”Hälsinge sommar” blir vintertäcke

Överblivna tidningar tillsammans med gammalt hösilage kommer i dagarna bädda om jordgubbsplantorna så att de, när vårens solstrålar väcker dem, kan få ett försprång till ogräset. Förhoppningsvis kan täcket också skydda revorna, som klippts bort från moderplantorna och planterats ner som småplantor, från att fara illa i vinterns kyla.

Nedbäddningen under ett hösttäcke denna första septemberdag, när vi enligt kalendarisk definition går över till höst, får också lite symboliskt avrunda säsongens kontinuerliga skrivande av denna ”dagbok”.

Vi tackar så mycket för att ni under detta ”ljusets tidevarv” varit med och delat vår kunskapsresa och den uppmuntran det inneburit. Även om vi sporadiskt också under ”mörkrets tidevarv” sannolikt återkommer med några inlägg så passar vi ändå på att önska alla gott på vidare färder, att vi som bor häromkring förhoppningsvis ses vid promenader eller skidturer även i höst och vinter samt att vi återses på detta forum när vårsolens strålar åter väcker den klorofyllda delen av naturen till liv igen… och vår fortsatta strävan att försöka hitta samarbetsformer, till en hållbarare framtid, tillsammans med den.

”All beskärning är naturstridig”…

Detta var bland det första vi fick lära oss på trädbeskärningskursen. I nästa mening förklaras hur tillväxten efter en beskärning blir onaturlig, balansen mellan vegetativa och generativa skott störs, träden måste avsätta energi för övervallningen av sår och bördigheten hos yngre träd fördröjs. Det känns plötsligt svårt att se hur en 3-dagars kurs för beskärning av äppelträd ska kunna fyllas med något konstruktivt innehåll överhuvudtaget.

Men i nästa stund går ljuset upp för oss och allt blir klart – i dubbel bemärkelse – beskärningens fördelar är just ljusets ökade räckvidd ner till äpplena vilket gör dem sötare, större och så fäster de bättre i trädet och blåser inte ner vid minsta vindpust. Ifall rätt ingrepp görs vill säga. Då blir grenarna kraftigare och görs det dessutom regelbundet så blir balansen mellan vegetativa och generativa skott bra.

Det blev tre minst sagt intensiva kursdagar där teori varvades med praktik uppe i äppelträden. Att ett skott, beroende på hur det växer ut, kan benämnas som knopp, vattenskott, adventivskott, långskott, generativt skott eller torn var helt främmande innan kursen… och känns fortfarande så i skrivande stund med. Rätt ingrepp i knoppen skulle kanske kunna vara fruktbart för att bringa in lite mer ljus och skingra skuggorna kring alla vildvuxna nya begrepp.

Pendeln svänger

Kombinationen av köksträdgården tillsammans med ängsblomsodlingen är perfekt om man inte vill gå sysslolös… det ena projektet kan vila en period på några veckor då fokus kan ägnas åt det andra och tvärtom.

På försommaren, just som alla grönsaksplantor och fröer kommit i jorden så var det lagom att vandra över till ängsblomsodlingen för att skörda fröer från de första ängsplantorna som blommat ut och påbörja arbetet med att ersätta dem som farit illa och fylla ut tomma ytor. Den ena ängsblomssorten efter den andra blommade så ut och skördearbetet av fröer kunde under en period liksom fortgå kontinuerligt under några veckor.

Lagom till detta var gjort fanns det all anledning att vandra tillbaka till köksträdgården för att under en period ta tag i ogräset… för att en tid senare få ”släppa taget” och flytta blicken och händerna till skörden av de sent blommande ängsplantornas fröställningar.

Nu har pendeln börjat svänga tillbaka och vi ser fram emot att fokusera på skördandet i köksträdgården. Frågan är dock om vi inte i år just nu längtar lite till att hösten och vintern kommer så att pendeln kan stanna, men från denna översiktsbild så inser man att vi har ett ganska långt pendelslag kvar innan allt i grönsakslandet hamnat i vinterförråd.Men fortsätter det bli sådana här kvällar så kan pendeln gott få stanna i skördeläge ett bra tag till.

Förberedelser för invintringen

Just dessa varma sensommardagar kan det kännas långsökt att förbereda för invintring. Och så är det givetvis för oss tvåbenta, men för gårdens alla Krainerbin är det hög tid.

