Säsongens ”sista dag” för fotosyntes – och sista dagen för Ranbos Mo-flagga

I dag underskrider antalet ljusa timmar på Ranbo de tio timmar som lite slarvigt sägs vara en gräns för avstannandet av många växters fotosyntes.

Egentligen är det en kombination av ljusets exponeringstid, våglängd och intensitet tillsammans med temperaturen samt tillgången på vatten, koldioxid och en del näringsämnen som bestämmer hur effektiv växternas fotosyntes är och därmed plantans fortsatta utveckling. Dessutom så har olika växter och träd evolutionärt utvecklat olika lösningar för att optimalt kombinera dessa parametrar efter givna förhållanden, så de tio timmarna ska tas med en stor nypa salt. Barrträd kan ju t.ex. med sina gröna barr i princip fortsätta fotosyntesen hela vintern, men då är det oftast istället avsaknaden av ofruset vatten som brukar sätta stopp. Men helt tydligt så börjar både det ena och det andra i naturen avstanna i tillväxt ovan mark och då vårt gårdsliv på landet är så pass integrerat med naturens så får det bli en passande symbolisk handling att denna dag plocka ner den stolta Mo-flaggan och låta inläggen på facebook och på Ranbos småbrukarblogg också avstanna.

Frånvaron av fotosyntes och Mo-flaggan betyder ingalunda att kvarvarande höst- och vinterdagar inte kommer bjuda på fler av naturens spännande, vackra och inspirerande överraskningar och vi kommer titt som tätt dela med oss av dem för de som vill vara med och förundras, men vi vill med detta sagt ändå passa på att tacka för alla ”gilla” och uppmuntrande samt stärkande kommentarer på den kunskapsresa och de upplevelser som vi under den här säsongen haft nöjet att dela med er.

När vårsolen sedan tittar fram och Mo-flaggan hissas igen så ser vi fram emot nya upptäckter i den fantastiska omgivande naturen.

MTB kring Ranbo

Det finns gott om skogsvägar och stigar kring Mo som passar för mountainbike. Det blev jag varse när jag tidigare i höstas hängde på gänget som brukar samlas på onsdagskvällar vid macken i Mokorset. Med Markus Fernlund i spetsen for vi i bra fart iväg genom västra delarna av Enmyra, rundade Storberget och kom fram vid Vannsätter och Bergvik. Av bara farten fortsatte vi söderut och rundade även Mickelberget innan vi vände hemåt igen… på andra sidan Storberget den här gången. Mycket trevlig cykling där man kunde hålla god fart nästan hela tiden. Hör av er till Markus Fernlund om dessa mycket trevliga kvällsturer på onsdagar låter lockande… de kör fortfarande tror jag, nu med starka pannlampor.

Djur, gård, skola och jobb gör dock att det sällan passar oss att ge sig iväg länge eller ens planerat. Man får passa på när det blir en lucka, så därför har vi några ”egna”, kortare favoriter som vi gärna rekommenderar andra att prova på. Den varma och relativt torra hösten gör att stigarna i skogen fortfarande håller bra.

Om man kommer från parkeringen vid allén så är slingan runt Olberget på skogsvägarna och kyrkstigen den mest uppenbara. Det är relativt lättcyklade 7,5 km och man kan hålla god fart överallt utom på ett par steniga partier på kyrkstigen.

En betydligt trixigare slinga är att följa vår upp-markerade vandringsslinga mot Ranbobergets topp. Kartor till den finns ju i brevlådan vid parkeringen. Sträckan fram till kyrkstigen bjuder då på betydligt mer tekniskt utmanande cykling, men om man bara är medveten om det så är det en rolig sträcka att försöka minimera antalet nedsättningar på. Sen får man samma roliga, snabbare cykling på kyrkstigen. När man kommer upp på åsen väster om Stora Acktjärn så kan man fortsätta rakt fram, istället för att svänga höger mot toppen, så får man fortsatt härlig snabb, snirklande cykling fram till ett litet hygge framför Ranboberget där mer tekniska sträckor tar vid tills man ansluter till vandringstigen igen när den leder ner till Paläck och tillbaka ner över vår åker längs dikeskanten. Den rundan är ”bara” 5,8 km men den känns betydligt tyngre än Olberget runt.

