Rekordhållare i många grenar

Att hålla sig med humlestänger var under mer än 400 år, fram till 1860, en odlingsplikt, med syftet att delvis förse kronan med skatt… i form av humlekottar för öltillverkning. Men traditionen att odla humle, fanns redan innan ”lagens arm” kontrollerade landets ”gröna fingrar”. Redan på 800-talet nämns den i samband med öltillverkning i Tyskland och humlekottar importerades då också av vikingarna på Birka, troligen för just det syftet. Svensk odling kom troligen igång först på 1200-talet och då fortfarande framför allt för honplantans kottlika blomställningar för framställning av öl… även om några också förstod att avnjuta kottarna i ett rogivande kvällste. I många andra länder nyttjades de späda bladen och skotten som vårgrönsaker.

Första sommaren som vi flyttat till Ranbogården och började rensa ogräs vid Storstugan upptäckte vi en massa slingrande revor i gräset. Vid närmare undersökning insåg vi att det var just humle. Vi benade ut den ena slingrande humleplantan efter den andra från sina gömmor bland gräset och efter att ha stöttat upp dem påminde den tydliga symmetrin på platsen onekligen om en gammal humlegård. Humle är särdeles långlivad och det är inte ovanligt att kunna finna samma växtindivider (kloner) som planterats för över 350 år sedan. Lena, som var fjärde generationen här före oss kände inte till dessa plantor, vilket hade varit rimligt om de odlats under hennes släkts tid på gården, speciellt med tanke på både hennes och hennes fastrars blomsterintresse. Så det är fullt tänkbart att de idag så ymniga humleplantor som klättrar på störarna en gång kan ha planterats av Stephen Bennet själv då han på 1740-talet byggde upp Ranbogården.

Humle innehar inte bara rekord för en särdeles tålig, långlivad, och högt värderad växt utan också den mest snabbväxande växten i vårt klimat. Vilka andra slår annars en tillväxttakt på 30 cm per dygn… och med slutresultat på upp till 6 meter på en säsong!

Fjäriln vingad syns på…ja, i alla fall på Ranbo

Sist ut av alla ängsblomsplantor som under sommaren avlöst varandra med sin blomsterprakt är ängsvädden. De blåvioletta täta halvklotformiga blomsterkorgarna bjuder uppenbarligen på rikligt med nektar och pollen så här på sensommaren och ryktet om festbuffén verkar ha nått ut till alla i trakten. Från när och fjärran har de i solens strålkastarsken samlats till ”fest i dagarna tre”; mängder av festyra humlor och bin i olikfärgade randiga dräkter tillsammans med alla tänkbara dansande färggranna fjärilar dricker och äter sig mätta och fyller sina matsäckar på detta hejdundrande gästabud – Bilden gör inte stämningen rättvisa. Det är så fullt av festdeltagare att man flera gånger ser dem råka landa på varandra istället för på en ledig blomma. Om det är den tunga lasten eller glädjeruset som gör dem lite snurriga eller en kombination därav är oklart men titt som tätt virvlar fjärilar ner och landar också på oss och rätt som det är så krockar någon humla, tyngre än vanligt, in i oss trots att vi slagit oss ner strax utanför festplatsen som rena åskådare till all festyra framför oss.

Eller så är det så, som vi gärna vill tro, att de bara kommer och vill tacka värdparet för maten och drycken. I dag finns nämligen bara 1% kvar av de ängsblomsytor som vi hade i Sverige för 100 år sedan. När vi då sitter och upplever det här så känns det så uppenbart att vi alla, med så enkla och så otroligt trevliga medel kan vara med och bidra till att vända trenden med minskat antal insekter och blommor. För det är en njutningsfylld upplevelse att sitta i ett ljuvligt somrigt surrande och beskåda detta fantastiskt livfyllda men samtidigt rogivande skådespel. Om vi på Ranbo, på bara ett år, med 15 kvadratmeter ängsvädd kan ge mat och dryck till alla dessa olika sorters insekter vad kan vi då inte tillsammans göra hemma i våra trädgårdar och parker … ”många bäckar små” känns mer aktuellt än någonsin. Heja ängsblommorna, insekterna och allas vår framtid – låt oss bjuda in till gästabud – laget och landet runt!

