Ulvar i fårakläder?! 

Det är inte ofta de skiljs åt – Pompe och fåren – men när det skett, exempelvis efter ett besök av hovslagaren eller en längre ridtur, så upplever vi att alla flockmedlemmar liksom ”andas ut” men lika påtagligt är att de också extra omsorgsfullt andas in… varandras dofter liksom för att försäkra sig om att det inte är någon ”ulv i fårakläder” som beblandat sig i skaran. Men det handlar sannolikt snarare om ett socialt beteende och att på detta vis skaffa sig information om humör och eventuella statusförändringar hos den andre. Pompe kan genom att ”flema” – dvs sträcka på halsen och sträcka överläppen utåt och rulla den uppåt ytterligare förbättra sitt luktsinne vid inandning.

Både hästars och fårens luktsinne är mer utvecklat än hos oss människor och deras förmåga att effektivt använda det som ett fjärrsinne genom att ”vädra i luften” och på så vis skaffa sig generell information om situationen eller känna vittring av annalkande fara är mer funktionellt än att bara se och lyssna. Detsamma gäller när något på nära håll ska undersökas – då kan de genom att ”sniffa” få luften att virvla runt över luktslemhinnan och på så vis bättre undersökas. Som slående exempel; hästar kan spåra bortsprungna flockmedlemmar genom spår av luktämnen från hudkörtlar och träck i gräsmarkerna, och tackor i stora fårflockar lyckas effektivt identifiera sina lamm på lukten ifall de kommit från varandra.

När alla medlemmar granskats så infaller sig lugnet i flocken och de kan ställa om nosarna till att leta upp det godaste gräset och därmed fortsätta sitt gårdsjobb som fem selektiva men effektiva gräsklippare som går helt på fossilfritt bränsle. För att bli en helt positiv miljöresurs bör de dock beta på naturbeteshagar som inte lämpar sig för odling av mat till oss människor, vilket är en anledning till att vi kommer stängsla in skogsbetesmarker för dem framöver… där finns ännu mer spännande dofter och smaker för dem, samtidigt som de själva skapar ytterligare fler genom att öka på artrikedomen med sitt betande och gödslande.

Skoningslös promenad

Det var dock inte så hemskt som det låter, även om våra vänner från storstan var ganska matta efter att provat en av de brantare ”vägarna” ner för Ranboberget. Anledningen till titeln syftar istället på att Pompe tappade en sko under första delen av promenaden och valde sedan, tillsammans med Julia och Annika att ta en enklare väg hem än planerat. Alla njöt dock av skogspromenaden och inte ens Pompe verkade bry sig om den tappade skon… så då kan man ju samtidigt bli fundersam över hur viktig den är.

Tidigare, när hästarna levde fritt så nöttes ju hovarna ned i samma takt som de växte fram. Det var först när människan började nyttja hästen som drag och lastdjur som påfrestningen blev större och där hästskor av först läder och bast användes redan under antiken och senare av järn, som alla bands fast under hoven medan järnbeslag, fastspikade med söm, började användas först på 300-talet e.kr., allt för att skydda hovarna mot slitage.

I norden dröjde det ytterligare några århundraden innan man försåg hästarna med sådana nymodigheter… och då verkar det främst vara som halkskydd på vintern, och det är först på 1000-talet som vi börjar sko regelmässigt, även om det inte var så ofta som var sjätte-åttonde vecka, som är vanligt idag, utan uppgifter från medeltiden finns på 1-4 gånger per år beroende på hur ofta hästen användes. Under senmedeltiden ville man från kronan och adelns håll dock ha allt starkare och tyngre stridshästar, vilket givetvis slet mer på skorna, samtidigt som grusvägar blev allt vanligare på 1600 och 1700-talet vilket ytterligare förstärkte behovet av tätare byten.

