Ulvar i fårakläder?! 

Det är inte ofta de skiljs åt – Pompe och fåren – men när det skett, exempelvis efter ett besök av hovslagaren eller en längre ridtur, så upplever vi att alla flockmedlemmar liksom ”andas ut” men lika påtagligt är att de också extra omsorgsfullt andas in… varandras dofter liksom för att försäkra sig om att det inte är någon ”ulv i fårakläder” som beblandat sig i skaran. Men det handlar sannolikt snarare om ett socialt beteende och att på detta vis skaffa sig information om humör och eventuella statusförändringar hos den andre. Pompe kan genom att ”flema” – dvs sträcka på halsen och sträcka överläppen utåt och rulla den uppåt ytterligare förbättra sitt luktsinne vid inandning.

Både hästars och fårens luktsinne är mer utvecklat än hos oss människor och deras förmåga att effektivt använda det som ett fjärrsinne genom att ”vädra i luften” och på så vis skaffa sig generell information om situationen eller känna vittring av annalkande fara är mer funktionellt än att bara se och lyssna. Detsamma gäller när något på nära håll ska undersökas – då kan de genom att ”sniffa” få luften att virvla runt över luktslemhinnan och på så vis bättre undersökas. Som slående exempel; hästar kan spåra bortsprungna flockmedlemmar genom spår av luktämnen från hudkörtlar och träck i gräsmarkerna, och tackor i stora fårflockar lyckas effektivt identifiera sina lamm på lukten ifall de kommit från varandra.

När alla medlemmar granskats så infaller sig lugnet i flocken och de kan ställa om nosarna till att leta upp det godaste gräset och därmed fortsätta sitt gårdsjobb som fem selektiva men effektiva gräsklippare som går helt på fossilfritt bränsle. För att bli en helt positiv miljöresurs bör de dock beta på naturbeteshagar som inte lämpar sig för odling av mat till oss människor, vilket är en anledning till att vi kommer stängsla in skogsbetesmarker för dem framöver… där finns ännu mer spännande dofter och smaker för dem, samtidigt som de själva skapar ytterligare fler genom att öka på artrikedomen med sitt betande och gödslande.

Skoningslös promenad

Det var dock inte så hemskt som det låter, även om våra vänner från storstan var ganska matta efter att provat en av de brantare ”vägarna” ner för Ranboberget. Anledningen till titeln syftar istället på att Pompe tappade en sko under första delen av promenaden och valde sedan, tillsammans med Julia och Annika att ta en enklare väg hem än planerat. Alla njöt dock av skogspromenaden och inte ens Pompe verkade bry sig om den tappade skon… så då kan man ju samtidigt bli fundersam över hur viktig den är.

Tidigare, när hästarna levde fritt så nöttes ju hovarna ned i samma takt som de växte fram. Det var först när människan började nyttja hästen som drag och lastdjur som påfrestningen blev större och där hästskor av först läder och bast användes redan under antiken och senare av järn, som alla bands fast under hoven medan järnbeslag, fastspikade med söm, började användas först på 300-talet e.kr., allt för att skydda hovarna mot slitage.

I norden dröjde det ytterligare några århundraden innan man försåg hästarna med sådana nymodigheter… och då verkar det främst vara som halkskydd på vintern, och det är först på 1000-talet som vi börjar sko regelmässigt, även om det inte var så ofta som var sjätte-åttonde vecka, som är vanligt idag, utan uppgifter från medeltiden finns på 1-4 gånger per år beroende på hur ofta hästen användes. Under senmedeltiden ville man från kronan och adelns håll dock ha allt starkare och tyngre stridshästar, vilket givetvis slet mer på skorna, samtidigt som grusvägar blev allt vanligare på 1600 och 1700-talet vilket ytterligare förstärkte behovet av tätare byten.