Den mest belönande, men också den tyngsta slingan är dock att fortsätta följa vandringsstigen upp till Ranboberget. Bortsett från ett par korta passager över mindre stentorg så kan man faktiskt cykla hela vägen upp för den släta östra sidan. Väl uppe får man dra djupt efter andan, både av hänförelse över utsikten och för att inte kollapsa av mjölksyran. Sen får man en alltför kort men mycket rolig slick-rock cykling tillbaka ner från toppen igen. Att fortsätta vandringsstigen uppifrån toppen är inte att rekommendera, men när man kommer ner till klapperstensfälten igen så fortsätter man på stigen runt Ranboberget för att ansluta på vandringsstigen igen. Den slingan blir 8,5 km.

Sen kan man ju dessutom runda Pottmyran… Som sagt, skogsvägar och stigar runtom Mo för MTB finns det gott om.

Höst i det stora och i det lilla – Många som höstar in dessa höstdagar

Ordet ”höst” är släkt med ”hösta in” – dvs håva/samla in eller – det som våra förfäder, som började använda ordet, kopplade årstiden till, nämligen – att skörda.

Från Ranboberget ser man hur Mo ligger vackert inbäddat i böljande gula, ljusgröna och mörkgröna mattor av lövträd, grönskande fält respektive barrträd. Lövträden har höstat in klorofyllen och energireserver transporterats till rötterna för att ladda för nästa säsong. Barrträden har sina ennerviga blad, dvs barr, som klarar kylan och kan fungera och sitta kvar upp till 10 år hos vissa arter medan lärken släpper sina barr varje år. Ser inte bygden oerhört välmående ut härifrån kanske… skulle kunna vara en scen ur Tolkiens sagor där ett sällskap just siktar en välförtjänt vila i byn nere vid sjön, som blänker som silver där intill, och där kyrkklockorna tryggt ringer i kvällningen!?
Sommaren och torkan har dock gått hårt åt många tallar uppe på berget och flera ser döende ut, men i bästa fall har de också bara höstat in ovanligt tidigt, och släpper alla barr för att rädda sig för att komma igen till nästa säsong.

De flesta djur har också bråda tider med att hösta in och många sparar det insamlade i fettdepåer medan exempelvis ekorrar liksom vi människor gärna samlar på hög i många olika små gömmor, som de sen ofta får lägga mycket tid på att hitta igen då minnet spelar dem små spratt – också ett välbekant mänskligt drag.

Väl nere i byn så ser man hur folket på gårdarna, under dessa höstdagar, inramade av de vackra höstfärgerna, också höstar in och fyller på vinterförråden.

Ulvar i fårakläder?! 

Det är inte ofta de skiljs åt – Pompe och fåren – men när det skett, exempelvis efter ett besök av hovslagaren eller en längre ridtur, så upplever vi att alla flockmedlemmar liksom ”andas ut” men lika påtagligt är att de också extra omsorgsfullt andas in… varandras dofter liksom för att försäkra sig om att det inte är någon ”ulv i fårakläder” som beblandat sig i skaran. Men det handlar sannolikt snarare om ett socialt beteende och att på detta vis skaffa sig information om humör och eventuella statusförändringar hos den andre. Pompe kan genom att ”flema” – dvs sträcka på halsen och sträcka överläppen utåt och rulla den uppåt ytterligare förbättra sitt luktsinne vid inandning.

