Säsongens andra och sista skattning hos bina

Jaha, Skatteverket höll vad de lovade. Det blev restskatt, med ny indrivning från invånarna i det lilla samhället vid Ranbo. Sven-Olof sköter om säsongens andra och sista skattning hos bina.

Den honung som de från och med nu producerar från naturens nektar och från det sockervatten som tillsätts i oktober får de dock behålla för att lägga till vinterförrådet. Sockervattnet hanterar bina precis som om det vore nektar.

Vintern är ofta tuff för ett bisamhälle. För att klara att hålla värmen så sitter de tätt tillsammans i en klotformad klunga med drottningen i mitten. För att alla ska få del av värmen, som i mitten kan komma upp i temperaturer på 20 grader, så varierar de sina platser på ett solidariskt vis. Ifall bisamhället är litet ökar risken för att de inte klarar av att hålla värmen och att bina därmed dör. Likaså är risken större på vintern för att sjukdomar, eller Varroakvalster, försvagar bina.

Trots att det ser ut att vara vääldigt många bin i kupan på bilden så är det relativt sett ett litet samhälle – bestående av omkring 10000 bin (samhället bildades i våras genom att Sven tog avläggare från en annan av sina kupor). Men överlever de bara den kommande vintern så är chanserna stora att de nästa säsong växer sig till ett fullstort bisamhälle på uppåt 60000 bin.

Under Skördegillet på Ranbo den 16 september har ni möjligheter att lära er mer om biodling – för då är Sven-Olof på plats och då finns det även möjligheter att köpa in sig på skatten – Ranbo-honung!

Skatteverket inkasserar – skattningsvis 40 kg honung! 

Invånarna i det lilla samhället vid Ranbo tog det på det hela taget ganska lugnt när skatteverkets representanter Julia och Sven-Olof kom förbi och genomförde årets första skatteindrivning. Det var bara i en av bosättningarna som tjänstemännen kände sig lite hotade och tog på sig skyddsdräkter.

På sätt och vis kan man ju förstå arbetarna där när tjänstemännen berättade att man hade kommit fram till att en skattesats på 100% var en rimlig nivå för deras arbetsinsats – erkänn att de flesta av er skulle känna en viss besvikelse först, och kanske rent av fundera på åtminstone ett milt motstånd för att försvara era, med hårt slit förvärvade egendomar. Det var ju resultatet av många veckors hårt arbete i hettan som bara försvann i ett nafs. ”Hade vi vetat om att skattesatsen var så högt satt så kunde vi ju hellre tillbringat dagarna på stranden och druckit saft och käkat bullar från badgästerna istället för att släpa hem och fylla på våra vinterförråd”, hävdade de. Nåja… när tjänstemännen lovade att det skulle komma en skatteåterbäring senare i höst i form av sockervatten ” som var liiika gott och nyttigt” accepterade arbetarna till sist detta, trots att de tyckte det var lite konstigt att inte tjänstemännen lika gärna tog det själva då istället för att ”länsa deras skafferi”.

Nu är ju Krainerbina kända för sitt goda humör så det slutade med att alla var nöjda och tjänstemännen godtog ursäkten för den tidigare lite hätska stämningen, och inflikade att det säkert var åskan, som låg i luften, som hade gjort alla lite spända och irriterade. Tjänstemännen slappnade av berättade ärligt hur innerligt tacksamma alla skulle komma att vara för deras arbete och hur mycket man kommer att njuta av deras utsökta produkt. Då brummade alla bina förnöjsamt och meddelade att de uppskattade att få hjälpa till och gärna fortsatte med ett trevligt samarbete. Med en vacker gest, och som tecken på ett förnyat ömsesidigt förtroende lyfte tjänstemännen på hattarna för bina (och kanske för att det blev lite för varmt) och hälsade på återseende… och lovade att komma tillbaka när bina fyllt förråden igen.

Nu ser vi, förstahandskonsumenter, fram emot att få vara med när skatten ska slungas nästa vecka… för att sen fyllas på i små genomskinliga skattkistor samt klistra på etiketter som hedrar de flitiga invånarna i samhället vid Ranbo. ”Ranbohonung” ska det bli.

Tredje kupan intas när tusentals honungsbin (Apis mellifera) vandrar in i sin nya boplats