Järn är fortfarande det vanligaste materialet och även om en del andra lättmetaller har hittat in i travsporten så har dessa, tillsammans med nymodigheter som varianter i gummi och plast, inte riktigt fått ”fäste” i de bredare marknaderna. Inte heller silver, som den gamle Gustaf Gyllengahm lär ha skott sina hästar med på Ranbo, åtminstone vid finare tillfällen, har fått någon större spridning. Anledningen till detta, förutom pris och slitstyrka, är att järn anses ha rätt friktion så att hästen inte ”fastnar” i underlaget och riskerar vrida sönder leder och ligament.

Hoven är uppbyggd av keratin, dvs samma ämne som hår, hud och naglar. Även strålen under hoven består av det men innehåller mer vatten vilket gör den mjukare än hovväggen. Eftersom nederdelen av hästens ben inte har några muskler, utan bara senor, så måste hoven fungera som en pump för att föra tillbaka blodet upp till kroppen. Innanför strålen finns därför en elastisk kapsel som kallas ”putan” som ska tryckas ihop av strålen vid gång, samtidigt som hoven vidgas, för att fungera som pump. Här förstår man att en järnsko kan bli en klar försämring för den funktionen, speciellt om den inte utformas rätt.

Men om nu hästen, som i Pompes fall, är för liten för att praktisera som stridshäst, drag- eller lastdjur i större utsträckning och har som tyngsta uppgift att bära Julia runt Paläck några gånger i veckan där grusgång begränsas till 50 meter så borde väl han kunna få gå barfota såsom sina förfäder gjorde för länge sedan, och därmed även få bättre blodcirkulation. Nja, i teorin skulle en perfekt häst som går på rätt underlag och i rätt utsträckning varken behöva skor eller verkning, dvs klippa naglarna. Men här har vi människor ställt till det. Hästar som inte föddes perfekta i det vilda klarade sig inte, så där skedde en reglering. Dagens hästar går i regel för lite och äter för kraftigt vilket innebär att de behöver klippa ”hovarna” och på samma sätt som vi människor numer har svårt för barfotagång så har de flesta hästar idag blivit beroende av rätt skor på väl skötta ”fötter” för att få balans i hovar, leder och muskler för att t.ex. slippa ledinflammation.

Men ett halvt varv runt paläck utan en sko eller två skulle ju även vi kunna klara utan att ta någon skada, kanske rent av få lite ökad blodcirkulation… och kanske rent av tycka vara lite roligt… eller?

Outnyttjad potential… men inte bara hos hundarna

Det finns mycket att underhålla eller att utveckla på gården och dagarna börjar alltid med en genomgång där uppgifter på göra-listorna diskuteras och eventuellt omprioriteras. Basen på listorna utgörs av större tidskrävande projekt men så passar man på att göra lite av småfixet när man ändå går förbi eller vill ha lite omväxling. Men inte så sällan så överraskas vi ju också av oplanerade händelser som plötsligt seglar om allt annat och kräver omedelbara insatser. Oftast handlar det om akuta utryckningar där djur, växter, utrustning eller byggnader ska jagas, lagas eller räddas… och just i dessa dagar – när skogarna är fulla av svamp – är det lätt att motivera att kombinationen: påfyllning av vinterförråd och träning i kantarellsök för Candy och Quill nog platsar högst upp på listan några timmar.

Med tanke på att en tredjedel av hundens hjärna upptas av luktcentrum och att de endast behöver ett fåtal molekyler per kubikcentimeter luft för att känna och identifiera den lukten så känns det ju som en minst sagt självklar uppgift för dem. Det finns så många exempel som visar på vilken kapacitet de har; bland annat kan tränade hundar lokalisera minor som grävts ner flera år tidigare, hitta kroppar på tiotals meters djup oavsett om det är under jord eller i vatten, känna av ägarnas hälsotillstånd osv, osv. Det här är ju fascinerande i sig, men säkerligen inget nytt för de flesta… även om vi borde utnyttja det bättre. Det verkligt mystiska är att nu finns ny forskning som visar att människor har ett potentiellt lika bra luktsinne och att vi har förmågan att lära oss en biljon olika lukter.