Avbytare

Lagom till att bären började sina i jordgubbslandet så kliver nästa skift in för att livnära och uppmuntra oss. Nästan dagligen hade man då passerat slänten med hallonbuskar och undrat om det ska, eller inte ska, bli något hallonår i år. Men så bara över ett par dagar så sätter de fart. Perfekt placerade för att ta en skål till frukostgröten, en handfull i farten till och från ett dopp i dammen eller varför inte lyxa med hallon och mjölk innan läggdags. När man tycker att det börjar tunna ut i snåren så böjer man sig bara ned och plötsligt är det fullt igen av de röda stora bären, eller egentligen – de röda klasarna av småfrukter, som varje bär är, och som lyser upp under det gröna lövverket. Dessvärre har vi konkurrens av två som alltid har den fördelaktiga synvinkeln snett underifrån. Både Candy och Quill uppskattar dem i lika hög grad som vi gör. Vad vi sett så går de inte dit på egen hand men om de upptäcker att vi har riktat in oss på hallonplockning så gör de oss gärna sällskap och här nöjer de sig inte med att bara agera sällskapshundar utan tänker absolut hjälpa till med att plocka och då gäller det att vara snabb för hallonen sitter ofta dessutom perfekt till i deras plockhöjd och de silar snabbt av dem från sina pistillfästen mellan tänderna.

 

På försommaren ligger ju våra intressen riktade åt andra håll för att riktigt förstå att uppskatta de taggiga snåren. Men de har bevisligen och sannerligen inte gått mängder av humlor och bin förbi och som både uppmärksammat och visat sin uppskattning genom täta besök till de, ofta under bladen dolda, små oansenliga vitaktiga blommorna. Insekterna med sitt väl utvecklade luktsinne lockas av doften och belönas av den stora nektarrikedomen.

 

När även hallonen börjar sina på buskarna så är det dock läge att plocka bladen för vidare torkning och då har man fått ett lager av gott planetärt te med frisk hallonsmak att njuta av när de mysiga mörkare dagarna och kvällarna kommer.

Pompe på topp – Vidunderlig, eller bara underlig utsikt

Stigfinnarna Richard och Julia har länge tyckt att det borde gå, och därmed försökt, hitta en för Pompe framkomlig och lättsam stig upp till Ranbobergets topp så att Julia, och även Pompe, kan få komma upp dit för att skåda ut över de praktfulla bergen i väster och havsbandet i öster.

Inte sällan så har en linje i terrängen sett väldigt lovande ut och hoppet har stigit, då framkomligheten plötsligt begränsats tvärt i en återvändsgränd där ett aldrig så litet parti stentorg, blockterräng, mindre avsats eller brant slänt blir ett tillräckligt stort hinder för en förvisso pigg, men ändock lite stelare pensionär. Riktigt frustrerande har det varit de gånger då man på andra sidan hindret, som ibland bara sträckt sig några meter, har kunnat se ett öppet spår till toppen.

Den här dagen var Richard dock tämligen säker på att nordostpassagen äntligen var funnen och det var ett muntert och förväntansfullt gäng som på morgonen gav sig av på äventyr.

Mycket riktigt så var detta stigfinnarprojekt några timmar senare avslutat – den klara höga luften gav just den vidunderligt vackra vy som alla sett fram emot; Mo kyrka som en liten prick i söder, Florsjön, Olberget, Acktjärn, havshorisonten i öster och Högbrunnsberget i norr, … ja, frågan är förstås om Pompe brydde sig speciellt, varken om framgången eller utsikterna. Han tyckte nog att en toppbestigning kan man både ha och mista… det var ju knappast bättre bete häruppe.