Järn är fortfarande det vanligaste materialet och även om en del andra lättmetaller har hittat in i travsporten så har dessa, tillsammans med nymodigheter som varianter i gummi och plast, inte riktigt fått ”fäste” i de bredare marknaderna. Inte heller silver, som den gamle Gustaf Gyllengahm lär ha skott sina hästar med på Ranbo, åtminstone vid finare tillfällen, har fått någon större spridning. Anledningen till detta, förutom pris och slitstyrka, är att järn anses ha rätt friktion så att hästen inte ”fastnar” i underlaget och riskerar vrida sönder leder och ligament.

Hoven är uppbyggd av keratin, dvs samma ämne som hår, hud och naglar. Även strålen under hoven består av det men innehåller mer vatten vilket gör den mjukare än hovväggen. Eftersom nederdelen av hästens ben inte har några muskler, utan bara senor, så måste hoven fungera som en pump för att föra tillbaka blodet upp till kroppen. Innanför strålen finns därför en elastisk kapsel som kallas ”putan” som ska tryckas ihop av strålen vid gång, samtidigt som hoven vidgas, för att fungera som pump. Här förstår man att en järnsko kan bli en klar försämring för den funktionen, speciellt om den inte utformas rätt.

Men om nu hästen, som i Pompes fall, är för liten för att praktisera som stridshäst, drag- eller lastdjur i större utsträckning och har som tyngsta uppgift att bära Julia runt Paläck några gånger i veckan där grusgång begränsas till 50 meter så borde väl han kunna få gå barfota såsom sina förfäder gjorde för länge sedan, och därmed även få bättre blodcirkulation. Nja, i teorin skulle en perfekt häst som går på rätt underlag och i rätt utsträckning varken behöva skor eller verkning, dvs klippa naglarna. Men här har vi människor ställt till det. Hästar som inte föddes perfekta i det vilda klarade sig inte, så där skedde en reglering. Dagens hästar går i regel för lite och äter för kraftigt vilket innebär att de behöver klippa ”hovarna” och på samma sätt som vi människor numer har svårt för barfotagång så har de flesta hästar idag blivit beroende av rätt skor på väl skötta ”fötter” för att få balans i hovar, leder och muskler för att t.ex. slippa ledinflammation.

Men ett halvt varv runt paläck utan en sko eller två skulle ju även vi kunna klara utan att ta någon skada, kanske rent av få lite ökad blodcirkulation… och kanske rent av tycka vara lite roligt… eller?

På hälleberget

Vi i Mo har tur som bor precis i ett gränsområde mellan många olika naturtyper. Alla naturtyper har sin charm, men uppvuxna med sommarminnen från de kustnära sörmländska hällmarkstallskogarna så väcker denna naturtyp alltid lite extra varma känslor hos oss.

Man ser långt mellan trädstammarna och man får ofta glimtar av horisonten däremellan, samtidigt som de tillsammans med de böljande bergsklackarna döljer vägen framåt lagom mycket för att nyfikenheten ska väckas, hållas vid liv och få en att hela tiden vilja upptäcka mer… vad finns bakom den kullen, och variationen är så stor att man aldrig blir mätt på intrycken, plötsligt dyker en liten ”norrländsk” myr i miniatyr upp eller ett spännande blockparti… kan det finnas en grotta!?

Det är, som ofta i Sveriges natur, inlandsisen vi har att tacka för denna ”nordiska” naturtyp. Det av isen barskrapade och slipade urberget, som låg högt men ändå under havsnivån, och som vid landhöjningen spolades rent av vågorna och lämnades som detta karga landskap. Det är främst tallar som klarar att leta sig fram i sprickor i berget för att hitta tillräcklig jordmån. Eftersom de växer glest blir det ofta knotiga, grovgreniga lågväxande träd vilket inte är någon bra produktionsskog men har därför också oftast lämnats ifred och har fått utvecklas med en väldigt naturlig karaktär med träd av alla åldrar, torrakor och lågor (liggande döda träd) där de senare klarar sig länge eftersom de ofta ligger torrt med få nedbrytare.