Det finns ju redan utbildningar och yrken för människor, som genom träning, förbättrar sitt luktsinne och tjänar pengar på det, exempelvis vinprovare och speciella provare hos parfymtillverkare. Men med de här rönen så öppnar sig ju massor av intressanta affärsmöjligheter för de som har näsa för detta. Vi på Ranbo kanske borde gå i spetsen och omprioritera hösten så att hela flocken sätter sig på skolbänken för svampsökning.

Ser speciellt fram emot fortsättningskursen med specialinriktningen och examen i sök av Goliatmusseron – även känd som matsutake, och en av världens dyraste svampar. Det var, i princip, först 1998 som det upptäcktes att den även växer i Sverige… och förekommer vissa år i stora mängder på sandiga tallhedar i Norrland. Anses lika god som tryffel och i Japan betingar den – beroende på säsong – ett kilopris på 700-3000 kr/kg. Under en bra säsong skulle det antagligen gå rasande snabbt att betala av på studielånen för en sådan kurs.

Lömsk höstlig vila

Det är lätt att förledas att tro att man så här på höstkanten kan pusta ut, då ogrästillväxten till synes, så uppenbart, har avtagit … men då har man gått på en av växtrikets, relativt sett, mest avancerade finter i kampen om markområden. För samtidigt som vissa ogräsplantor i september-oktober verkar ge upp striden och gå in i en viloperiod och skjuter färre skott ovan jord… så går de i själva verket bara under jorden med sin förrädiska verksamhet och lägger all näring till rotsystemet och nya utlöpare och bygger sig alltså bara allt starkare inför nästa säsongs kamp om växtytan.

Så länge förutsättningar för fotosyntesen finns, det vill säga så länge som ogräsplantan lever ovan mark, om än så liten och förvillande oskyldig, så fortsätter näringen att bidra till detta ”isbergsscenario” där ogräset med sitt nu väl utvecklade rotsystem, den dag som vårens solstrålar väcker dem ur ”dvalan”, i själva verket är fullt stridsberedda för att, om möjligt, ta över hela odlingslandet.

För att ha en chans i denna kamp gäller det att minimera fotosyntesen hos dem… förslagsvis genom att täcka med organiskt material. Det sägs att ett tio cm tjockt lager krävs för att hämma vissa rotogräs (5 cm för ettårigt ogräs). När det gäller tidningspapper så finns det uppgifter om att 8 sidor ska räcka. Härmed får begreppet tidningsdöden en helt ny innebörd.

Nu har man inte forskat på alla ogräs så vi tar till med både ”hängslen och livrem” och har anammat ett 30-sidor tjockt lager med tidningspapper tillsammans med ett tjockt lager av gammalt hösilage. Det blir med andra ord också ett både mjukt och isolerande täcke på bäddarna – trivsamt inte bara för de önskade plantorna utan även för vår fyrbenta vän, Quill som stundtals också gärna försvinner bort i höstvila – dock inte en lika lömsk sådan. Sen finns det ju andra, som jobbar mycket hårdare, såsom vår andra vän Candy, som premierar att ”hjälpa oss” att gräva i landen när hon är ute och som därmed nöjer sig med en snabb powernap oavsett hur hårt, ojämnt och obäddat underlaget än är.

Många som uppskattar ängsblommeprakten på Ranbo

Odlingsytan med åkervädd blommar för fullt liksom ytorna med prästkragar, liten blåklocka och flockfibbla – ängsblommor som vanligtvis blommar i juni!

Som ni säkert minns så planterade vi närmare 6000 småplantor, av 13 olika sorters ängsblommor i juni och nu tio veckor senare kan vi redan samla in fröer från flera av dem – något som enligt planen skulle göras först nästa år. Fröerna kommer sedan skickas ner till ängsblomsföretaget Pratensis som utgör nästa länk i kedjan för att öka andelen ängsytor i Sverige. Idag finns endast en procent kvar av de ängsmarker vi hade i Sverige för 100 år sedan och ängar är därmed vår mest hotade naturtyp… så det finns med andra ord mycket att jobba ikapp och därmed är det ju bra att just det projektet plötsligt ligger ett år före sin tidsplan… hur många projektledare brukar kunna säga det!?