Antalet blommor minskar och med dem nektar- och pollentillgången, dygnets ljusa timmar minskar och temperaturen förväntas snart bli lägre och när den understiger 12 grader så stannar bina helst inne. Under kommande veckor förbereder sig samhällena för dessa förändringar; drönarna skickas ut ur kupan och även många gamla arbetare – ja om man är bi är fem veckor en hög ålder – de kommer snart tacka för sig, samtidigt som ett gäng yngel istället snart kommer att kläckas och nya friska, starka bin kan ta vid och hålla ställningarna under vintersäsongen.

Sven Olof Sundin undervisar några intresserade och passar denna dag också på att skatta resten av Ranbohonung från kuporna. Om några veckor blir det invintring på allvar när Sven kommer tillbaka med sockerlösning – extra överlevnadskost för bina under vintern.

Storfamilj på besök – alla var systrar och hette Rebecka!?

Sedan vi flyttat ifrån staden, till Ranbogården och landsbygden samt dessutom bytt yrkesinriktningar så har vi fått många möjligheter att vidga våra synfält rejält och i högre grad allmänbilda oss och bli mer ”generalister”. Att få lära sig lite om allt möjligt är ett ständigt nöje och den här kvällen när 40-talet personer från Rebeckasystrarna besökte oss var inget undantag.
 
Rebecka är namnet på den kvinnliga grenen av Odd Fellow Orden, och som startade 1851 i USA. Odd Fellow Orden är en religiöst och politiskt obunden, världsvid organisation med gamla traditioner. Norden är sedan länge Odd Fellows starkaste fäste och Sverige intar en ledande ställning. Här verkar för närvarande 289 brödra- och systerloger, med sammanlagt nästan 40 000 medlemmar och där man bedriver en betydande humanitär verksamhet.
 
Vad som var ännu roligare var att de också uppskattade att få lära sig nya saker, och i synnerhet då mer om agroekologi, dess möjligheter och nödvändighet för att vi ska få en mer hållbar matproduktion och matkonsumtion i världen framöver. Det var många som blev inspirerade till mer grönsaker och gick hem med en bukett grönkål och flera som bestämde sig för att fördjupa sig själva eller bekanta ännu mer och verkligen söka rötterna genom att följa spåret genom Julias bok. Det blev på det hela taget en mycket vacker minnesvärd sensommarkväll på Ranbogården i trevligt sällskap. Tack alla Rebecka.

En ska bort… inte

För de personer som har ett känsligt öga, starkt sinne för symmetri men sämre respekt för de äldre kan kanske tycka att ”en ska bort” när de vandrar genom björkallén. Historien förtäljer att de tankarna, och rent av planerna fanns för drygt 130 år sedan, kring slutet av 1800-talet, men att det då var trädkramaren Mamsell Caroline Rönquist, barnbarn till Major Gyllengahm som vi har att tacka för att den präktiga jättetallen lämnats kvar som en, för platsen, något udda, men oerhört praktfull individ.
Den här dagen har vi trädkramaren Julia att tacka för att jättetallen tar ytterligare ett steg uppåt i skyddsvärde. Efter att ha synat den gamle bjässen lite närmare och värderat hans pondus så kommer han nämligen hamna i ”Trädportalen”. Det är en digital samlingsplats för fynd av biologiskt eller kulturhistoriskt värdefulla träd som syftar till att öka kunskapen om sådana träd och bidra till möjligheten att följa utvecklingen i naturen. Trädportalen är en del av ”Åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet” och har tagits fram genom ett samarbete mellan Naturvårdsverket, ArtDatabanken och länsstyrelserna.
 
Jättetallen i allén kan klassas som ett skyddsvärt träd dels för att den är grövre än 1 meter i diameter vid cirka 130 cm höjd (brösthöjd) och dels för att det är ett mycket gammalt träd, äldre än 200 år. Vi har inga egentliga tidsbestämningar på när tallen första gången såg dagens ljus, men vi går här på att redan Mamsell Caroline ansåg den skyddsvärd för mer än 100 år sedan, flera skogserfarna vänners och en skogsvårdskonsulents uppskattningar. Oavsett ålder så kvalar allétallen med sina 366 cm i omkrets i brösthöjd lätt in i den kategorin. Faktum är att den på en, av seriösa amatörers, lista över Sveriges grövsta tallar (www.tallar.se) faktiskt hamnar på delad 24 plats. Vi ska bjuda in dem så får de komma och kontrollmäta.
 
Med särskilt skyddsvärda träd avses också grova hålträd. Nu ser jättetallen än så länge så frisk och prydlig ut att vi inte tror, peppar, peppar, ta i trä… att det finns någon tydligt utvecklad hålighet i huvudstammen, men eftersom det ser ut att vara ett finfint klätterträd, om man bara klarar att komma förbi de fem första metrarna utan grenar, så är det ju bara att klättra upp och undersöka. Det måste dock ske med minsta möjliga inverkan på barken. Vi återkommer med rapport när vi nått den toppen också… Och nej, vi avser inte att försöka få med Pompe till denna topp, om ni nu började bli oroliga för att vi skulle försöka med det.
 