Det är ju långt ifrån en vanlig miljö för hästar kan man tycka, men Pompe, som inte alls blivit bortskämd med sina ”fria” skogspromenader, axlar utan tvekan sin uppgift som transport åt Julia, och verkar också tycka att variationen och utmaningarna i växlande terrängen är stimulerande. Håll med om att även han verkar stå och beundra utsikten från sin upphöjda position på urbergshällen.

Fånga dagen med fång

Pompe – en vanligtvis tämligen reserverad pensionerad gentleman uttrycker ”livet som glad pensionär” då han tillsammans med fårkompisarna korta stunder får komma över till sommarhagen.

Förra året blev det sannolikt för mycket av det goda – då grästillväxten på försommaren under en period accelererade och ledde till att Pompe utvecklade foderfång – ett tyvärr allt vanligare sjukdomstillstånd hos hästar där symptomen framför allt visar sig i inflammerade hovar. I förlängningen kan hovbenet börja rotera (böjer sig bakåt-nedåt mot sulan = ont) och hovarna deformeras. Hovbenet kan aldrig rotera tillbaka igen och hovbenets infästning kommer förbli känsligare, men hovarna kan korrigeras med rätt verkning så att smärtan försvinner och felbelastningen minskar. Det verkar dock som att det sen finns en förhöjd risk att hästen blir känsligare för framtida inflammationer vid felaktigt foder och att situationen då kan bli ännu värre.

Foderfång brukar ibland jämföras med gikt som också har kopplingar mellan kost-ledproblem, men en hypotes handlar om för mycket socker som slår ut hästens normala tarmflora vilket orsakar en förgiftning/inflammation i kroppen. Trots att tillståndet är känt sedan 1700-talet och många forskningsprojekt genomförts så kvarstår många frågetecken. Det finns även andra faktorer som ökar risken för fång än felaktigt foder – exempelvis så verkar insulinresistens, överbelastning, vissa läkemedel (t.ex. kortison) och livmoderinflammation t.ex vid kvarbliven efterbörd vid förlossning alla kunna orsaka tillstånd i kroppen som leder till fång.

Lyckligtvis så har Pompe inga, på honom märkbara, problem med sina hovar längre men vi ser fram emot att framöver ordna med skogshagar till honom och hans vänner – med lagom fodertillväxt, spännande natur, mer motion och härlig trädskugga – men tills de är klara så verkar ändå dagarna i vinterhagen, guldstunderna i sommarhagen och skogsutflykterna bidra till en ”förnöjsam pensionär”.

Skogspromenad med Pompe

Fint väder, lite svalare i luften – en härlig kväll för en skogspromenad. Hmm… inga hundar som kan följa med. De är med Julia o Annika i Jämtland, men Pompe kan behöva lite motion så han får följa med i koppel. När vi kommit halvvägs på kyrkstigen så tycker han att vi gått tillräckligt så vi får stanna och förhandla lite. Då kommer Eva ifatt oss, ute på promenad med sitt husdjur, Sigge. Eva tyckte sig ha skymtat en vit älg mellan stammarna innan hon insåg att det bara var Pompe som var ute och lufsade i skogen. Vi hälsar alla på varandra och gör sällskap en bit på stigen innan vi två svänger av mot Ranboberget.

Ensamma igen börjar jag fundera på vårt förhållande till djuren. Tänk om det var vi som suttit i andra ändan av kopplet. Nu hade vi kommit längst bort på promenadrundan och Pompe verkar alltid veta när vi är på väg tillbaka och följer då mycket lättare. Man kanske kan släppa kopplet så han får koppla igång hjärnan, istället för att bara trava på i mina ledband. Han är ju lugnet självt och gillar ju inte ens när fåren rymmer så vad kan gå fel. Hur är det med koppeltvång på hästar?… han lär ju inte börja ränna runt och skrämma upp småvilt och han äter ju bara sly… så vi provar väl.