Ängar hör, tillsammans med naturbeteshagar, till de mest artrika och arttäta miljöerna vi har och där en äkta ängsmark kan hysa 50-talet olika arter av blommor och gräs per kvadratmeter. De utgör därmed också livsmiljön för hälften av våra rödlistade insektsarter.

På söndag 16 september, i samband med Skördegillet på Ranbo, finns – om solens strålar värmer – möjlighet att uppleva det rogivande surret från alla de många olika flitiga insekterna som hittat till ängsblomsoasen på Ranbo. Ifall ni väljer att vara med på visningen så får ni även tips på hur var och en lätt kan bidra till bättre livsmiljöer för insekter i trädgården hemma.

Under Skördegillet kommer kaffestugan vara öppen och där en tallrik soppa från nyskördade grönsaker smakar bra före kaffet. Flera lokala mathantverkare kommer också vara på plats och erbjuda möjligheter att köpa närproducerade, fantastiska ostar, marmelader, senap, saft, Ranbohonung m.m.! Läs gärna mer på http://www.ranbogarden.se/kalender/eller https://www.facebook.com/events/1954389081525912/ . Toppen om ni hjälper till och delar till andra som kan vara intresserade!

Säsongens andra och sista skattning hos bina

Jaha, Skatteverket höll vad de lovade. Det blev restskatt, med ny indrivning från invånarna i det lilla samhället vid Ranbo. Sven-Olof sköter om säsongens andra och sista skattning hos bina.

Den honung som de från och med nu producerar från naturens nektar och från det sockervatten som tillsätts i oktober får de dock behålla för att lägga till vinterförrådet. Sockervattnet hanterar bina precis som om det vore nektar.

Vintern är ofta tuff för ett bisamhälle. För att klara att hålla värmen så sitter de tätt tillsammans i en klotformad klunga med drottningen i mitten. För att alla ska få del av värmen, som i mitten kan komma upp i temperaturer på 20 grader, så varierar de sina platser på ett solidariskt vis. Ifall bisamhället är litet ökar risken för att de inte klarar av att hålla värmen och att bina därmed dör. Likaså är risken större på vintern för att sjukdomar, eller Varroakvalster, försvagar bina.

Trots att det ser ut att vara vääldigt många bin i kupan på bilden så är det relativt sett ett litet samhälle – bestående av omkring 10000 bin (samhället bildades i våras genom att Sven tog avläggare från en annan av sina kupor). Men överlever de bara den kommande vintern så är chanserna stora att de nästa säsong växer sig till ett fullstort bisamhälle på uppåt 60000 bin.

Under Skördegillet på Ranbo den 16 september har ni möjligheter att lära er mer om biodling – för då är Sven-Olof på plats och då finns det även möjligheter att köpa in sig på skatten – Ranbo-honung!

Klimatsmarta hundar?!

Vår fyrbenta vän Quill är en trogen följeslagare i köksträdgården, alltid redo när blast och stjälkar sorteras bort och sätter med samma entusiasm tänderna i en vattnig Västeråsgurka som de flesta hundar gör med ett saftigt hundben. Häromdagen såg ni kanske bilden som visade hur hon, slickande sig om nosen, bestämde sig för att hon behövde ”beskydda” en blomkål.

Speciellt broccolin verkar annars falla henne bäst i smaken vilket bildserien med Julia och hennes nyskördade broccolibuketter kanske visar… från 1:a bildens sneda blickar på godsakerna till att man via en puss på lill-matte ”omärkligt” tar chansen att komma riktigt, riktigt nära. Häromdagen såg vi i ögonvrån hur hon lika ”obemärkt”, bara helt apropå ingenting, gång på gång, slank in mellan grönsaksbäddarna för att stanna och titta till, och kanske provsmaka lite, på ”skatterna i broccolibädden”, bara norpa en liten bukett för att sedan lika försiktigt tassa ut igen innan någon sett eller hört någonting. Även i blåbärsskogen och bland hallonsnåren får vi konkurrens då hon likt vilken flink bärplockare som helst snabbt silar rent bären mellan tänderna.