Även om en hålighet då skulle observeras så känns det bra att tänka på hur många insekter och rödlistade arter som skulle få en säker livsmiljö där, då död ved och mulm är mumma och en bristvara i skogarna. ”Åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet” förväntas ha positiva effekter för över 400 rödlistade arter. Även i den tallen finns t.ex. tydliga livstecken från den rödlistade Reliktbocken som vi tidigare berättat om och som trivs ännu bättre i Björntallen inne på gården.

Myrperspektiv

Myror anses utgöra den största populationen av alla landdjur och utgöra 15-20 % av världens totala biomassa av landlevande djur. Att 5 myror är fler än 4 elefanter har vi sedan länge accepterat, men att världens alla myror tillsammans skulle väga mer än en fjärdedel av alla andra levande landdjur sammanlagt, människan inkluderad, är svårare att ”svälja” – det räcker till att kittla störtskönt i kistan på många. På den västra delen av Kyrkstigen från skjutbanan i Mo är det lättare att börja förstå denna nästan ofattbart stora andel. Med 12 myrstackar uppradade utefter en sträcka på bara 450 meter kan man under en promenad börja fantisera om hur expansionen ut från den första ”staden” skett till förorterna under åren i riktning utmed ”E4:an”, den stora allfartsvägen Kyrkstigen… och hur de i en framtid växer ihop med Region Acktjärn.
 
Nya samhällen bildas antingen genom kolonibildning då delar av det gamla samhället utvandrar till en ny plats eller genom att utvandrande honor gör gemensam sak med ett gäng arbetare av annan art eller rentav av ger sig av ensamma – vilka tuffingar.
 
Den vanliga röda skogsmyran, Formica rufa, och i synnerhet myrarten Formica Exsecta bildar i Norrland ofta mängder av kolonier/nationer på närbelägna platser med sinsemellan fredliga förbindelser. Även om myror i de olika kolonierna varit åtskilda en lång tid så känner de på lukten igen sina ”gamla nationsmedlemmar” – de har ju sällan tid för att stanna och prata om gamla tider och gemensamma vänner men de ”hejar” på, och accepterar varandra. Men kommer någon, om det så är en, ack så närboende artfrände, men utsocknes, så motas de fientligt bort.
 
Många myror äter mindre djurarter och kan vara till stor hjälp för växter när det gäller att minska skadeinsektsangrepp. I vissa länder tar man därför hjälp av myror i sina odlingar. Så nästa gång en myra besöker dig på hemmaplan kan det vara en ”hand som sträcks ut” i dubbel bemärkelse. Med dessa 12 stackar vid Kyrkstigen så känns det som om vi på Ranbo har den nordöstra flanken väl säkrad ifrån skadedjursangrepp.

Rekordhållare i många grenar

Att hålla sig med humlestänger var under mer än 400 år, fram till 1860, en odlingsplikt, med syftet att delvis förse kronan med skatt… i form av humlekottar för öltillverkning. Men traditionen att odla humle, fanns redan innan ”lagens arm” kontrollerade landets ”gröna fingrar”. Redan på 800-talet nämns den i samband med öltillverkning i Tyskland och humlekottar importerades då också av vikingarna på Birka, troligen för just det syftet. Svensk odling kom troligen igång först på 1200-talet och då fortfarande framför allt för honplantans kottlika blomställningar för framställning av öl… även om några också förstod att avnjuta kottarna i ett rogivande kvällste. I många andra länder nyttjades de späda bladen och skotten som vårgrönsaker.

Första sommaren som vi flyttat till Ranbogården och började rensa ogräs vid Storstugan upptäckte vi en massa slingrande revor i gräset. Vid närmare undersökning insåg vi att det var just humle. Vi benade ut den ena slingrande humleplantan efter den andra från sina gömmor bland gräset och efter att ha stöttat upp dem påminde den tydliga symmetrin på platsen onekligen om en gammal humlegård. Humle är särdeles långlivad och det är inte ovanligt att kunna finna samma växtindivider (kloner) som planterats för över 350 år sedan. Lena, som var fjärde generationen här före oss kände inte till dessa plantor, vilket hade varit rimligt om de odlats under hennes släkts tid på gården, speciellt med tanke på både hennes och hennes fastrars blomsterintresse. Så det är fullt tänkbart att de idag så ymniga humleplantor som klättrar på störarna en gång kan ha planterats av Stephen Bennet själv då han på 1740-talet byggde upp Ranbogården.