Han brukar tycka det är trevligt och är oftast pigg på att komma ut på promenad, speciellt när man bjuder honom på blåbär, hallon eller lövknippen då och då, men varför ta nya vägar. När vi bestämmer oss för att testa en ny stig så ställer han sig dock alltid först och nickar i riktningen vi brukar ta, som för att tala om för oss att vi tänker fel, innan han suckar och följer med på den nya svängen. ”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd”, brukar man säga, men vad är vad i detta fall? För Pompe verkar det oftast mest vara målet som gör resan värd – hans mål alltså, dvs att komma ut och sträcka på sig lite, få lite godsaker och sen komma hem till kompisarna igen – medan vägen dit är ganska ointressant… men frågan är om han trots allt ändå inte, på bilderna, faktiskt ser ut att njuta lite av den underliga, vidunderliga utsikten. För oss som tidigare bistått som Julias apostlahästar när besökande vänner vill ta en tur till Ranbotoppen tyckte definitivt att vägen, dvs vägen till målet, var målet den här dagen och att både den och målet var resan värd.

Torkade, men långtifrån torra, godbitar

Basia, vår vän från Brasilien, hade med sig många små ätbara gåvor på sitt besök och som vi fick gissa vad det var. Den gemensamma nämnaren för dem kan sammanfattas som ”torkade frukter från djungelns skafferi”. Men där slutade likheterna… smakvariationerna var stora.

Närmast, dvs klockan 6 på fatet ligger det torkade fruktköttet av frukten jenipapo, (genipa americana) som har en stark ”doft” av övermogen frukt eller väl använda strumpor. Oerhört goda när man väl släppt tanken på de associationerna. Namnet kommer ifrån det numer utdöda indianspråket Tupi och översätts som ”frukt man målar med” eftersom det är hos de omogna frukterna som man hittar den svarta färg som man kan känna igen ifrån sydamerikansk kroppsmålning.

De stora ”flarna” som ligger klockan 9 på fatet lyckades mystiskt nog kombinera både söta och syrliga smakämnen som var svårt att jämföra med något vi tidigare smakat. Precis som det vita fruktköttet runt kakaobönan används för att göra vit choklad så var det här det ljusa fruktköttet ifrån kakao-släktingen cupuaçu sompressats ihop och torkats. I Sydamerika kan man även köpa motsvarande mörka kakor gjorda på själva bönan och de heter då cupulad istället för choklad. De har lägre smältpunkt än choklad vilket kanske är förklaringen till att de historiskt inte lämpat sig för export till Europa.

Som ni förstår så var gissningsleken hittills helt ”fruktlös” då det slutade i huvudskakningar efter att både ha provsmakat och till och med fått höra det exotiska namnet på frukten.

Sen blev det dock lite enklare. Klockan 11 på fatet ligger små delikata torkade bananer rullade i socker och gulligt förpackade i del av sitt eget torkade skal.

Klockan 1 hittar vi – förstås – fermenterade, rostade kakaobönor. Det enda som vi gissade rätt på direkt, med sin karaktäristiska lite bittra smak. För att överhuvudtaget kunna ätas så fermenteras de i sitt eget fruktkött, där det mest bittra försvinner, innan de torkas och slutligen rostas. Sen brukar man ju mala det till pulver för vidare bearbetning, men här har de bara rullats i lite strösocker och har då kvar sin naturliga kakaohalt på cirka 50%  medan resterande är mest fett. Vill man göra ännu starkare choklad så får man alltså ta bort en del av fettet. De flesta i Brasilien njuter dock bönan i denna form då de inte har, eller tar sig, råd med ytterligare fördyrande processteg fram till formen av chokladkaka.