Hundar är ju allätare men just Quills vurm för olika grönsaker och bär kan troligen jämföras med varianter hos oss människor – individer med olika tycke och smak. Eller är hennes ätbeteende måhända ett utslag av klimatdiskussionerna hemma – en skämtsam slutsats… eller… kan det ligga något i det?

De senaste årens forskning tyder på att hundar inte alls bara lyssnar till husse och mattes tonfall utan ibland har ordförståelsen – i vårt språk – som ett tre-fyraårigt barn vilket innebär att en sådan slutsats – att hundar hänger med betydligt mer i våra vardagliga samtal än vi tror – antagligen är något som bör tas på större allvar.

Rekordet för antalet ord som en hund bevisligen har lärt sig ligger på 1022 ord under en träningsperiod på 4-5 timmar per dag under tre år (ett femårigt barn kan 2000-3000 ord). Nuvarande rekordhunden, som heter Chaser, en Border Collie född 2004, har visat sig även kunna dela in orden, i det här fallet benämningar på olika föremål, i olika kategorier efter vilken funktion och form de har (något som barn börjar göra i 3-års åldern). Nu hävdar många med rätta att det inte är bevis på att Chaser var på väg mot att förstå vårt språk då inlärningen skett enligt betingning, men husse John, som var nybliven pensionerad professor i psykologi, jobbade vidare och visade att Chaser kunde välja ett okänt föremål på uteslutning, dvs. välja det föremål hon inte kunde namnet på eftersom hon kunde de andra, vilket man förr trodde enbart var ett mänskligt drag, och att hon dessutom kunde skilja på substantiv och verb. Sedan jobbade John vidare på för att se om Chaser kunde lära sig förstå att en ändrad ordföljd kan ge ändrad betydelse, vilket tydligen är viktigt i mänsklig språkförståelse. Tyvärr så gick John bort nu i juli så vi kanske inte kommer längre den här gången, men John och Chasers samarbete borde vara en ögonöppnare för alla.

Vissa forskare spekulerar nu kring huruvida språkförståelsen är en grundläggande funktion i hjärnan, som kanske också andra djur, förutom vi… ja, och kanske hundar… och kanske några andra arter som vi verkligen inte försökt att lära!! Vi ser fram emot att ”Dr Dolittle” snart träder fram och hjälper oss med tolkningar och företräder deras talan… eller törs vi verkligen höra vad de skulle ha att säga!?

Tvestjärtar, solitärbin och humlor – vem bor var?

Boplatserna är exempel på några enkla boendeformer som vi kan förse de tre nyttoinsekterna med – insekter som till skillnad mot skadeinsekter gör nytta i odlingarna. Placerar man ut dessa slags boplatser och ordnar gynnsamma livsmiljöer för dem så får man snart en trädgård full med ivriga medhjälpare som håller ordning på skadeinsekter och bidrar till ökade skördar.

Vi är säkert många som blivit glada när den bladlusätande nyckelpigan kommit på besök… men hur vore det om tvestjärten också fick lite kredd. På en dag kan den sätta i sig närmare 120 bladlöss – tre gånger fler än nyckelpigan! Under sitt liv äter den omkring 25000 bladlöss, i snitt får en tvestjärt 50 ungar… vilket innebär att de tillsammans under sin livstid teoretiskt sett äter 1 275 999 bladlöss! På motsvarande vis äter en jordlöpare tillsammans med sina ungar 5 922 000 bladlöss! Håll med om att det kan vara en fiffig idé att ta fram sin egna trädgårds lilla mäklarprospekt med boendeformer och gynnsamma livsmiljöer för dem och alla andra nyttoinsekter. Listan av olika medhjälpare kan göras lång: guldögonsländor, spindlar, rovkvalster är bara ytterligare några exempel på grupper som vi själva gärna skulle vilja lära känna bättre.

Utöver predatorerna – som äter skadeinsekter så vill vi gärna hålla oss vän med pollinerarna som ju också gör ovärderlig nytta i odlingarna. Även om skalbaggar och andra pollen- och nektarlevande insekter bidrar till pollineringen av grödor så är det framför allt honungsbin, solitärbin och humlor som är mest effektiva. De arter som lever enskilt vill ofta bo i olika former av hålor och vi kommer framöver skapa diverse konstgjorda kläckningshålor för dem, speciellt i ängsblomsodlingen.