Både hästars och fårens luktsinne är mer utvecklat än hos oss människor och deras förmåga att effektivt använda det som ett fjärrsinne genom att ”vädra i luften” och på så vis skaffa sig generell information om situationen eller känna vittring av annalkande fara är mer funktionellt än att bara se och lyssna. Detsamma gäller när något på nära håll ska undersökas – då kan de genom att ”sniffa” få luften att virvla runt över luktslemhinnan och på så vis bättre undersökas. Som slående exempel; hästar kan spåra bortsprungna flockmedlemmar genom spår av luktämnen från hudkörtlar och träck i gräsmarkerna, och tackor i stora fårflockar lyckas effektivt identifiera sina lamm på lukten ifall de kommit från varandra.

När alla medlemmar granskats så infaller sig lugnet i flocken och de kan ställa om nosarna till att leta upp det godaste gräset och därmed fortsätta sitt gårdsjobb som fem selektiva men effektiva gräsklippare som går helt på fossilfritt bränsle. För att bli en helt positiv miljöresurs bör de dock beta på naturbeteshagar som inte lämpar sig för odling av mat till oss människor, vilket är en anledning till att vi kommer stängsla in skogsbetesmarker för dem framöver… där finns ännu mer spännande dofter och smaker för dem, samtidigt som de själva skapar ytterligare fler genom att öka på artrikedomen med sitt betande och gödslande.

Det svåraste till sist

Det är inte bara för att de olika grönsakerna på bilden är köldtåliga som de blivit kvar i trädgårdslandet utan lika mycket för att de är så pass okända för oss och att vi inte hunnit läsa på hur de bäst ska tas omhand.

Våra förfäder skulle säkert tröstlöst skakat på huvudet åt vår okunskap och utan tvekan prickat in både namn och behandling på fyra av dem medan de sannolikt lika uppgivet skulle skakat på huvudet åt sin egen okunskap inför de andra två… ifall de nu inte haft vägarna förbi Asien vill säga.

Annika ville vara snäll och avslöja namnen på grönsakerna så att ni bara behöver pussla ihop dem med rätt grönsak på bilden… men det tycker Julia och jag inte är någon sport och att det är att underskatta er, våra kära följare. Det är klart att ni fixar detta… några av dem iallafall.

På Adventsfikat (tre första söndagarna i december) anslås facit… mao gott om tid till förkovran men kanske först några sömnlösa nätters grubblerier – bra för att väcka de mest bortglömda vrårna av hjärnan och inte tappa stinget… man vill ju inte riskera att helt ”sova” bort hela den mörka och vita period vi snart går in i.
Lycka till!

Ranbos hängande trädgårdar… 

Kanske inte lika praktfulla som antikens greker föreställde sig Babylons hängande trädgårdar, men åtminstone nu levande och definitivt verkliga, till skillnad från de av sju mytomspunna underverk som ingen har lyckats påvisa några spår efter, förutom i några grekiska skrifter. Den senaste hypotesen är att de hängande trädgårdarna skulle funnits i Nya Babylon, dvs Babyloniernas besegrares huvudstad – Assyriernas Nineve, men inte heller det är fullt övertygande i arkeologiska kretsar.

Med det provisoriska svala lagringsrummet i en av Ranbostugorna har vi dock inga större ambitioner med avseende på praktfullhet utan har tagit fasta på just levandegörandet… kanske lite motsägelsefullt genom just… hängning.

Genom att binda fast kålens rötter i ställningen så att kålhuvudena hänger upp och ner så sägs de hålla sig fräscha längre. Allteftersom bladen bleknar och ramlar av städar vi bort dem. Det sägs att blomkålen på detta sätt kan lagras flera månader och vissa menar att de till och med smakar bättre efter denna hängningsprocess. Och den köldtåliga och på många andra vis tuffa savoykålen sägs kunna bevaras en bra bit i in på våren på detta sätt. Vi får snart se om sanningshalten i dessa påståenden är lättare att bevisa än grekernas.