Att frukterna, både fruktkött, dess kärnor och frön skattas högt var tydligt i och med den lilla jordnötskakan klockan 4 på fatet då vi fick berättat för oss att det var en av regionen Bahia’s ”nationalrätter”. Den 24 juni varje år firas nämligen en av regionens två viktigaste högtidsdagar. Men varför den firas och varför den ska firas med att jordnöten får stå i centrum har dock Basia inte lyckats få klart svar på, men troligen är det för att den då är skördeklar… en skördefest helt enkelt.

Även om vi aldrig kommer ha motsvarande enorma variation av frukter här på gården så tänker vi att många av de frukter och bär vi har här i landet i större utsträckning skulle kunna tas tillvara genom torkning som koncentrerar dess smakämnen och konserverar dem till mörka vinterdagar. Basia tipsade om designen och funktionen hos en enkel typ av sol-tork som är vanligt att man bygger i Brasilien. Efter denna dag och efterrätt känner vi att en sådan är ett högt prioriterat projekt.

Ps. De torkade pinnarna under fatet ska inte ätas. De kommer ifrån ett heligt träd, troligen järnek som, växande på gården, skulle skyddat mot blixtnedslag. Ett par bitar i garderoben räcker dock för att skydda mot mal och annan ohyra, såsom häxor och troll. Det är inget vi har haft problem med hitintills men det bör ju inte hindra oss från att ta emot en gratis försäkring emot, eller hur!? Ds.

Exotisk skogspromenad

Vår vän Basia, sedan flera år hemmastadd i Brasilien, var på Sverigebesök och följde med på en, för henne, exotisk skogspromenad.

Basia som har flera års erfarenhet av att både bo, och leva av frukterna, i Amazonas djungel, återupplever och slås under promenaden av det bestående i, och den möjlighet till fast relation med individerna i skogen som den relativt långsamma tillväxttakten i vårt landskap möjliggör. Detta till skillnad från djungeln där tillväxttakten är så enorm att allt är i ständig förändring och som hon beskrev det ”där ett odlingsprojekt, i dubbel mening, snabbt ”växer en över huvudet”.

Men även här i gamla Svedala så kan det ju växa så det knakar och när dessa gula små skatter, kommer från ingenstans och faktiskt växer fram ”som svampar ur jorden” så förvånar ju även den nordiska växtkraften.

Till skillnad från vad Brasiliens nya president uppmuntrar till, så gjorde vi en mycket försiktig, selektiv avverkning, där framtida tillväxt säkrades och trots det så hade vi ändå, på en och en halv timme, samlat ihop ett rejält vinterförråd och hoppas med detta nu inspirera fler till att ge sig ut på exotiska skogspromenader i Hälsinglands skogar.

Att plocka mango och papaya ifrån träden direkt utanför husknuten kan låta exotiskt för oss, men även om gräset är både längre och grönare hos grannen i det här fallet, så kommer Basia garanterat snart sakna kvällens omelett med smörstekta kantareller, när hon hemma igen får nöja sig med ännu en vanlig frukt.

Svårslagen kombination, par i Annika och triss i Julia

Ägaren till fjällkorna på Krype fäbod har som tradition att komplettera numren på SE-brickorna med tilltalsnamnet Julia som ”förnamn” på alla sina kor, vilket ju också är namnet på den yngste av oss i Ranbogänget. Att fäbodsansvarig heter Annika, liksom jag själv, bidrar också till att de ”små grå” ibland får jobba lite extra under fäbodsbesöken. Så håll i er, nu gäller det att hänga med i det vi ska berätta…

Sedan Julia kalvade i juni så har Julia under stor del av sommaren hängt med Julia i vått och torrt och diat närhelst hon behagat, vilket hos kalvar som diar naturligt handlar om 4-5 gånger om dagen. Annika har trots detta upplevt att hon vid morgonens mjölkning fått tillräckligt med mjölk för sin småskaliga osttillverkning. Hade inte sensommaren och flytten tillbaka till stallordningen gällt så hade Julia antagligen fortsatt med detta beteende upp till 8-11 månaders ålder.