Idag kommer vi kl 12:30 på Växhusets traditionella Augustimarknad berätta mer om vad vi på Ranbogården gör för att få ha nyttoinsekter som nära och goda grannar och vi kommer dessutom… ge facit på vem som bor var! Augustimarknaden på Växhuset i Mobodarne har idag öppet kl 12-17 och erbjuder trädgårdscafé och mycket annat spännande!

 

På hälleberget

Vi i Mo har tur som bor precis i ett gränsområde mellan många olika naturtyper. Alla naturtyper har sin charm, men uppvuxna med sommarminnen från de kustnära sörmländska hällmarkstallskogarna så väcker denna naturtyp alltid lite extra varma känslor hos oss.

Man ser långt mellan trädstammarna och man får ofta glimtar av horisonten däremellan, samtidigt som de tillsammans med de böljande bergsklackarna döljer vägen framåt lagom mycket för att nyfikenheten ska väckas, hållas vid liv och få en att hela tiden vilja upptäcka mer… vad finns bakom den kullen, och variationen är så stor att man aldrig blir mätt på intrycken, plötsligt dyker en liten ”norrländsk” myr i miniatyr upp eller ett spännande blockparti… kan det finnas en grotta!?

Det är, som ofta i Sveriges natur, inlandsisen vi har att tacka för denna ”nordiska” naturtyp. Det av isen barskrapade och slipade urberget, som låg högt men ändå under havsnivån, och som vid landhöjningen spolades rent av vågorna och lämnades som detta karga landskap. Det är främst tallar som klarar att leta sig fram i sprickor i berget för att hitta tillräcklig jordmån. Eftersom de växer glest blir det ofta knotiga, grovgreniga lågväxande träd vilket inte är någon bra produktionsskog men har därför också oftast lämnats ifred och har fått utvecklas med en väldigt naturlig karaktär med träd av alla åldrar, torrakor och lågor (liggande döda träd) där de senare klarar sig länge eftersom de ofta ligger torrt med få nedbrytare.

Det är ju långt ifrån en vanlig miljö för hästar kan man tycka, men Pompe, som inte alls blivit bortskämd med sina ”fria” skogspromenader, axlar utan tvekan sin uppgift som transport åt Julia, och verkar också tycka att variationen och utmaningarna i växlande terrängen är stimulerande. Håll med om att även han verkar stå och beundra utsikten från sin upphöjda position på urbergshällen.

Dagen då vi ”hittade” blomkål

Under sommaren har det blivit många perioder då vi behövt prioritera delar av odlingslandet och samtidigt vända ryggen åt andra. Plantorna i det nedersta bortre hörnet, längst bort i köksträdgården har – när vi rannsakar oss själva – ”levt på undantag” mest hela sommaren.

Redan från början fick de små kålrot-, blomkåls- och svedjerovsplantorna – som gick sist ut från uppdrivningsbänkarna – en styvmoderlig hantering, men i takt med att vi dag efter dag konstaterade ”att inget hände med kålen där borta” så blev omsorgen allt mindre och inspektionerna allt färre tills de helt glömdes bort… tills idag då vi råkade passera förbi och ”hittade” tiotalet vita molnlika blomkålshuvuden.

Morgondagens prioriteringslista ändrades i ett huj – först och främst ska de alla få solhatt på huvudet för att inte gulna i solen (ett av det större bladen viks ner på huvudet), sen blir det spa-behandling med gödselvatten, ogräsrensning, luckring, kompost och marktäckning.

Blomkålen ansågs förr som en lite ”finare” grönsak och Mark Twain beskrev den som ”broccoli, men med collegeutbildning”. De hade nog fel… våra blev lika fina trots att vi försummade hela grundskoleinsatsen.

Quill är, till skillnad ifrån Candy, inte mycket för att jaga vilt, men bär och grönsaker uppskattar hon desto mer och tog genast detta fina exemplar under sitt beskydd.