas, kvävefixerande växter som hämtar kväve ur luften och lagrar i rötterna som sedan vid nedbrytningen, tillsammans med andra näringsämnen, berikar jorden. Därtill bidrar de nedbrutna gröngödslingsväxterna också till att mullhalten ökar i jorden. Många av gröngödslingsväxterna är snabbväxande och bildar täta mattor som har fördelen att de både kväver ogräs och skyddar jorden från att torka ut.

Men det är inte bara jorden som uppskattar dessa växter – även flitiga pollinerare som han på bilden, som representant för insekternas tunga transporthelikoptrar, och alla hans kompisar uppskattar helt klart ”havet av blodklöver”.

Blommor till sommarens godaste drycker på samma plan

Men där slutar likheterna, De röda mot de vita – medan rallarrosdrickan är både ljuvligt rosafärgad och med lätt smak av ros så är älgörtsdrickan svagt gulfärgad och med en mycket mer karaktärsfull smak med drag åt bittermandel. Diskussionernas vågor om vilken dryck som är bäst går höga i vårt kök. Som övertygade supporters med olika färger under ett fotbolls-VM så fortsätter argumentationerna till långt efter att spelarna kommit ut på planen och matchstrategierna tar vid. Vilka har bäst chans att ta hem segern ikväll – De vita verkar ha ett numerärt övertag, medan de röda har kommit starkt på slutet och är ju huvudet högre. De vita satsar främst på bländande fägring och en bedövande arom medan de röda går in hårt med sin färgstarka charm och mer stillsamma ljuva doft. När slutsignalen ljöd på kvällen för denna första skördematch så var det fortfarande oklart vem som kommer stå som slutsegrare. I helgens café har ni därför möjlighet att delta i de fortsatta diskussionerna då bägge färgerna återigen spelar på samma plan, sida vid sida, mot varandra i en efterlängtad returmatch – men denna gång som fullt utvecklade dryckeskombattanter i Kaffestugans arena. Välkomna lö-sön kl 12-16!

Bävar för bävrar

En dag för cirka ett år sedan simmade Candy omkring ovanligt länge nere i dammen, och när vi undersökte saken närmare så upptäckte vi att där också fanns en bäver som verkade skoja med henne och lekte titt-ut – dök när Candy kom nära, bara för att dyka upp igen något tiotal m längre bort och plaska för att säga ”ho, ho här är jag nu” – om och om igen. Vi hade vid den tiden just planterat 20 nya björkar i allén och såg nu framför oss hur 20 andra skulle försvinna runt dammen. Hur roligt den än verkade ha så såg vi den inte igen och tänkte att den nog insett att den inte skulle gilla att leka titt-ut hela dagarna om den skulle flytta hit. I mitten av juni var det dock dags igen… en bäver simmar omkring i Ranbodammen, uppenbarligen på rekognosceringstur, då vi några dagar senare märkte att vattennivån höjts betydligt genom en liten fördämning av grenar, kvistar, löv och lera som plötsligt byggts vid utloppet av bäcken, som går genom dammen. Gissa om vi trädkramare fick fart – lyckligtvis sammanföll det här med det vackra och varma vädret så utan att klaga så utökades antalet bad i dammen till både lunchdopp, kvällsdopp och dopp däremellan – allt för att återigen visa att just den här dammen redan var upptagen. Vi mindes med fasa de ”motorvägar” av nedfallna träd vi sett från tidigare kanotturer och historier om en 850 m lång dammbyggnad i Kanada. Med tanke på att en vuxen bäver kan gnaga av ett träd med 50 cm diameter på en dag bara för att komma åt det tunna grenverket högst upp i kronan så inser man snabbt att de vackra björkar som nu omgärdar Ranbodammen skulle kunna vara borta på ett par veckor. Så kanske ska vi nu, under kommande caféhelg, inte bara erbjuda kaffe med dopp, utan även damm med dopp.