Humle innehar inte bara rekord för en särdeles tålig, långlivad, och högt värderad växt utan också den mest snabbväxande växten i vårt klimat. Vilka andra slår annars en tillväxttakt på 30 cm per dygn… och med slutresultat på upp till 6 meter på en säsong!

Fjäriln vingad syns på…ja, i alla fall på Ranbo

Sist ut av alla ängsblomsplantor som under sommaren avlöst varandra med sin blomsterprakt är ängsvädden. De blåvioletta täta halvklotformiga blomsterkorgarna bjuder uppenbarligen på rikligt med nektar och pollen så här på sensommaren och ryktet om festbuffén verkar ha nått ut till alla i trakten. Från när och fjärran har de i solens strålkastarsken samlats till ”fest i dagarna tre”; mängder av festyra humlor och bin i olikfärgade randiga dräkter tillsammans med alla tänkbara dansande färggranna fjärilar dricker och äter sig mätta och fyller sina matsäckar på detta hejdundrande gästabud – Bilden gör inte stämningen rättvisa. Det är så fullt av festdeltagare att man flera gånger ser dem råka landa på varandra istället för på en ledig blomma. Om det är den tunga lasten eller glädjeruset som gör dem lite snurriga eller en kombination därav är oklart men titt som tätt virvlar fjärilar ner och landar också på oss och rätt som det är så krockar någon humla, tyngre än vanligt, in i oss trots att vi slagit oss ner strax utanför festplatsen som rena åskådare till all festyra framför oss.

Eller så är det så, som vi gärna vill tro, att de bara kommer och vill tacka värdparet för maten och drycken. I dag finns nämligen bara 1% kvar av de ängsblomsytor som vi hade i Sverige för 100 år sedan. När vi då sitter och upplever det här så känns det så uppenbart att vi alla, med så enkla och så otroligt trevliga medel kan vara med och bidra till att vända trenden med minskat antal insekter och blommor. För det är en njutningsfylld upplevelse att sitta i ett ljuvligt somrigt surrande och beskåda detta fantastiskt livfyllda men samtidigt rogivande skådespel. Om vi på Ranbo, på bara ett år, med 15 kvadratmeter ängsvädd kan ge mat och dryck till alla dessa olika sorters insekter vad kan vi då inte tillsammans göra hemma i våra trädgårdar och parker … ”många bäckar små” känns mer aktuellt än någonsin. Heja ängsblommorna, insekterna och allas vår framtid – låt oss bjuda in till gästabud – laget och landet runt!

Avbytare

Lagom till att bären började sina i jordgubbslandet så kliver nästa skift in för att livnära och uppmuntra oss. Nästan dagligen hade man då passerat slänten med hallonbuskar och undrat om det ska, eller inte ska, bli något hallonår i år. Men så bara över ett par dagar så sätter de fart. Perfekt placerade för att ta en skål till frukostgröten, en handfull i farten till och från ett dopp i dammen eller varför inte lyxa med hallon och mjölk innan läggdags. När man tycker att det börjar tunna ut i snåren så böjer man sig bara ned och plötsligt är det fullt igen av de röda stora bären, eller egentligen – de röda klasarna av småfrukter, som varje bär är, och som lyser upp under det gröna lövverket. Dessvärre har vi konkurrens av två som alltid har den fördelaktiga synvinkeln snett underifrån. Både Candy och Quill uppskattar dem i lika hög grad som vi gör. Vad vi sett så går de inte dit på egen hand men om de upptäcker att vi har riktat in oss på hallonplockning så gör de oss gärna sällskap och här nöjer de sig inte med att bara agera sällskapshundar utan tänker absolut hjälpa till med att plocka och då gäller det att vara snabb för hallonen sitter ofta dessutom perfekt till i deras plockhöjd och de silar snabbt av dem från sina pistillfästen mellan tänderna.

 

På försommaren ligger ju våra intressen riktade åt andra håll för att riktigt förstå att uppskatta de taggiga snåren. Men de har bevisligen och sannerligen inte gått mängder av humlor och bin förbi och som både uppmärksammat och visat sin uppskattning genom täta besök till de, ofta under bladen dolda, små oansenliga vitaktiga blommorna. Insekterna med sitt väl utvecklade luktsinne lockas av doften och belönas av den stora nektarrikedomen.

 

När även hallonen börjar sina på buskarna så är det dock läge att plocka bladen för vidare torkning och då har man fått ett lager av gott planetärt te med frisk hallonsmak att njuta av när de mysiga mörkare dagarna och kvällarna kommer.