De verkar trots biltransporten, i en mycket mindre låda ändå vara på ”gott humör”. Ingen tendens till åksjuka, frustration eller ilska över denna plötsliga flytt till Ranbo. Men så är denna underart, de så kallade, Krainerbina (Apis mellifera carnica) också kända för sitt goda humör. De kommer, liksom de andra två vanligaste varianterna av honungsbin i Sverige, ursprungligen från östra medelhavsområdet där man tror att de första honungsbina utvecklades. Dessa två är det italienska biet (Apis mellifera ligustica) och Buckfastbiet som inte är en egen underart utan en ras, dvs en medveten korsning, mellan carnica och ligustica. Det finns, bl.a i Sverige, även en mycket intressant underart som fram till 1950-talet var det absolut vanligaste honungsbiet norr om alperna. Linné hade döpt det till bara Apis mellifera eftersom han inte kände till fler underarter av honungsbin, men det fick sen preciseras som Apis mellifera mellifera när fler upptäcktes. Med spridning till alla kontinenter utom Antarktis kallas det, beroende på land och språk alltifrån ”The western honey bee”, ”The european honey bee”, ”Det europeiska mörka biet”, ”Det tyska mörka biet”, ”Det brittiska mörka biet”, ”Det svarta biet”, ”Det bruna biet” medan man i Sverige kallar det för ”Det nordiska biet”. Det blev sedan så starkt utkonkurrerat av andra, ofta mer aggressiva, underarter och korsningar att det idag pågår räddningsinsatser i flera europeiska länder för att säkra det, för vårt klimat, så tåliga släktet. Det finns som sagt flera underarter och korsningar mellan nämnda bin och förutom att färgen skiljer dem åt så är egenskaper som temperament, yngelutveckling, foderförbrukning och svärmningslust olika. Krainerbiet (ofta kallat alpbiet) kommer närmast från Slovenien, och är också väl anpassat för kyligt klimat, kräver lite vinterfoder, flyger vid låga temperaturer, utvecklas snabbt på våren, och kan överleva en vinter med minus 40 grader. Till skillnad från t.ex. det nordiska biet så flyger Krainerbin nära marken på vägen till dragkällan vilket gör att vägen fram kan bli både krokig och lång. Kanske har de läst, eller av egen erfarenhet upptäckt, att ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Andra bikupan intas av avläggare

För drygt en månad sedan ordnade biodlare Sven Olof Sundin avläggare – dvs han delade några av sina bisamhällen genom att flytta ett antal ramar med påsittande bin och yngel från ursprungsbikuporna till några mindre kupor. I de nya kuporna fortsätter arbetsbina att mata ynglen i de olika cellerna med olika mängd och olika proportioner av pollen och nektar; majoriteten av ynglen matas med en blandning foder som gör att de utvecklas till arbetsbin och en bråkdel med en annan blandning foder som gör att de utvecklas till drönare. Där kan man verkligen tala om att du blir vad du äter. För att skapa en ny drottning till samhället så matas inte bara larven i en cell utan, för att gardera sig, några stycken med drottningfoder – en sockerrikare diet. Det är dock i slutändan bara en av larverna som kommer bli ”the queen” i bisamhället. När drottningen väl finns på plats kan hon börja lägga ägg och antalet nya bin i samhället kan öka med ett par tusen per dag… men då arbetsbina bara lever i 3-6 veckor så kommer ett typiskt samhälle under högsommaren landa på 50000-90000 bin. Den här dagen bedömde Sven Olof att en av avläggarna hunnit bli tillräckligt stor och stark för att flyttas till Ranbo.

Tusentals nya grannar

Den inflyttade bisvärmen ”boar in sig” och under flera timmar jobbar de med att ”memorera de nya bostadskoordinaterna” på Ranbo. Det var för en tid sen som drottningen och flera av arbetsbina i en av Sven Olof Sundins bikupor upplevde en ökande trångboddhet där det började bli svårt att få plats med både ägg och honung. Insikten om att det var dags att dela på samhället och ordna med en efterträdare – en ny drottning – som kunde överta ansvaret för moderkupan, gjorde att drottningceller började byggas för ägg och senare larver som matas med drottningfoder för att dessa larver ska bli just drottningar. I samband med detta inledde också den regerande drottningen en dryg veckas bantning (genom att sluta lägga ägg) för att kunna bli flygfärdig. När tiden var inne, dvs när någon av de nya drottning-aspiranterna var redo att ta över och vädret var vackert så flög hälften av samhället – uppåt 15000 bin – tillsammans med den äldre drottningen blixtsnabbt ut ur kupan till första lämpliga gren för att där samlas och låta spejarbin sprida ut sig och sköta jobbet med att finna en ny permanent bostadsadress. Det spejarbi som, genom sin dans, lyckas övertyga övriga om att den hittat den perfekta framtida bostadsplatsen får med sig hela svärmen … om inte någon biodlare – i det här fallet Sven Olof Sundin – hade kommit och plockat ner dem i sin låda vill säga. Nu hoppas vi innerligt att den här bisvärmen i alla fall ska bli helnöjda med både utsikten över trädgårdslanden och de ”jaktmarker” som Ranbo erbjuder så att grannsämjan med nuvarande och kommande invånare fortsätter att spira. Bina kommer förhoppningsvis snart att känna igen oss och kommer, om vi är snälla, gärna och hälsar … även om det blir lite svårare för oss att hålla reda på vem som är vem i deras samhälle. Ser dock fram emot att dela bord med dem – mata dem med lite honung på fingret – och förundras över likheten med oss då de slickar i sig godsakerna med sina små röda tungor. Den här bisvärmens kupa är, till skillnad från de övriga ännu obebodda lånekuporna, en demonstrationskupa och det finns därför under sommarens cafédagar möjlighet att titta in i bikupan och se hur bina bor och jobbar genom att, tillsammans med oss, försiktigt lyfta på ytterhöljet.