Om man psv inte först skiljer huvudet från resten av kroppen, så menar ju även många yoga-inspirerade att även vi människor mår bra av att hänga med huvudet upp-och-ner…. kanske inte så länge att kroppsdelar börjar blekna och ramla av, men en liten stund kan nog ge ökad blodcirkulation och, varför inte, lite nya perspektiv. Men ännu bättre om man gör det på vissa utvalda makthavare, helst under en hel mandatperiod, så skulle det ändå resultera i att världen för oss andra… kanske lika motsägelsefullt som ovan… tedde sig mindre upp-och-ned. Att de skulle bli fräschare är väl tveksamt, men heller inte syftet i det fallet.

Ranbos fröbuffé

De senaste årens råd om att äta frön har resulterat i att man inte längre behöver leta runt efter en hälsokostaffär utan oftast räcker ett besök i närmaste mataffär för att hitta de hälsosamma små fröna från exempelvis pumpor, solrosor, lin och sesam – ofta omnämnda som superfood. I samma takt har antalet mat- och bakrecept med dessa till synes oansenliga små hälsobomber vuxit fram.

Och visst har Livsmedelsverkets rekommendationer om att öka frökonsumtionen och därmed minska risken för kroniska sjukdomar även hittat sin väg till Ranbo, även om vi lät fåglarna få första tjing på solrosfröna ute i landet.

Bilden med matsalsbordet och den minst sagt överdådiga fröbuffén skulle dock ge Livsmedelsverket kalla fötter. Förutom att deras rekommendationer handlar om ett par matskedar frön per dag så är fröna på detta bord minst sagt ”okänt territorium” som människoföda. Vi har ännu inte hittat några hälsostudier eller recept på frön vare sig från åkervädd, rödklint eller någon annan av de odlade ängsblommorna.

Men lugn… inga varningar behöver utfärdas och ni riskerar inte att få dessa i bakverken till adventsfikat på Ranbogården i december… om inte nya intressanta fakta dyker upp förstås. Det uppdukade buffébordet ska snarare ses ett tillfälligt ”torkbord” innan rensning av fröerna från kronblad odyl. Cirka en matsked av respektive frösort kommer sen lagras till vårens planteringsinsatser på gården medan övriga kommer skickas till Pratensis – ängsblomsföretaget som är nästa länk i ambitionen att öka ängsmarksytorna i Sverige… och naturens egna ”fröbufféer” för de som har mage att sätta i sig dessa fröer.

Från Ulva till Ranbo på vikingars vis – Första träff kring intressant idé

När vi flyttade upp hit gick vi en kurs för nystartade företag som drevs i Söderhamn kommuns regi. Förutom mycket ny kunskap, tips och kontakter från kursledare Bitti Lehmann och Björn Wedin så lärde vi känna många andra trevliga människor i start-up fas som gick med liknande tankar. När vi alla presenterat oss och våra idéer för varandra så insåg vi och Karolina Svensk på Hälsinge Ridupplevelser i Ulva att vår geografiska närhet och angränsande verksamheter var för bra för att inte spinna vidare på. Att diskutera hur man via gamla skogsstigar och nyare skogsvägar kan leta sig fram till Ranbo från deras gård i Ulva norr om Glössbo för att framöver kunna erbjuda en sådan upplevelse för andra är en både rolig och spännande uppgift, speciellt om man har möjlighet att för några dagar byta ut apostlahästarna mot Karolinas trevliga islandshästar.

Den här dagen red vi dock i deras tasse-marker i skogarna väster om Ulva, mer för att lära känna hästarna och bolla tankar. Gutti, Mulle, Pilgrim (fr. vr. i bild) var de underbara, pigga, starka, trygga, lättridna och långhåriga pojkarna som denna dag fick bära oss fram i de, med sprakande höstfärger draperade, vackra hälsingeskogarna. Det var underbart att, efter alla år med att, för säkerhets skull, gå bredvid Julia till häst i skogen, nu se hur hon med lätthet red med oss överallt och t.o.m. när vi i full fart töltade fram på de mer lättridna partierna.