En svensk fantom

I Sverige finns drygt 15 sorters vildrosor, dvs ursprungliga, vilt växande rosor. Hit räknas t.ex. Stenrosen som är mycket vanlig i sydligaste Sverige men även den mörkrött vackra Vresrosen som är vanlig i parker, trots att den inte är ursprunglig i Sverige, utan förvildad från just dessa. Det var Linnélärljungen Thunberg som importerade den ifrån Japan. Medan Vresrosen räknas som en invasiv art för att den sprider sig snabbt med bl.a havsströmmar och slår ut andra arter så är arten Nyponros ursprunglig, och en av de vildrosor som har ett naturligt utbredningsområde i stora delar av Sverige – från Skåne till Ångermanland … vilket bl.a. bidragit till dess nationalkaraktär, såsom t.ex. Carl Jonas Love Almqvist formulerade det i ”Svenska fattigdomens betydelse (1838): ”Nyponbusken förtjänar att närmare ses – den är för norden utmärkande” … ”Den är gestalten av fattigdom, vilt behag och kyskhet. Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom.” Inte nog med det… Alla arternas skenfrukter heter nypon och går att äta men där bara vissa sorter är mycket rika på C-vitamin. En kopp med nypon kan då innehålla lika mycket C-vitamin som 35-40 apelsiner. Det gäller t.ex. för just vildrosarten Nyponros. Nypon innehåller också karotenoider som skyddar mot cancer, är en källa till A-vitamin och nyponros räknas därför till en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. Den färdiga nyponsoppa som idag finns i affärerna görs av odlade nypon från Sydamerika – och frågan dyker förstås upp om det inte skulle kunna gå att odla eller använda mer av våra inhemska fantomer. Vi börjar väl i alla fall med att ”gräva där vi står” och ser fram emot liiite nyponsoppa a` la Ranbo om några veckor.

Tillsammans blir man stark

Senast tidens högsommarsol verkar ha fått blåklockornas underjordiska, mångåriga rotsystem att skjuta extra många skott i den torra gräsmattan. Denna späda ängsblomma, där den klockformade kronan ser på tok för tung ut för den veka stjälken, brukar ofta ses i glesa tuvor, intrasslade i omkring-växande högt gräs, men här – tillsammans med alla sina syskon – upplevs de plötsligt som ”några att räkna med” och det känns här självklart att de till slut, på 1990-talet – efter flerårig kamp med ängsklockan, fick behålla sin titel som Dalarnas landskapsblomma… genom en vacker kompromiss där titeln delas med ängsklockan. Med imponerande minnesbilder som denna och tillsammans med den lika späda ängsklockan ökar oddsen att de – ”Liten blåklocka” och ”Ängsklocka” – kan försvara titeln ifall, en dag, ”Stor blåklocka” skulle få något för sig…

Vitsippsbacken – ett vitt fält – Elysium av Elaiosom

Plötsligt på våren dyker de vita blommorna upp överallt i trädgården och vi påminns plötsligt om det stora utbredningsområde bestånden har och hur effektivt som de verkar sprida sig. Till viss del beror denna spridning på vitsippans krypande horisontella jordstam som möjliggör för sidogrenar att skjuta upp och bilda nya stjälkar med blommor. År efter år kryper på detta vis jordstammen vidare och blommor dyker upp på platser där man inte sett dem tidigare. Alla stjälkar och blommor som på detta vis vuxit ut ur en och samma jordstam utgör tillsammans en enda individ med samma genetiska arv … så är måhända alla de tusentals blommorna en och samma individ – ”en blomma”?! Nja, till saken hör att spridningen även sker genom fruktspridning … som resulterar i att nya jordstammar – nya individer utvecklas. Det är främst myrorna som efter blomningen bistår till spridningen av de frukter som då bildas. Myrorna är ute efter den fettrika utväxten på frukterna (elaiosom) och bär hem dem till kolonin för att mata larverna. Frukten förblir oskadad och slängs iväg utanför boet … och börjar där snart utveckla nya jordstammar och individer. Och med visshet om hur flitiga myror kan vara så undrar man ju om det bara är en tidsfråga innan hela Ranbo – inte bara vintertid, utan även så här på senvåren – bäddas in i ett mjukt vitt täcke.