Först står han bara och tittar efter mig och kollar lite åt olika håll som om han övervägde alternativen… eller så undrar han bara hur jag tänkte nu. Efter att jag kommit ett tjugotal meter så hör jag i alla fall en suck och så kommer han lunkande efter mig. Så går vi ett femtiotal meter med Pompe strax bakom mig, innan han verkar inse att jag inte tänker eller ens kan hindra honom från att ta en mule sly som passerar inom räckhåll. Det fanns ju fler blad så det blev ett fikastopp för honom. Jag fortsätter dock men sneglar lite på honom då och då. Plötsligt inser han att jag försvunnit och sätter av i trav längs stigen tills han lättad bromsar in bakom mig igen. Så fortsätter det några gånger och för varje gång så vågar han stanna kvar lite längre och äta men kommer ifatt mig piggare för varje gång tills han börjar komma dundrande i full galopp och stannar upp bredvid mig och frustar och slänger förnöjt på huvudet. Sen blev han tveksam för något så då gick han med mulen direkt i ryggen på mig och rent av tryckte fram mig, men sen kom det lite sly igen så då var det glömt.

Så där fortsatte det ända tills vi kom hem och när han kom galopperande efter mig på Palläck såg han verkligen inte ut som en trött pensionär utan han både såg ut som och kände sig nog som en ung hingst igen… en underbar syn och känsla. Jag kan tillägga att han visade upp extra mycket pondus när han kallade på fåren när han kom tillbaka till hagen. Det var verkligen en underbar skogspromenad… för oss båda!

Pompe o Fia-Lisa

När fåren bara var lamm förr-förra sommaren så såg vi dem en morgon när de lekte herre-på-täppan… på Pompe. De jagade varandra runt Pompe och plötsligt hade Grålla klättrat upp på honom där han fortfarande låg och njöt av de första värmande morgonstrålarna. Han tittade ganska oberört upp, och säkert även lite road, och såg på hur Grålla halkade omkring uppe på hans kropp och försökte parera buffarna från de andra som försökte putta ner, och ta hennes plats. De höll på en bra stund och lyckades alla få en stund på toppen utan att Pompe blev irriterad på dem, även om deras spetsiga hovar säkert måste ha mer än kittlat honom. De har lugnat ner sig betydligt med åren, men kan fortfarande få rejäla spel och hitta på tokigheter, men det är fortfarande lika underbart att se hur överseende och kärleksfullt Pompe låter dessa galenskaper passera. Han är ju trots allt en distingerad äldre herre på 21 år, och som flockledare kan han visst säga ifrån när de t.ex. hoppat in i foderhäcken och är i vägen när man ska äta, eller när de hittat ett ”hål” i stängslet och absolut ska prova gräset på andra sidan. Då kan han stå vid hålet och putta undan dem när de försöker rymma och när vi kommer så nickar han lite surmulet mot svagheterna i stängslet för att visa oss att vi måste göra om och göra bättre. Men sådana här oskyldiga lekar, när t.ex. Fia-Lisa lägger sig tvärs över honom när han ligger ner för en paus tar han alltid med ro… det tycker vi, och tydligen fåren, är en riktig kompis… som ställer upp om man vill leka och kela lite, men som också är tydlig och visar var gränserna går.

Morgonritt

För mycket av det goda – Pompe har gått upp lite för mycket i vikt av sommarbetet och nu är det extra morgonturer som gäller. Det måste vara dubbelt prövande att först bli satt på diet i stallet på kvälls- och nattetid och sedan, på nästan fastande mage, ut och rida i det hav av ”mat” som Paläck är just nu. Men som den gentleman han är, så tar han det stoiskt.

I vår Herres hage

Som schackpjäser ligger våra vänner utspridda i ett hav av frodigt grönt gräs – mätta, belåtna och med goda utsikter till fortsatt spirande betesmarker. Den vita springaren är sedan hovslagarens besök häromdagen numera dessutom barfota … undra om livet i vår herres hage kan bli så mycket bättre än så här?!