I ett examensarbete från SLU läser vi hur ett band mellan ko och kalv börjar bildas direkt när kalven är född och hur det stärks vid digivning och umgänge under kalvens uppväxt och kvarstår till vuxen ålder. I den aktuella litteraturstudien listas några av de fördelar som diandet har på kalvens tillväxt och sociala anpassning, mjölkmängd och juverhälsa. Men som med det mesta så finns en baksida; mjölkens fetthalt blir lägre och mängden säljbar mjölk blir eventuellt lägre. Ko och kalv kan också visa större stress i samband med en separation om de gått länge med varandra.

Rapporten nämner också att vissa parametrar kan förbättras bara av att ko och kalv får umgås, kalven måste alltså inte alltid dia för att positiva aspekter ska ses. Bland annat har för vissa raser visats att både mjölkmängd och fetthalt ökar om kalven befinner sig vid kons huvud. Och kanske var det just Julias närvaro hos Julia som bidrog till att Julia, som aldrig tidigare handmjölkat, upplevde det som både lättsamt och överraskande enkelt.

Att ”en nypa kärlek” i matlagningen sägs förhöja smaken upplevdes denna dag synnerligen påtagligt när den nytillverkade filmjölken, gjord på en nypa av Julias och Julias kärlek till varandra, avnjöts av Julia, Annika och Annika.

Att leva fäbodliv kan ofta vara strävsamt men samtidigt också en lisa för själen för både folk, fä och planeten. Kan vi måhända plocka med oss någon av all den kunskap om hållbarhet som fäbodlivet är förknippat med hem till våra vardagsliv? En synnerligen konkret lösning kan ju tex vara att vara beredd på att betala mer för mjölken och köttet så att alla fantastiska bönder får möjlighet att utveckla ännu fler av vårt lands stallar där både de, korna och kalvarna får möjlighet att uppleva ett liv med mindre press och trevligare arbetsmiljö.

Röd, svart och grön… grönkål

Benämningen grönkål skapar lätt förvirring då även purpur- och svartkålen på bilden faller under benämningen grönkål. Förklaringen är att grönkål är samlingsnamnet för flera typer av kål som inte bildar huvuden.

Dessa kåltyper kallas också ofta för bladkål (ja, ja inte helt konsekvent, man kan ju invända att all kål består av blad) eller kruskål (javisst, vissa typer i sortgruppen har inte helt otippat helt släta blad). Att de också kallas prydnadskål är lättare att förstå då en gemensam nämnare är de yviga och dekorativa bladverken. Det är alltid lika trevligt att plocka ihop en färggrann bukett av de olika grönkålssorterna tillsammans med inslag av ätliga blommor och ge bort i gåva. I USA blir de också allt vanligare som inslag i både rena grönsaks-, men även bröllopsbuketter, och där grönkål generellt har använts främst som prydnadsväxt ända fram till 1990-talet då fler började uppskatta den för sitt näringsvärde.

Det är en bonus att en sådan bukett även kan bidra till mängder av olika slags måltider; soppor, pajer, wok, ugnsrostat, smoothies, alla med högt näringsvärde som gemensam nämnare. Det påstås exempelvis att 100 gram grönkål innehåller 160 procent av rekommenderat dagligt intag av C-vitamin. I England uppmuntrades människor under andra världskriget att odla grönkål, under parollen ”gräv för seger” eftersom den är lättodlad och hade viktiga näringsbidrag till den i övrigt ransonerade kosten.