Efter den turen är vi nu övertygade om att hästarna och vi kommer att klara detta nya ”projekt” och att svårigheterna framöver snarare handlar om vilken av alla vackra sträckningar man ska ta till Ranbo; rutten via den trolska skogstjärnen, via det utmanande storslagna stentorget eller via berget med vidunderlig utsikt… för helt klart är att med sådana islandshästar så gäller ”alla vägar bär till Ranbo”. Det ska bli ett sant nöje att till nästa sommar även lösa de ”svårigheterna”.

Vi hoppas att fler kommer vilja uppleva de hälsingska skogarna från hästryggen och framöver kanske också välja ritten till Ranbo på vikingars vis där en värmande soppa, en fika och en skön vila väntar inför, kanske nästa dags, ritt tillbaka. Hör gärna av er till Karolina om det låter intressant eller om ni redan nu vill ut och rida i de djupa skogarna kring Ulva. Facebook: Hälsinge ridupplevelser, www.halsingeridupplevelser.se

Kålroten – kraftigt rotad i den svenska myllan

Det syns ju tydligt på bilden att denna grönsak trivs, och är kraftigt rotad i den svenska myllan. ”Den enda ursvenska grönsaken” som den kallats, och i Frankrike och i Storbritannien benämns den ”navet de Suède” respektive swede (efter Swedish turnip=svensk rova), och i Tyskland Schwedische Rübe (svensk rova) samt i Frankrike och USA även vardagligt för rutabaga efter den västgötska benämningen rotabagge vilka alla tillsammans ju är starka bevis för det svenska ursprunget... eller?

Nej, det är inte säkert att ens kålroten har sina första rötter i Sverige. Förvisso hävdar en del att den schweiziske botanisten Gaspard Bauhins uttryckt att den redan 1620 växte vilt i Sverige medan andra konstaterar att han därmed menade majrovan och att kålroten istället blev resultatet av hans egna försök på 1620-talet med korsningar mellan majrova och andra kålarter, medan ytterligare andra forskare menar att det är en vild korsning med rötter från europeiska Ryssland. Ytterligare några hävdar att den härstammar från Mellanöstern.

Anledningen till villfarelsen och benämningar med Sverige-koppling har därför troligen att göra med våra förfäders tidiga förädlingsinsatser från 1500-talet, storhetstidens vurm för det ur-svenska och världskändisen Carl von Linnés arbeten och lovordande av Bauhins tidiga arbeten, och kanske därmed även dennes ”referens” till vildväxande kålrötter i Skandinavien.

Kålrotens popularitet under den aktuella, och senare perioder var dessutom minst lika stor i våra grannländer och i Ryssland – och vi ska nog inte bli alltför förvånade om vi stöter på benämningen russian turnip i några av de östra delarna av världen…

Våra vänner på bilden följer däremot en annan garanterat långvarig svensk tradition, där vi på olika sätt ”slitit för brödfödan”.

Det bidde ingen rock…

Utgången när man planterar vitlök är långt ifrån självklar. Planteras den lilla vitlöksklyftan på 25 cm djup får du en lång underjordisk stjälk som kan användas som purjolök. Och låter du vitlöken vara kvar i jorden ett år så kan du räkna med en liten tuva med klippgrönt att använda som gräslök.

Ifall du väljer att inte följa den minst sagt knepiga tumregeln att plantera vitlöksklyftorna fyra veckor innan tjälen kommer utan väntar till våren så blir det förvisso inga vidare lökar att räkna med men däremot finfin vitlökssmakande blast att klippa bitar av.

Man tror att vitlök odlades i Sverige på Vikingatid, men att den gick ur modet på 1500-talet pga sin alltför kraftiga doft. När vitlöken planterades på medeltiden och speciellt i klostren så var det istället rena rama medicinen som växte fram och ingalunda någon matlök.

Nu ser vi fram emot facit på Ranbo nästa säsong – då får vi se om ”det bidde en tumme” eller något annat men framför allt får vi reda på vilket djup som klyftorna pillats ner och om vi var tillräckligt synska så att tjälen verkligen kom den 4 november.