Inte konstigt att denna grönsak uppskattades och odlades redan av ”de gamla egypterna”. Och i Norden tros den vara en av de äldsta odlade köksväxterna, vilket också är lätt att förstå då plantorna kan bidra till mat på bordet under en lång period av året. Dels för att plantorna stimuleras att bilda nya blad allteftersom gamla plockas och dels för att de tål minusgrader, vissa härdiga grönkålssorter klarar ner mot minus 18 grader och är man beredd på att skörda under snötäcket så kan julbordet prydas med färsk kål. Gemensamt för dem alla är att en frostknäpp bara gör dem ännu sötare och smakrikare… mmm…och vi som redan skattar dem så högt.

Getter i björkens topp

Getter klarar sig på hö och lite spannmål men är i hög grad busk- och bladätare och viktigt för deras välbefinnande är tillgång till sly och bark. Detta står att läsa i kursboken Husdjur för husbehov.

Den här dagen fick vi sannerligen se prov på deras effektivitet när de på bara några timmar satte i sig hela den fällda björkens bladkrona. Samma prov på deras effektivitet när det gäller denna diet såg vi också resultatet av lite överallt i form av ringbarkade träd. Om de tuggar sig in till veden, xylemet runtom på stammen så har de gnagt av tillväxtskiktet, kambium och definitivt det där utanpå liggande silskiktet, floemet. Det mesta av vatten- och mineraltransporten i trädet sker i veden så det är inte katastrofalt, men eftersom förflyttning av socker och andra näringsämnen sker i floemet så är det kört i alla fall på sikt. Trädet riskerar en kommande säsong utan lövsprickning och en tynande tillvaro. Och ja, björken på bilden var rejält ringbarkad.

Från detta inser vi att om getternas promenadstråk riktas åt ”rätt håll” så kan man riktigt se hur snabbt de skulle gallra bort sly och bidra till vackra skogsstråk runt gården.

Men det är lika lätt att också föreställa sig hur de på bara några minuter skulle kunna ringbarka alla de nyplanterade fruktträden på Ranbo och hur bärbuskarna i ett nafs skulle kunna försvinna … De kraftiga björkarna med grov bark får säkert vara i fred men en buffé på björkalléns yngre bestånd skulle säkert sitta fint.

Hur frestande det än är så får vi nog allt läsa på lite till innan vi törs välkomna denna väldigt karaktärsfulla lilla varelse till Ranbo.

Visning tillsammans med experter

Sedan vi förra sommaren anlade köksträdgården och ängsblomsodlingen har vi ibland i samband med cafédagar visat runt och berättat lite om dessa pågående projekt. Och det kändes tämligen odramatiskt att därför kunna välkomna Bollnäs trädgårdssällskap när de för ett år sedan ringde och frågade om de kunde få komma på ett besök.

Vi tänkte inte så mycket mer på det, med förväntningen att det troligen handlade om ett tio-tal entusiaster. Det blev därför lite av en chock då vi kvällen innan fick höra att 60 personer hade anmält sig. Tanken på att så många engagerade odlingskunniga skulle gå runt och syna ens trädgårdskonster skulle väl kunna ge vilken luttrad trädgårdsmästare som helst lite kalla fötter – så ni kan kanske förstå hur tankarna gick för oss som, med enbart 3 års erfarenhet, knappt kan ”språket”… förutom logistikutmaningen att vi nu skulle engagera 6 gånger fler deltagare under kvällen.

Men, men det var ett synnerligen trevligt och lättsamt gäng som dök upp och genom att dela upp besökarna i tre grupper som fick alternera mellan stationerna; ”Ranbo historia, Ranbo trädgårdar och Ranbo fika” så öppnades möjligheterna upp, i de relativt små grupperna, för givande diskussioner där vi alla hade möjlighet att ge och ta och lära av varandra.

Tänker att det, i tider när omställningen till mer hållbara samhällen behöver gå fort så behöver vi alla, efter förmåga, öppna lite extra på våra ”grindar” och bidra med det man kan, även om man kanske pratar lite olika ”språk” initialt, för att förhoppningsvis ge ideér, inspirera och lyfta viktiga frågor. Och fika är en väldigt effektiv grindöppnare.